23.10.2013
Jag sitter skakad denna oktoberdag 2013, sedan jag sett vårt gamla samtal, Leif GW Perssons och mitt, från 1988, sedan min förmodligen revolutionerande första bok i Palmeärendet, Polisspåret,utkom.
Jag sitter skakad denna oktoberdag 2013, sedan jag sett vårt gamla samtal, Leif GW Perssons och mitt, från 1988, sedan min förmodligen revolutionerande första bok i Palmeärendet, Polisspåret,utkom.
Jag ska förklara. Leif GW Persson, den gången absolut inte mumlande utan klar i rösten som en ung polisaspirant, avfärdar under filmens 23 minuter – ja, se och här själva - varje minsta antydan till misstanke mot den pågående och tämligen nystartade polisutredningen. Han anlägger en ton av förmyndare gentemot denne obotligt opolisiäre Sven Anér som tar sig friheten att skriva om ting som han inte är utbildad för, och han utnyttjar varje tänkbart litet fel i polisresonemangen som stöd för, inte att någonting pekar fel utan i stället pekar rätt: det är just underligheter och tveksamheter som i en riktig förundersökning vittnar om att allt gått korrekt till: alltför elegant korrekt är anmärkningsvärt. Och hör sen, Sven Anér!
Jag tar mig för pannan. Dels inför GW:s attityd att säga att det är just fel som blir rätt, dels, och inte minst av hans absoluta, i varje fall framförda, övertygelse att polisspåret är från första avtrycket påhittat, framfört och drivet, möjligen på jäkelskap, av denne sorglige Sven Anér.
Den positionen vore egendomlig över huvud taget, mot bakgrund av den polisundersökning som förevarit. Den blir, i dagens läge groteskt ohållbar när GW numera friskt och frejdigt går ut med det säkra påståendet att mordet framför allt begåtts inom kretsen av poliser!
Då hade jag väl rätt då, GW? Ring och be om ursäkt! GW ringer inte, han svarar mig aldrig, och han jämför aldrig den unge, rätt elegant klädde, GW med dagens mumlande polisspårsproselyt. Först tycka vitt och sen tycka svart, det är ungefär så polisrapportering kan gå till: rapporter läggs ovanpå varandra, syntes och kontinuitet saknas.
Rikspolisstyrelsens så småningom chefskriminolog framstår, med denna film i blickfånget, som direkt lögnare. För han har aldrig talat om, mellan 1997 och 2013, vid vilken tidpunkt fjällen föll från hans ögon: ”Heureka! Det var hela tiden ett polisspår!”
Det rör sig om en intellektuell oredlighet som är hisnande. GW har numera i katastrofrubriker i Expressen meddelat att han avser att lämna TV. Hans kvinnliga medarbetare tycker att detta är tråkigt. Det tycker inte jag. GW har gjort precis nog som suddare i spåren efter mordet på en statsminister. Ett grymt, solkigt mord.
Se nu filmen och dra dina egna slutsatser! http://www.youtube.com/watch?v=icxVRgZNFzw