25.3.2013.
Jag riktar i dag en skarp, samlad attack mot den bomullsvadd och det hyckleri som tillåts omge Olof Palmes mördare Anti Avsan – satt att döma oss i den enklare svenska allmogen, satt att stifta våra lagar!
En man i staten, minsann, med rätt att beskylla en möjligen närgången journalist för samröre med mördare (!), med rätt att hånfullt avfärda en hederlig, pensionerad polisman med
”Nä, nä, vi har sån uppbackning så ni kommer aldrig åt oss…°
Ett ”vi och ni”-samhälle, där en kriminell rådman och riksdagsman tillhör det kavata vi-gänget, medan ”ni” består av vanligt, normalt laglydigt folk, enkla själar utan gålust. Utan tillträde till sällskapsklubben ”MOP86” – Föreningen mordet på Olof Palme, en klubb med tuffa inträdesriter, där det gäller att vara hemmastadd kring Dekorima och den långa trappan och David Bagare ner till Regeringsgatan, där Östling och Grundberg bor.
Anti Harald Avsan har lyckats med konststycket att, än så länge ostraffad och med ett språk hämtat från mc-klubbars knatter, rada upp hela ämbetsmannakadrer i givakt: visst, herr rådman, visst herr folkvalde moderate riksdagsman…
Det var Olle Alsén, fin gammal journalistkollega, som slog larm om Avsans framfart, men när två unga finsktalande kvinnor i åtta förhör hade redovisat Avsans makabra eskapader vid Dekorima, hemligstämplades, inför den svenska allmogen varenda bokstav i förhören, medan det enda försynta samtalet med Avsan rönte samma öde, hysch hysch… Av Olle Alséns förnämliga journalistik återstod, när kvarnarna malt, en för Avsan befriande rad hos granskningskommissionen:
Den i uppslaget förekommande polismannen Anti A har så vitt kan bedömas inget med dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.
Med en lögnens smattrande trumvirvel sveper svensk byråkrati av sig hatten för rådman och riksdagsman, och ut genom fönstret mot Strömmen flyger honnörsorden: heder, hut, hyfs. Och sanning.
Sven Anér, med hatten i hand? Inte precis.
