Detta får bli upptakten till en bok, som i arbetsögonblicket heter ”Så fick det bli”. Ett långt liv och ett rörigt, händelserikt. Jag känner, när jag nu ser tillbaka från Uppsalas horisont en junidag 2014, att detta liv kan ha varit mera mångfasetterat än jag har trott, när jag nu på ålderns dag vegeterat – och småarbetat – i Lenas och min lägenhet i Uppsalas Sommarro, med sommarens gräsmatta under balkongen.
En komprimerad tillbakablick, från krigsutbrottet den 1 september 1939 och bakåt till Sveavägen 78 i Stockholm den 14 augusti 1921. Komprimerad, eftersom jag utförligt skildrat min barndom i en memoarstart, 2013, som fått heta ”Mitt 20-tal, mitt 30-tal”,varefter jag stannade upp i drygt ett år.
Min far var Josef Anér, som nu, då ”Så fick det bli” lämnar startgroparna, var chef för Uplandsbanken i Uppsala, där vi bodde i det eleganta röda sandstenshuset vid Stora Torget. JA, som han gärna lät sig betecknas, hade en ganska välmatad fil mag med latin och grekiska och franska. Han hade startat som lärare uppe i Luleå, svängt, och börjat klättra uppför finansens stegar.
Min mor var Gunvor Anér, född Löfvendahl. Student, folkskollärare. Gifte sig med JA 1919, med nyponblom i håret – eller ”blev gift”, som det så skämmigt hette den gången. Min syster Kerstin kom 1920 och jag då året därpå. Övrig info rörande min sociala bakgrund i stort berörs på de kommande sidorna, men finns framför allt i den nyssnämnda första minnesboken, som alltså rekommenderas.
När kriget kom den första september 1939 satt jag på en ostoppad tredjeklassbänk på tåget Uppsala-Stockholm. Jag befann mig på min dagliga pendelresa till det konfektionsbolag vid Norra Smedjegatan i Klara som påföljande år skulle döpas till Konfektionsaktiebolaget Anér & Nilsson, där John Nilsson var den kunnige kappmannen och jag den totalt oförbätterligt okunnige.
Mitt vuxenliv hade börjat, med en rivstart på livets bortre långsida. JA hade bestämt att denne unge man, som hade goda skolbetyg i framför allt språk, skulle bli stor finansman. Jag hade just ingen talan, utan kastades in i denna för mig så vrånga karriär mot min vilja – men jag sa egentligen aldrig emot, det lönade sig inte. Jag grät och svor för mig själv, men i denna ekonomiska och av mig totalt okända cyberrymd skulle jag göra som han sa: ”din vilja sitter i björkens topp!” (Fast riset tog han aldrig fram.)
Det hade börjat med små grå och knappast kunskapsbefrämjande praktikantplatser redan omedelbart efter studentexamen den 16 maj 1939, sedan denne Sven, när skrivningsbetygen lästes upp i Uppsala allmänna läroverks bönsal i maj 39, fick applåderför sina prestationer i fem språk. Nu, 75 år senare, vet jag inte om jag ska gråta eller skratta.
17.8.14, kl 19.30:
Bloggvänner – min blogg har varit stängd för mig viss tid, men nu försöker jag återkomma. När ni läser texten ser ni om jag lyckades.
I dag har du vaknat till ett Ragnarök för det Sverige vi har känt som vårt. Nu är allt förbytt, ligger i spillror. Livslust, glädje – glöm det.
Jag ger nu en ondskans katalog. Dagens, som det heter på lunchbaren. Rätterna kommer i spridd ordning:
Nr 1: Min äldste son, jurist, har gått in på mina grymma motståndares sida samt förordar att jag skriver in mig på psykiatrisk klinik;
Nr 2: Arbetslöshetskassans pengar sinar, antagligen måste kommande utbetalningar efter valet kraftigt reduceras;
Nr 3: Sverige, i den mån det finns kvar, styrs sedan åratal tillbaka av familjen Wallenberg, som från regeringen övertagit utfärdandet av vapenexportlicenserna;
Nr 4: Därmed finns just ingenting kvar.
Nr 5: Jag har just införskaffat mitt lösenord för denna blogg från min tidigare administrativa assistent, och jag hoppas nu att mina texter åter ska bli synliga på bloggen – ja, det framgår onekligen om du ser dessa texter på skärmen.
Nr 6: Jag känner mig direkt hotad, och jag är ingalunda säker på att inte min fortsatta bloggaktivitet kommer att störas utifrån.
Nr 7: En liten ljusglimt: La vérité est en marche – Sanningen är på väg! Och jag mår än så länge bra efter min 93-årsdag, vi fick chokladtårta och många blommor i vita krukor.
