21.11.2013. Jag var TV-producent en gång i världen, och jag ser i dag inget större, svartare scoop för världens TV-marknader än ”Den svenska statens mord på sin egen heder”.
För en TV-producent med mod och med fullt mandat kan inte finnas en komplettare produktion på programtablån än detta:
En världen över känd statsminister mördas av just de poliser som är satta att skydda honom.
En ledande kriminolog TV-avslöjar komplotten, men ingenting händer.
Statsministerns hustru, som lögnaktigt påstår sig vara skottskadad, överger sin döende, kanske döde, makes ambulans och flyttar över i en av poliskomplottens bilar.
Västtysk expertis narras att ge klartecken till kulor som aldrig fanns med vid mordplatsen.
Statsministerns patientjournal förfalskas för att den avsiktligt sinkade dödsfärden till Sabbatsbergs sjukhus ska framstå som mer aptitlig.
En äkta TV-reproduktion av sådan statligt sanktionerad ondska – när kommer den? Där också hela den mörka fonden målas upp med fräna penseldrag, där huvudpersoner och statister får schavottera?
Jag frågar mig: var finns hela min journalistkår? Alla de skickliga, kunniga, stridslystna? Allt vad de presterat sedan dödsskottet den sista kalla februarikvällen 1986 förbleknar inför den stora onda nyheten: Olof Palme undanröjd av sina egna!
Som kuslig krydda: mördaren är utpekad, i böcker och på blogg. Han svarar, hånfullt men närmast förvirrad: Ni kan inte ta oss, ni kan inte ta oss! Som om denna affär vore en barnets kurragömmalek, när den i själva verket är grymmaste allvar, grymmaste hot mot en stat som, så ofta och så länge, berömt sig av djupaste trohet mot alla gängse demokratiska spelregler.
Var finns den TV-producent, här hemma eller utanför svenska gränser, som vågar ge alla kulörer och valörer, alla dramats nyanser, all faktaspäckad information som skär som skalpell genom 27 års lögnarkiv, där ingenting förvaras som är samtidigt sant och relevant?
Var finns den journalistiska hedern, den som borde tvinga oss att aldrig svika i vår kamp mot en neslig värld? När kommer bräschen in i skammens mur?
Sven Anér