10.12.2013.
Det är en vanlig grå decemberförmiddag, så dystra känslor kommer tassande. I TV:s Sydafrika öser regnet ner, och några tusen har tydligen skrämts bort. Sveper mera ära in över Nelson Mandelas minne? Kanske. Men är det de höga dignitärerna som i så fall sprider glansen? Nej, knappast alls. Däremot de nära hundratusen ur hans folk som kommit till stadion i Johannesburg.
Vår kronprinsessa finns på plats och går en meter bakom Reinfeldt, plikttrogen som alltid. Reinfeldt får inte tala, Sverige är för litet, sägs det, vi har inga märkvärdiga handelsförbindelser just nu. Dessutom lär den svenske statsministern knappast åtnjuta toppbetyg där nere; här hemma mullras det mot högern, efter apartheid-åren.
Bildt är naturligtvis inte på plats, med sin politiskt tveksamma gamla ryggsäck. Hans dagsfärska svenska renommé är heller knappast lysande, snarare skrämmande. Hns uttalande här om veckan nerifrån Ukraina att ”ryssarna inte är arga, de har nog knappast noterat FRA-affären” står i dag i bjärt kontrast mot uppgiften om ryska spaningsattacker mot FRA och Lovön i påskas. Om dagens opinionsläge står sig till valet har Carl Bildt gjort sitt, knappast saknad ens av det inbitna högerfolket.
Dagens – och gårdagens – FRA-situation tillspetsas med varje dag som går, inte minst mot bakgrund av det skakande FRA-dokument som jag nu lägger ut på bloggen – läs! Kommentera!
Carl Bildt har från 70-talet och framåt varit USA:s vänligaste och mest aktive förespråkare i Rosenbad. När Hårsfjärden var blixtaktuell flög Bildt personligen över till Washington och rapporterade, med en följsamhet och lydighet som förvånade den gången och som kanske får sin förklaring i dag: var FRA från början skräddarsytt av USA för Bildt och för det Sverige som så ofta gick i Bildts ledband?
Jag ställer den givetvis naiva frågan: Vem inom Sveriges allmänhet har velat se Sverige i rollen som betald spion mot Ryssland för USA:s räkning? Vem utöver Bildt och dem som följt hans doktrin? Hade du velat ha det oss påtvingade FRA snokande mot Ryssland , för amerikanska dollar? Hade jag?
Som vanligt, efter varje table ras, lir vi tvungna att göra det bästa av en sorglig situation. Allianstrogna medier försöker intala oss att ”det här är väl inte så farligt?” (när ryska MIG attackspanar mot Drottningholm och Lovön?), medan medier och människor med annan politisk inriktning ställer sitt hopp till septembervalet.
För att gå närmare mig själv är jag förstås mycket spänd på utfallet av mina återuppväckta uppgifter om de båda (!) FRA-generaldirektörerna som ställde upp med heligt löfte att röja Olof Palme ur vägen.
Gjorde de verkligen? Kan vi veta det? Ett svar på den frågan kan bli: det kan i dag ingen säkert veta, eftersom saken aldrig över huvud taget blivit utredd.
Så fort denna promemoria, med viss pompa blivit skriftligen och muntligen presenterad för en svensk statlig granskningskommission (då under namnet ”Palmekommissionen” eller i folkmun ”Marjasinkommissionen”), skickades dossiern utan vidare kontroll till riksarkivet, sedan Sigvard Marjasin petats bort med skammen att ha fifflat med kvitton. Det hade han egentligen inte, enligt domstolsbesked så småningom, han hade i stället bort förtjäna heder och ära för att han lät sin kommission avslöja ett helt otroligt skumraskspel (”Palme ska röjas undan, vid Gud!).
Uppdrag Granskning gör i dessa dagar ett gott grävarbete beträffande FRA:s allt mer utbredda spioneri. Kompletterat med mina än så länge oemotsagda allvarliga beskyllningar mot hrr generaldirektörer Ljunggren och Wallroth borde denna samlade attack mot FRA:s krypskytte snart kunna leda till räfst och rättarting – allt medan människor här i landet börjar undra om Sverige i någon konkret mening fortfarande finns till.
Berätta på bloggen vad du tycker! Det är viktigt att en opinion blir synlig. Em opinion riktad mot Carl Bildt, men inte bara mot honom utan mot dessa kompanier och skvadroner av medlöpare som alltid finns till hands och bäddar för herrar som herr Bildt!
Sven Anér