Nr 8: Det är Sveriges kolsvarta ödesdag du upplever! Berätta om min blogg överallt – det är bara här de stora sanningarna får skymta!
Nr 9: Till sist: jag brukar inte gå in i preciserad partipolitik, men i dag gör jag ett viktigt undantag: jag tänker rösta på Gudrun Schymans Feministiskt Initiativ, vilket jag meddelat Gudrun på hennes mobil!
Sven
17.8.2014.
Fredric Karén, chefred SvD: om du verkligen ömmar för svenska journalister borde du omedelbart läsa bifogat material som visar att den mystiska makt vi har ovanför oss trakasserar mig bokstavligen mot döden för mitt snart 29-åriga engagemang i detta Palmeärende, som kastar sin mörka skugga över hela den s k rättsstaten Sverige.
Du kan läsa i bifogade material, och du kan be dina skickliga kolleger ta fram hela den officiella och offentliga dokumentation som visar
Hur min äldste son lejts för att hota mig till liv och hälsa, och som i två handskrivna brev den 6 augusti, strax före min 93-årsdag råder mig att omedelbart skriva in mig på psykiatrisk klinik.
Jag är denna söndagsförmiddag djupt frustrerad. Jag har aldrig, under dessa snart 30 år, anklagats för att ha ljugit i denna eller någon annan vidhängande affär. Aldrig, Fredric Karén. Aldrig. Men viftats bort, avfärdats utan debatt, tystats – inte minst av dig och SvD, som aldrig med ett ord eller en gest velat stötta Sveriges äldste aktive nyhetsjournalist.
Hänvisa inte bara till journalisterna. Grundfelet är ditt och dina ämbetsbröders, som inte velat, inte vågat se sanningen i vitögat.
Här har du nu, liksom nära 30 andra, kända och okända personer, information där du uppmanas agera denna glödheta måndag, då den svenska rättsstaten vacklar – se på den uppblossande Saudi-affären!
Din och Sv D:s hela framtid är avhängig av vad du företar dig i morgon måndag. Sitter du tyst i Saudi-affären? Sitter du tyst i Palme-affären? I så fall finns ingen återvändo för den stolta tidningen från Karduansmakaregatan. Då dör SvD, då försvinner du från din profession.
Läs mina otroligt skakande bilagor: min enträgna önskan om att mitt Lex Maria-engagemang ska leda fram till något gott, läs min äldste sons hemska attack mot sin egen far!
Trettio adressater sitter just nu, när du läser detta, med min dokumentation framför sig på skrivbordet. Gör något – dvs använd SvD:s skickliga journalister i ett absolut oundgängligt syfte, nämligen att äntligen sprida ljus över det svenska rättssamhällets otroliga förnedring!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
./. Avgörande viktig, offentlig dokumentation.
3 augusti 2014.
Då jag så småningom kopplar in polisen på detta statliga mordärende, som haft och har som enda syfte att se till att jag skulle försvinna ur världen, reagerar rikspolischefen personligen och ser till att det under rubriken ”misstänkt mordförsök” hamnar i polisens hederliga dator under den viktiga ärenderubriken, pröva själva:
114 14, därefter ärendenumret
0300-K-24924-14.
Jag har bråttom nu för att ärendet ska komma ut, så jag slutar och upprepar min begäran till alla bloggvänner:
TA KONTAKT MED POLISEN, SOM HAR VARIT MYCKET KUNNIGA OCH HYGGLIGA, MEDAN ALLA MYNDIGHETER OCH ALLA MEDIER, MEDAN JAG SKRIVER DETTA, VARIT OCH ÄR TYSTA OCH SLUTNA SOM MUSSLOR.
Agera, bloggvänner och bloggföljare! Det gäller Sveriges eventuella framtid! Sven Anér.
Allvarlig Lex Maria-anmälan!
Socialstyrelsen! För kännedom: Statsrådet Hägglund!
Med hänvisning till nedanstående skrivelse till Eriksbergs Vårdcentral samt till all den dokumentation som sedan den 22 juli i år har genererats hos polisen (i dag hos åklagare, men jag är som brottsoffer ännu inte hörd) kring det misstänkta mordförsöket mot mig, anhåller jag att Lex Maria-instansen noggrant granskar.
En nära 93-åring får sin patienttid bortraderad samt slängs in i ett hyperkvavt och hett väntrum, utan identifikation, utan att någon bryr sig om honom i över en timme. Detta var årets varmaste dag i Uppsala. Polisens kvarnar mal, men långsamt. Eriksbergs Vårdcentral har som synes helt nonchalerat ärendet och inte gett mig minsta besked eller tröst.
