29.4.2013.
Likalydande skrivelser till
Rikskriminalpolisen
och till
Riksåklagaren. För kännedom: Ledningen för TV4.
Undertecknad Sven Anér anmäler härmed förre piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag,
Anti Avsan,
för
Mordet den 28 februari 1986 på statsminister Olof Palme.
Avsan har för en dryg månad sedan, vid samtal med en äldre poliskollega, i praktiken erkänt detta mord. Han har, på den äldre polismannens fråga om huruvida det var han, Avsan, som sköt Olof Palme, svarat:
”Nä nä. Vi har sån uppbackning så ni kommer aldrig att ta oss!”
Uttalandet är ett erkännande av mordet samt en upplysning om att ”vi” fanns med, uppenbarligen några av Avsans poliskamrater.
Jag hävdar sålunda, om möjligt än bestämdare än tidigare, att Anti Avsan, en domare och en riksdagsledamot, den 28 februari 1986 sköt Olof Palme till döds i Stockholms city, från grymt bakhåll.
Att Avsan, under dessa omständigheter, engageras av TV4 för att debattera ungdomsbrottslighet, ter sig för mig som medlem av den svenska allmänheten djupt upprörande.
Jag begär nu att min anmälan omedelbart upptas av mina adressater. Skulle mitt mycket klara utpekande anses utgöra
falsk angivelse enligt BrB 15:6,
anhåller jag att jag, Sven Anér, omedelbart måtte lagföras jämlikt detta lagrum.
Jag understryker att ärendet brådskar. Som mina adressater vet lanseras i dessa dagar Anti Avsan som medial moderat expert på ungdomsbrottslighet. Avsan framträdde i går, 28.4, live i TV4 Nyheterna, och en sammanfattning av hans inlägg låg under denna måndagsförmiddag. 29.4, ute på TV4 Text, med denna avslutning:
Det behövs tidiga och tydliga åtgärder för att förhindra att ungdomar fastnat i kriminalitet. När du går i pension är du ganska sliten, säger Anti Avsan (m), riksdagsledamot.
Sven Anér. 21 08 14-5075. Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79-
Jag önskar, från båda adressater och med vändande post, uppgifter rörande dnr och handläggare.
Tack för att du väntar…
Det finns ett TV-program från BBC där ett antal medelålders och äldre herrar klagar över mycket i det engelska samhället, ofta, som det verkar, med rätta. Tele, i vid bemärkelse, är en populär skottavla. Udden har av producenten huvudsakligen riktats mot de klagande herrarna, inte mot de anförda samhällsfunktionerna, vilket brukar kännas orättvist.
Nu är jag själv en äldre klagande herre; jag ska ta premisserna kort. Jag hade den 16 april sänt ett ganska digert konvolut till polismyndigheten i Huddinge, men när jag i dag, den 29 april, på nummer 114 14 efterfrågar bland annat diarienummer och handläggare för detta grannlaga ärende (Olof Palmes förfalskade patientjournal) kan det inte anträffas i något arkiv, i något register, på minsta datorskärm.
Jag tillfrågas rörande handläggare och svarar att det är ju en handläggare jag söker, jag tillfrågas om diarienummer (som brukar vara ”öppna sesam!) och berättar att det är ju just detta dnr jag söker. Jag får en känsla av att det är jag som är den skyldige, i alla avseenden. Borde jag inte ha skrivit till Palmeutredarna? Nej, säger jag. Detta är framför allt ett landstingsärende, och landstinget har sin hemvist i Huddinge.
”Men landstinget har två kontor. Ett i Flemingsberg…”
”Men det borde ju ändå gå att hitta konvolutet på ettdera stället.”
”Om vi prövar på ditt personnummer?
”Ja, kanske det”.
Min samtalspartner i Huddinge (ja, jag vet ju inte om han sitter just i Huddinge) verkar dra en djup suck då mitt personnummer kommer upp i all sin förmodade skröplighet.
”Hur skulle det vara om du vände dig till Palmeutredarna?
”Det har jag gjort i 27 år, men ingenting har hänt, så jag säger god middag till dig…”
Kvirr i onödan? Nej, det anser jag inte. Jag är rutinerad, onekligen, på det här området, och jag inser att en mindre rutinerad representant för den svenska allmänheten skulle ha tröttnat långt tidigare än jag. Tröttnat under den 12 minuter långa väntan på att få en levande person i 114 14- luren, ”vi tar hand om dig så snart som möjligt…” Och plötsligt blir jag ju faktiskt omhändertagen!
