5.5.2013.
”Jäv” är en av lagens viktigaste termer. Den är urgammal. För våra förfäder stod det sedan begynnelsen klart att jävig man inte finge vittna, inte finge döma, inte finge hantera uppgifter som han kunde vara frestad att nyttja för egen vinning. Självklarheter för Torgny Lagman.
Naturligtvis finns ”jäv” ännu i dag, i varje fall i lagboken, som skildrar ett idealt samhälle:
Rättegångsbalken:
7 kap 9§; Vad i 6§ är stadgat /rörande jäv/ om allmän åklagare äge motsvarande tillämpning beträffande polismyndighet, så ock beträffande polisman, som har att vidtaga åtgärd eller meddela beslut enligt denna balk, varvid dock fråga om jäv prövas av polismyndigheten.
Jaså, ja det verkar ju bekvämt. Polis prövar eget jäv.
RÅ och rikskrim prövar i dag, utan jävsbekymmer, hur RÅ och rikskrim sedan Dekorima hanterar mordet på en statsminister, enkelt och smärtfritt. Förhållandet skiner igenom denna affärs hela 27-åriga behandling genom alla statliga instanser, med det tidigare av mig beskrivna mantrat ”Han är hörd…”
Polismannen Anti Harald Avsan hördes i april 1993 rörande Palmemordet – visserligen diskret och helt upplysningsvis – av poliskommissarien Hans Ölvebro och hans medarbetare. Ölvebro fann, efter egen utredning, att han själv inte vore jävig i ärendet och förde aldrig Avsan vidare till formellt förhör av misstänkt. Därmed var god rättvisa skipad, varefter Avsan i lugn och ro kunde avancera till ärones tinnar.
Och Rå bestämde likaså att han inte bekajades av något jäv, detta trots att han som förundersökningsledare i Palmeärendet underlåtit att vidta den i svåra brottmål självklara åtgärden, att konfrontera Avsan med de båda fullt tillgängliga huvudvittnena Anki och Anneli. Underlåtit i varje form: ingen bildkonfrontation, ingen livekonfrontation.
Jag yrkar nu att såväl RÅ som rikskrim fråntas varje befattning med det stora Palmeärendet, men jag vet inte vart jag ska vända mig. Regeringens JK verkar helt ointresserad, liksom naturligtvis den överordnade – eller det kanske den inte är – regeringen.
I dagsläget får vi sitta skvalpande i ankdammen, med konstsimmande åklagare och poliser, som är fullt medvetna om och i stor utsträckning medskyldiga till den situation som har uppstått. En lösning, som jag flera gånger gett som tips till mina höga instanser, är givetvis att åtala mig för osann anklagelse av något slag, men detta tycks inte ske. I så fall skulle rättens bord snöas ner av dokument som snyggt och prydligt klarlade sak- och skuldfrågan, men så roligt ska vi inte ha.
Mycket hänger i dag på socialstyrelsens heder, Stockholms läns landstings heder. Vågar dessa båda tunga instanser frondera mot statsmakten? Diskussionerna bakom stängda dörrar har säkerligen redan inletts, medan den svenska allmänheten blir allt mer oroad, i linje med Lena Anderssons fiktiva hjälpsökande:
Alla dessa underligheter som inte stämmer. Alla lösa trådar, förkomna dokument och konstiga dödsolyckor. Vi måste få veta i vilket sorts skuggrike vi levde och lever i. Lös mordet åt oss! /Lena Andersson i sin DN-kolumn den 5 maj/.
Sven Anér
Sverige förbereder siginför ett mycket stort musikevenemang nere i Malmö, men står fegt och naket i den rämnande Palmeskandalen. Den svenska allmänheten har tappat tron. På poliser och åklagare, på tysta medier, på en tyst Fredrik, medan Filippa fingranskar kriminell ”sjukvård” kring Dekorima och Sabbatsberg. Vår svenska värld är en underlig värld. Det är inte särskilt roligt att leva i den svenska världen just nu.
Lena Andersson: ”Vi är som du förstår professionella, ska jourhavande mordutredare svara. Därför är allt kollat.”
De i samhället högt uppsatta personerna Per-.Gunnar Vinge, Bengt Schuback, Lars Ljunggren och Bengt Wallroth
”Tjänare, jag hör att ditt inköp av franska kanoner är klart”
Hans ämbetsmannaheder hindrade honom dock från att deltaga formellt, påstod han