Agera, Lex Maria!
210814-5075 Sven Anér, aktiv journalist och debattör, kommer med mina memoarer i höst, är vid god vigör men det tar på hjärta och nerver att bli så totalt nonchalerad av sjukdomsanstalten. Själv är jag helt övertygad om att ond avsikt förelegat. Hjälp!
Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. Telefon 018-15 12 79, men telefonen är mycket lynnig för att uttrycka saken milt.
Engagerad och djupt oroad hälsning! Sven Anér.
5.8.2014.Till den chef vid Eriksbergs vårdcentral som kan tänkas finnas. Jag begär omedelbart komplett besked. Brevet går i dag till Uppsala Åklagarkammare, handläggare hittills krkom Peter Lanzén, hittillsvarande ärendenr hos Uppsalas förundersökningsgrupp 0300-K-24924-14.
Den 21 juli i år raderades mitt patientbesked avseende 22.7 bort från patientdatorn. Då jag anlände mycket för tidigt, ca 15.02 och inte 15.30 kom min fru och jag att bli sittande i vårdcentralens oerhört kvava och heta och icke luftkonditionerade väntrum i nära en halvtimme extra. Ingen brydde sig om eftersom jag ju var obefintlig på datorn. Personal gick omkring, lite förstrött, och ingen brydde sig om mig och Lena. Ca kl 16 dristade sig Lena att fråga en receptionist, vilken tämligen sakta och ointresserat lyckades larma Qvarnström och Martinell, som ju var avkopplade från mig.
Jag var då svårt medtagen, kippande efter andan i en timmas Klass 1-varnings-värme. Jag misstänkte genast avsiktlig bortradering av min datortid, men vi gick hem framåt 17.15, Lena måste först handla, därefter färdtjänst hem. Från vårdcentralens sida gjordes absolut ingenting för att stötta mig, höra hur jag mådde, trösta mig, ev ordna en extrabil hem, kolla av mina grundvärden, ge mig salttabletter som jag aldrig fick.
Ett ointresse för ett misstänkt mordförsök.
Denna anmälan översänder vårdcentralen därefter av obegripligt skäl till det ej handlingskompetenta landstinget, som gjorde absolut ingenting. En duo dök oanmäld upp från intet, den 23. Denna grupp var helt okänd inom landstinget, eftersom den arbetade utan känt mandat, var delvis okänd i landstingets växel, duttade små brev under falskt dnr. Om allt detta var jag betrodd att skriva, vilket knappast torde ha varit det svårt misshandlade brottsoffrets jobb.
Vare sig landstinget verkligen varit inkopplat, vilket det aldrig var, eller verkligen fungerat, så var det aldrig LANDSTINGETS JOBB ATT LÖSA BROTT!!
Så småningom får jag själv, ingen annan, viss ordning i saken sedan jag vidtagit den självklara åtgärden att polisanmäla, medan däremot nya vårdcentralschefen Louise Hamark aldrig polisanmälde, utan låtsades konferera med Larsson som den ”rätte behörige”.
Jag har, sedan nu 15 dagar gått, inte fått tillstymmelse till meddelande från Eriksberg. Inget tips om hur ett brottsoffer kan bete sig, ingenting om vilka penningfrågor som kan uppstå, inte tillstymmelse till allmän uppföljande läkarkontroll (jag ramlar numera ofta), inte ett enda ord av vanlig svensk hyfs och hövlighet. Jag förbehåller mig rätten att i kommande rättsförhandlingar i detalj lista mina allvarliga klagomål.
Sedan personal vid vårdcentralen uppenbarligen ägnat sig tappert åt att söka avliva mig lite diskret i ett kokhett väntrum, dit knappast 93-åriga bör slängas in utan identifiering, avstår jag från och med i dag från varje anlitande av vårdcentralens klart livsfarliga assistans. Vart vi i stället går lär ni så småningom få reda på.
Svara i konkreta termer, inte i allmänt veliga termer, lite låtsassörjande.
Adjö – men svara först, Eriksbergs Vårdcentral! (Inget svar efter nära en månad.)
Jag nämner som en självklarhet att jag kommer att återkomma till de olika krav som jag i samband med mitt försäkringsbolag, med mina båda fack, SJF och SFF, och med polis och åklagare kommer att ställa.
En åklagarkammare i Örebro påstår sig ha lagt ner mitt ärende, men eftersom vederbörande åklagare ej ens hört mig, som är brottsoffret, avvisar jag med förakt detta ej lagligt grundade beslut.
Sven Anér
