Ett riksåklagarämbete och en rikspolisstyrelse drar sig inte för att i dag servera två olika kopior av det mest centrala tidsdokumentet i hela Palmeutredningen! Två olika kopior! Vilken kopia ska jag tro på?
Den kopia som dåvarande chefsjuristen Ulf Berg redan 1989 med klart och tydligt följebrev sände till mig? Eller den kopia, uppenbarligen härstammande från en helt annan förlaga, som rikskriminalens Ann-Helene Gustafsson sände mig den 17 september i år? Är det bara att välja och vraka? 23-årig sanning/lögn eller nyskapad sanning/lögn.
Detta är lurendrejerier av ett slag som kan förekomma i den undre världen, bland inpiskade brottslingar, men som rimligen inte borde förekomma i rikspolisstyrelsens gentila salar. Eller hur?
Och kan saken bli värre från samtliga svenska mediers horisont? Alla är informerade, men ingen skriver, ingen talar, ingen rapporterar. Det är tydligen meningen att Sven Anér ska icke-förklaras.
En god vän skrev här om dagen nedanstående brev till ytterligare en gentil myndighet, nämligen riksåklagarämbetet, RÅ:
Jag skriver detta efter att i många år följt journalisten Sven Anér i hans kamp för att få klarhet i vad som skedde vid mordet på Olof Palme.
Sven Anér är trots sin ålder en noggrann person med de frågor han tar upp.
Det är därför obegripligt att han aldrig får svar på de skrivelser han skickar till RÅ. (ÅM 2012/0218 senast).
Om det han skriver har någon sanningshalt, borde någon typ av reaktion vara på sin plats. Om man anser att allt är lögn måste också det sägas.
Ingen kan få uttala sig på det sätt som Sven Anér gör utan att en rättsstat gör något.
Jag önskar att RÅ kan ge mig en förklaring på behandlingen av Sven Anérs uppgifter.
Ser ni dem som lögner eller finns det spår att följa upp?
Så långt skribenten. Jag läser i Aftonbladet ett inlägg i diskussionen kring de tynande papperstidningarna. Frågan ställs: Varför gör Svenska Journalistförbundet ingenting för att bromsa den här utvecklingen?
Jag skulle vilja förlänga; varför gör Svenska Journalistförbundet ingenting i Palmeärendet? Jag har tillhört förbundet som medlem sedan 1948, tidvis som förtroendevald på olika poster, och jag har på senare tid sänt upprepade propåer till SJF: gå in i denna affär, granska vad medierna gör!
Men ingenting har hänt. Samma sak gäller Publicistklubben, som visserligen inte är facklig men en viktig intresseorganisation för skrivande personer. PK tar aldrig upp Palmefallet.
Och, som jag onekligen påpekat ett antal gånger, inga medier vågar röra denna fnösktorra materia, som skulle flamma upp till ett bål om en enda oliktänkande röst finge höras. Jag sände för någon månad sedan en korrekt och aldrig motsagd version av dagsläget i denna affär till ca 30 chefredaktörer ”från Ystad till Haparanda”, som jag skrev, men ingen svarade, ingen belamrade sin tidning med text om en statsministers mystiska bråda död. Ingen enda. Hur vet alla att de måste göra likadant, dvs ingenting?
Bör inte svenska medier stötta demokratin, inte de mörksens gärningar som fyller fallet Mordet på Olof Palme?
Eller, åtminstone borde de inte, tala om för Sven Anér vilken oförbätterlig lögnare han är? Men det sker ju inte heller. Hu nej, då kunde det bli bråk, hu nej!
Men fortsätt att följa med mig in i dessa djupt kriminella irrgångar. Någonting måste någon gång hända!
Sven Anér
