10.11.2012. Efter lång väntan blev det fredagen den 9 november klart för urpremiär. Äntligen kunde Måns Månssons ”Hassel – privatspanarna” visas på biografen Grand vid Sveavägen i Stockholm, den biograf som har så många tunga minnen bevarade sedan timmarna före det stora svarta svenska mordet – ännu inte löst, heter det.
Det är en ovanlig film, närmast naivistisk, om en film kan vara det. Men klart i centrum står det märkliga faktum att mordet i dag är så nästan bortglömt och att makt och medier ägnar detta mord ett så förstrött intresse. Tyngdpunkt är en rekonstruktion av själva mordet, i anslutning till gängse beskrivningar av händelseförloppet, och självfallet kan alltid sådana beskrivningar ifrågasättas.
Lisbeth Palmes roll före och under och efter Dekorima har i filmen inte hunnit i kapp de senaste årens forskning, och de roller som några av de centrala vittnena tilldelas i filmen är milt talat i dag ifrågasatta.
Lars-Erik Berenett spelar den pensionerade Roland Hassel, med en dyster tyngd som gör intryck, inte minst hans hopplösa dialog med Göran Lambertz som oengagerad advokat; ointresserad av affären Palme ungefär som i verkligheten. Själv får jag ett par minuter under en symbolisk bussresa, där jag hinner ge en mycket klar beskrivning av min mörka syn på hela denna affär som drar ner den svenska rättsstaten i dyn; där har regissören Måns Månsson inte väjt för hårda sanningar.
Huvudintrycket är att detta mord verkligen tas på allvar, inte som något gammalt skillingtryck från forntiden som gärna kan glömmas.
Den ungdomliga och fulltaliga Grand-publiken vid urpremiären var klart entusiastisk, och när jag efter föreställningen stod på scenen och mötte bifallet fick jag en klar känsla, en klar förhoppning om en återgång till det genomskådande intresse som fanns vid början av 1990-talet men som sedan, i myndigheters och mediers hägn, har falnat och svalnat.
Jag fick från publiken frågan om jag kunde namnge Olof Palmes mördare. Det hade jag inga svårigheter med: rådmannen och riksdagsmannen Anti Avsan. Det blev en applåd .
En ovanlig film. Lite kantig, men just därför verkningsfull. Går nu ut på biograferna och hamnar nästa år på SVT, som är medfinansiär.
PS: I Expressen undrar en krönikör beträffande justitierådet Göran Lambertz insats, vilket är en undran som jag delar. Lambertz spelar advokat och gör i sin roll allt för att stoppa vidare utredning av Palmemordet. Detta är visserligen en attityd Lambertz intog när filmen spelades in, men ska attityden sägas vara Lambertz egen i dag? Sedan han bytt fot?
Det blir krångligt om en regissör ska växla mellan en skådespelares vanliga civila status och filmrollens. Jag själv uppträder i filmen i högsta grad som mig själv och uttalar mina egna oförytterligga åsikter; mot detta kan rimligen ingen kritik riktas. Men Lambertz uppehåller sig någonstans ute i cyberrymden och väcker efter vanligheten förundran. Jag skulle kunna önska att detta justitieråd definitivt kastade ämbetsrollen och utan munkavlar ägnade sig åt stora juridiska frågor som engagerad privatman.
Sven Anér![]()
Det är en ovanlig film, närmast naivistisk, om en film kan vara det. Men klart i centrum står det märkliga faktum att mordet i dag är så nästan bortglömt och att makt och medier ägnar detta mord ett så förstrött intresse. Tyngdpunkt är en rekonstruktion av själva mordet, i anslutning till gängse beskrivningar av händelseförloppet, och självfallet kan alltid sådana beskrivningar ifrågasättas.
Lisbeth Palmes roll före och under och efter Dekorima har i filmen inte hunnit i kapp de senaste årens forskning, och de roller som några av de centrala vittnena tilldelas i filmen är milt talat i dag ifrågasatta.
Lars-Erik Berenett spelar den pensionerade Roland Hassel, med en dyster tyngd som gör intryck, inte minst hans hopplösa dialog med Göran Lambertz som oengagerad advokat; ointresserad av affären Palme ungefär som i verkligheten. Själv får jag ett par minuter under en symbolisk bussresa, där jag hinner ge en mycket klar beskrivning av min mörka syn på hela denna affär som drar ner den svenska rättsstaten i dyn; där har regissören Måns Månsson inte väjt för hårda sanningar.
Huvudintrycket är att detta mord verkligen tas på allvar, inte som något gammalt skillingtryck från forntiden som gärna kan glömmas.
Den ungdomliga och fulltaliga Grand-publiken vid urpremiären var klart entusiastisk, och när jag efter föreställningen stod på scenen och mötte bifallet fick jag en klar känsla, en klar förhoppning om en återgång till det genomskådande intresse som fanns vid början av 1990-talet men som sedan, i myndigheters och mediers hägn, har falnat och svalnat.
Jag fick från publiken frågan om jag kunde namnge Olof Palmes mördare. Det hade jag inga svårigheter med: rådmannen och riksdagsmannen Anti Avsan. Det blev en applåd .
En ovanlig film. Lite kantig, men just därför verkningsfull. Går nu ut på biograferna och hamnar nästa år på SVT, som är medfinansiär.
PS: I Expressen undrar en krönikör beträffande justitierådet Göran Lambertz insats, vilket är en undran som jag delar. Lambertz spelar advokat och gör i sin roll allt för att stoppa vidare utredning av Palmemordet. Detta är visserligen en attityd Lambertz intog när filmen spelades in, men ska attityden sägas vara Lambertz egen i dag? Sedan han bytt fot?
Det blir krångligt om en regissör ska växla mellan en skådespelares vanliga civila status och filmrollens. Jag själv uppträder i filmen i högsta grad som mig själv och uttalar mina egna oförytterligga åsikter; mot detta kan rimligen ingen kritik riktas. Men Lambertz uppehåller sig någonstans ute i cyberrymden och väcker efter vanligheten förundran. Jag skulle kunna önska att detta justitieråd definitivt kastade ämbetsrollen och utan munkavlar ägnade sig åt stora juridiska frågor som engagerad privatman.
Sven Anér
