12.3.2013. .
Det ringde en man i telefonen i dag. Han berättade att han heter Peter, bor i Onsala och följer min blogg. Han har hittills nöjt sig med bloggen, men han önskade sig nu en mera personlig kontakt. Hans mjuka göteborgska, som jag så väl känner från Avenyn och Järntorget, fyllde min lur.
”Jag har länge följt dig och jag är imponerad av vad du gör. Jag inser att arbetar i motvind. Ständig motvind?”
”Ja, det kan jag nog säga. Det händer över huvud taget ingenting om jag inte rör på mig själv. Då kan jag få ett motvilligt svar, för det mesta inte.”
”Svarar inte folk på brev? Svarar inte myndigheter?”
”Myndigheter svarar ganska regelbundet, men svaren är tomma och torra som kexen från Göteborg när de fått stå i bleckburken. Jag är inte särskilt önskvärd, för att uttrycka mig kort.”
Peter verkar inte direkt förvånad.
”Jag talade med ett kommunbibliotek här ute på västkusten och undrade om de hade några böcker av dig, men de hade inga inne. Och när jag frågade på stadsbiblioteket i Göteborg blev bibliotekarien i fråga närmast lyrisk, fast åt fel håll:
”Nej, du ska inte ta en bok av Anér, den ska du absolut inte ta, jag vet inte om vi har någon precis nu. Men en sån ska du absolut inte ta, den avråder jag från…”
Jag fick lov att tänka till, men bibliotekariens replik förvånade knappast heller mig. Av den här anledningen. Jag har, som jag någon gång nämnt på bloggen, fått genomgående goda recensioner från kommunbibliotekens egna recensenter. Inte lysande, men klart goda; Bibliotekstjänst går nog knappast högre, och det grundläggande värdet för en författare är givetvis att en recension, en anmälan, över huvud taget kommer till. Tystnaden har dödens klang, bokdödens.
Tanken konkretiserades: är jag konsekvent mobbad, från flera håll, med alla hållen liksom styrda? Jag går inte dagligen omkring och känner mig mobbad, men naturligtvis upplever jag ofta hårda vinddrag. Egendomligt hårda vinddrag.
Jag har denna tisdagskväll, sedan jag följt TV Nyheterna och Rapport rörande det osedvanligt bisarra och bistra vållandet till snabb död som skett vid Hjulstabron över Mälaren, ställt mig den konkreta frågan:
Är jag mobbad?
Och går detta i så fall att belägga?
Den enskilda, enstaka mobbningen kan ganska lätt viftas undan; en person som inte tycker om mig, en myndighetsperson som vaknat på fler sida. Men när det blir många?
Sedan min senaste bok kommit ut, för över en månad sen, sände jag till 18 tidningars kulturredaktioner ett stort vykort med, på framsidan, ett Goodwin-porträtt av författaren år 1928 i tidens påbjudna sjömanskostym. Jag står och läser, deklamerar ur Lillebrors segelfärd, som jag detta år i maj drog för Jerring i Barnens brevlåda.
Spännande att se hur många som skulle ringa eller maila efter sina kostnadsfria recensionsex.
Antalet blev noll. Ingen bad att få se min bok. Visste 18 kulturredaktörer – de är namngivna strax - att min bok från ett fjärran 20-tal, rimligen med utblickar bak mot människor och miljöer från 1850-talet och framåt – vore ointressant makulatur, inte värd att ens kort anmäla: ”En bok har utkommit med titeln ”Mitt 20-tal---”? Nej inget livstecken, bara vad jag ville tolka som ett dödstecken.
Jag skyndar mig att nämna att jag är mycket väl medveten om att en författare ska hålla tyst och inte komma och be om recensioner; det passar sig verkligen inte.
Men jag struntar i den pekpinnen.
Ja, jag räknar först upp de 18 tidningar som aldrig bad om recensionsexemplar:
Folkbladet Östergötland, Norrtelje Tidning, Södermanlands Nyheter, Piteå-Tidningen, Sala Allehanda, Norra Västerbotten, Sundsvalls Tidning, Dagbladet Nya Samhället, Länstidningen Södertälje, Bohusläningen, Västerbottens Folkblad, Västerbottens-Kuriren, Värnamo Nyheter, Vestmanlands Läns Tidning, Nerikes Allehanda, Örnsköldsviks Allehanda, Länstidningen Östersund, samt Östersunds-Posten.
18 tidningar, alla med en pappersupplaga på över 10 000 ex, de flesta med mycket högre upplaga.
Dessa stora vykort, med mig på Nils Holgersson-färd över Sverige, skickades ut några dagar innan boken var färdigtryckt. När boken sedan utkommit sände jag den i tryckta exemplar, med samme Sven i sjömanskostym på framsidan, till 29 dagstidningar. Jag ger inte alla de namnen, men dessa tidningar hade genomgående större upplagor än de vykortsförsedda.
