1.6.2014. Ert inlägg i den stora samhällsdebatten denna söndag var lysande, möjligen alltför helvetiskt fränt för vrångstrupen.
Jag har, som vi alla, synpunkter på sjukdom.. Hur känns de här?
Nr 1: Den stora sjukdomen, den som under lång tid binder vår kropp och vår tanke. Den spelar i allsvensk elitdivision, långt från alvedonets gärdsgårdsserier. Den har en tyngd som vi tar på allvar, en tyngd som paradoxalt nog kan kännas som en lättnad: så här fick det bli.
Nr 2: Mittens sjukdom. Den vanliga. 38,7, sängbunden för en vecka framåt, komplett med läkarråd. Egentligen inga plågor, snarare ett mys mot svala lakan och med en bok som kan heta Fältskärns berättelser. En bortskämd kopp kaffe, en ljum ansvarslöshet. Jag lovade ringa Benke, asch, det kan vara. En distanserad värld, med klart ljusa inslag. Jag kommer nog på måndag, Benke.
Nr 3: De små, retfulla, småelaka krämporna, de aldrig sinande, osynliga hacken och betten.
”Dom kan ingen doktor hjälpa”, sa min mor. Nej, just det. De bara finns där, adderar sig till varandra. De överdriver inte, bara finns, rent rutinmässigt.
”Ont i en tand? Tandläkare?” ”Vänta tills du får ont i två.”
”Ont i ögat.” ”Ta ett par Alvedon.” ”Ett par?” ”Ja, det är rekommenderad dos.”
”Min lilltå vill sig inte.” ”Sätt dig framför din TV och zappa. Snart får du reklamens bot för skav, svamp, hårborttagning, whatever. Blir du inte nöjd får du pengarna tillbaka. Vilket kostar dig mer än att slänga skiten och se glad ut.”
”När jag vaknar har jag ont i huvudet.” ”Vakna inte. Räkna små lamm.”
”När det knäpper till i högra knät blir jag så olycklig.”
”Det ska du inte behöva bli. Sätt dig framför TV:n igen. Kolla in reklamen som säger att så fort du har förlorat på Extrabet får du 300 kronor tillbaka, om jag förstått saken rätt. Sätt detta i system och lev sen på 300 kronor om dan livet ut. Ingen anledning att bli olycklig.”
”Mina närstående säger: sluta gnälla! Köp en påse blandade mediciner på apoteket, som man köpte blandade karameller förr i världen, mal till ett gråmelerat pulver, ta två kaffeskedar och skölj ner med kranvatten, så vore det väl egendomligt om inte nånting skulle börja hända.”
”Åt vilket håll?” ”Det vet jag inte. Lugnt i magen, kanske. Eller dämpad pollenallergi. Nånting.”
”Och hur har vi det här då?” frågar doktorn. ”Jo tack. Här var det prima liv…”
För det lönar sig inte att gnälla. Jag får dras med mina myggor till krämpor – tills en dag, kanske en torsdag, till lunch, jag skymtar en molnfri glimt på min egen och alla andras himmel. Något att leva för. Några att leva för.