3.11.2013. Mitt utbud från ComHem är ingalunda det största, det tycks vara ett normalutbud. Jag satte mig i dag, denna söndag, ner och kontrollerade hur många program, av de utländska, som är amerikanska och hur många inte. Jag tog endast med de kanaler som just då låg i sändning. Resultatet blev ungefär det jag gissade:
27 amerikanska,1 engelskt (här kan det dock variera upp mot 3, beroende på veckodag/klockslag), inga tyska, franska eller spanska…
Jag frågar mig beträffande anledningen. Eller anledningarna, det finns förstås flera. Jag har inte ringt runt och hört mig för; jag har inte varit säker på att få sanningsenliga svar. Men jag tillåter mig gissa:
Nr 1: De amerikanska (de flesta B- eller C-produktioner) programmen är oftast tämligen ålderstigna. De har sedan länge spelat in sina produktionskostnader och kan gärna reas ut till svenska tittare.
Nr 2: Dessa USA- filmer får kanske, dolt eller öppet, ett säljunderstöd från någon del av den amerikanska administrationen, varigenom de känns extra lockande för svenskplacering. Tanken bakom är givetvis förhoppning om USA-PR.
Nr 3: Att övriga länder med stor filmproduktion inte finns representerade (ta Indien, Japan m fl) beror förmodligen på en blandning av högre försäljningspris kombinerat med förmodat lägre acceptans hos en svensk publik.
Resultatet blir i dag en bedövande massiv övervikt för en kusligt glättad amerikansk B- och C-produktion, antagligen billig för säljande distributörer, men alls inte billig för den betalande svenska kanalabonnenten.
Är USA-PR garanterad? I dag? Det tror jag inte, inte bland oss ComHem-abonnenter, som sliter ut våra fjärrstyrare i jakten på guldkorn. Faran, från t ex president Obamas synpunkt, är att resultatet blir det motsatta, leda vid mediokert Hollywood. Det finns ju självfallet en god amerikansk filmproduktion, men den får vi knappast se skymta.
Är det någon mening med att klaga? Kanske inte. Filmplaceringen för svenska tittare är djupt anonym. Vi skymtar knappast någon vänligt sovrande hand inom det utlandsstyrda ComHem, än mindre inom det sammantagna kanalutbudet i Sverige.
Jag har någon gång försökt ringa ComHem men bara hamnat hos en förprogrammerad telefonsvarare som ber mig berätta, ut i cyberrymden, om det är nästa Brynäsmatch jag vill se i Pay per view. Det är det inte. Jag får ingen mänsklig kontakt och tröttnar, sitter där igen i min blåa soffa med hundörade produktioner som jag inte vill se.
Jag får in några sportproduktioner, det är sant, men inte alls enligt ett rimligt urval.
”Du kan göra annat än att se på dum TV”, säger Lena, och jag kan inte säga emot.
Söker jag en världens TV-direktör? Nej, egentligen motsatsen. Jag söker väl snarare världens egna programväljare, med den tittande allmänheten som skapar beslutsunderlaget. Inte ComHem och de andra kanalbolagen, med money money, och enbart money, i blicken.
Sven Anér