För ett antal år sedan gick det att ringa direkt till den polisstation vi sökte. Detta bekväma förhållande har upphört. Nu väntar hela den svenska allmänheten tillsammans inom samma centrala växelnummer, vilket bl a innebär att polisstationerna ute i bygderna inte har någon naturlig kontakt med sitt bygdefolk. Många samtal fullbordas aldrig, när många lätt desperata hoppar av sin sorgliga telefonkö.
Gnällig äldre herre? I varje fall äldre.
210814 – uj uj uj!
SA
Viktigt PS!
Mina engagerade bloggbesökare vet vid det här laget att jag ingalunda överdriver mina svårigheter att föra detta enorma, segt enorma ärende vidare.
Mina motståndare – ja visst, motståndare – inom regering och myndigheter håller en närmast glättig min vid de kontakter som jag någon gång lyckas uppnå, men det har tyvärr alltid kört ihop sig.
”Jag har inte bara dig att ägna mig åt, jo, jag har tittat på att Olof Palmes patientjournal skulle vara förfalskad -
”Och flugit i taket?”
”Inte precis. Kom aldrig ner i botten på ärendet, men framåt slutet på den här veckan…”
Så förlöpte, ungefärligen, mitt samtal i dag med en av landstingets jurister, med placering i landstingshuset i Stockholm. Hon heter Hanna Nyström och hade fått mitt ärende den 12 april, tjänstevägen från landstinget i Huddinge.
Engagemanget för detta kolossala Palmeärende är omvänt proportionellt mot ärendets vikt, och tyngden lättar ytterligare då den envise Sven Anér hör av sig på nytt och i praktiken beter sig kontraproduktivt. Det är sorgligt.
Ingenting blir bättre av att jag efter åtta /8/ flagranta brott mot egen och andras postsekretess i samband med den pågående Huddingeincidenten och tidigare affärer tvingas undra om mitt brev till landstinget i Flemingsberg blivit uppsnappat av någon nitisk tjänsteman.
Som jag nyss berättat har en mycket förtroendeingivande manlig tjänsteman vid polisen i Huddinge verkligen letat efter min dossier till Huddingepolisen men inte kunnat hitta den. Det rör sig alltså inte om ett fladdrande A-kuvert utan om ett tungt konvolut med dubbelt porto.
Det är så här – och det har jag framhållit senast när min bok om mtt 20-tal var borta i över två veckor innan det viktiga grundmaterialet, också ett tjockt konvolut, utan minsta ursäkt från posten levererades till mitt tryckeri i Falun. Inte ett litet ”sorry”. Jag hade hjärtat i halsgropen, något som inte berörde posten.
Brevet till Huddingepolisen kan ha varit mycket matnyttigt på andra sidan barrikaden, med detaljerad info om farliga förgreningar av Palmemordet.
Tror jag att min post öppnas när det passar sig? Ja, jag ser inga fungerande spärrar. De som vill öppna post är kvalificerat fackfolk som en amatör inte kan försvara sig mot.
Det är i sådana här lägen som jag avger nattliga löften till mig själv att inte agera självmant ett tag framåt, men jag märker attjag pressas till löftesbrott. Det vore ett hårt liv enbart att kämpa mot ovilliga myndigheter. Om posten så ställer upp på de onda makternas sida blir ingenting precis lättare.
Det rör sig om en byråkrati i fritt fall, men samtliga svenska medier vägrar att medge att situationen är så vrång, så farlig. Jag är journalist och har alltid varit, alltid trott att hederlig journalistik belyser osanningar och ibland röjer väg för hederlighet.
I dag undrar dag. Jag märker att jag med viss tveksamhet bläddrar i min morgons nyslickade Svenska Dagblad, skitfint ut i häftkanten. Jag tror inte det jag läser, och jag saknar det jag inte får läsa. Bl a rapportering om hr Avsan. Det kunde få bli spaltkilometer av rapportering om hr Avsan, i dag i talarstolen som vår samhällsförbättrare och guru.
Sven Anér