Så vitt jag vet i dag, den 12 mars, har ingen av dessa tidningar recenserat, men jag säger inte detta med säkerhet. Recensioner kan ha undgått mig, recensioner kan ha skrivits och publicerats alldeles nyligen.
Men genomslaget är så extremt torftigt att det må förlåtas mig om jag anar en kall hand, någonstans. En god vän med viss insyn sa till mig att ”landsortstidningar har inte folk som kan recensera”, men jag kan inte godta det skälet. Skulle inte skickliga landsortsjournalister kunna recensera en bok om svenskt 20-tal och 30-tal? Prat. Dessutom har alla tidningar kontakt med läskunnigt och läsvilligt folk på trakten, som mer än gärna skriver mot gängse påvert honorar.
År det synd om mig? Ja, lite. En författare skriver även för att få viss reveny av sina alster. Men det är som om slantar från böcker är förbehållna storsäljarna, medan vi som inte når dit upp ska vara tacksamma för att vi får skriva över huvud taget. Och bli tryckta.
Så vårt yrke är ett kall, och vi ska inte mopsa oss.
Synd om mig? Kanske, i så fall framför allt därför att jag inte vet varifrån denna stormande motvilja kommer. Men naturligtvis är det också om inte synd så retfullt för alla framför allt provinsstädernas läslystna och Privatgelehrte som aldrig får reda på att den lille sjömansgossen vid snart 92 års ålder berättar om sin forntid, ”medan det ännu fanns halvöres Aroma-kolor”, som han skriver.
Böcker ska inte förvaras under lock och utan insyn. Böcker ska spridas och recenseras, få goda recensioner eller usla. Böcker får inte med några medel, öppna eller mera subtila, stoppas från att kunna läsas. Då kan vi lika gärna ha bokbål, som under den mellankrigstid jag skildrar.
Av en tillfällighet, som jag inte råder över, har jag kunnat förskottsbekosta denna bok som Scandbook i Falun så förnämligt tryckte, men det är sannerligen inte min förtjänst. Arvepengar kunde inte gå till bättre ändamål, tyckte jag.
Men åter till den centrala frågan: vem har drivit, vem driver detta trakasseri i ett ganska rejält format? Jag vägrar tro att kulturredaktören på Haparandabladet eller Ystads Allehanda – kanske är det chefredaktören som dubblerar – skulle ha något ont i sinnet gentemot mig; vi känner inte varandra och har aldrig mötts. Jag vikarierade ett kort tag på DN:s kulturredaktion på 50-talet och noterade att erbjudna recensionsex självfallet alltid rekvirerades in; det var fast rutin på DN Kultur.
Skulle den rutinen i dag ha brutits, från Ystad till Haparanda? Det vägrar jag att tro.
Vad tror jag då? Jag tror att jag inte är särskilt populär inom rättsstaten och den kulturella demokratin Sverige. Jag är en vrång person som gärna kan nitas till (och 30-talet dyker upp på min synrand…) och få veta av att han lever. Se till att några av mina brev försvinner, se till att dvd-skivor destrueras, se till att ett konvolut med alla ingredienser, färdiga för tryckning, nu efter nyår sänds till mitt vänliga Scandbook i Falun, men, lustigt nog, tar en paus på vägen mellan Göteborg och Falun i fjorton dagar och lämnar författare, förläggare och tryckeri med deras hjärtan i halsgroparna.
Polisen gör, under tiden, knappt ens nominella ansträngningar, och när den så småningom meddelar, att försändelsen inte går att hitta, har denna försändelse ett par dagar tidigare faktiskt kommit till rätta hos produktionschefen Anna Johansson i Falun, som inte hört ett ljud från någon polis.
Inte ens nominella ansträngningar, sålunda, bara datorprogrammet inkopplat på knappen med ”den här mannen bryr vi oss inte om att hjälpa”. Inte ett steg tas från polisstationen och ut på fältet, datorn letar så bra själv…
Jag sitter med ett antal ex, och det vore verkligt nöjsamt att få sälja.
”Tyst, Sven Anér, du har fått nåden att arbeta inom ett kall, och då håller du tyst…”
Nej, det gör jag inte. Ni kan ju hacka er in på min blogg om ni känner för
att sabba till det lite extra en stund.
Sven Anér
PS: Jag skulle nog inte ha skrivit så här från ett öppet hjärta, om jag inte skakats av klaustrofobi och ilska mot ett samhälle som lär sina poliser att rigga dödsfällor för snattare. DS
PPS: Och beställ gärna boken om den lille Sven, knappast särskilt farlig för rättssamhället. 169 kronor i Scandbooks fina tryck som ingen lyckades totalsabotera. Beställ på nätet, ”karretforlag.wordpress.com” eller via mitt pg, 750555-5. DDS Er Sven Anér.