26.12.2012.
Jag kommer från min TV-soffa, där jag sett första avnittet av ”Palme”; det är alltså morgonreprisen jag har sett. Och naturligtvis virvlar intrycken. Deyya är ju inte bara Palmes årtionden, utan i högsta grad också mina egna. Jag befann mig under dessa år på de publicistiska barrikaderna, onekligen.
Göran Greider har i en AB-krönika bl a skrivit att den socialdemokratiska rörelsens toppfigurer fick försvinna ur filmen; delvis kan jaag ge honom rätt, även om mnga av de stora fick framskymta: Ingvar Carlsson, Geijer, Schori – Erlander förstås.
Jag funderar över ett perspektiv. Många koryféer är i dag självfallet borta ur den aktuella bilden, varför, så vitt jag kunde uppfatta, samtliga intervjuer har gjorts före Olof Palmes död, ingen enda med Dekorima i fonden. Detta har självfallet varit ett avsiktligt valt grepp, men det borde ha understrukits bättre.
Det borde ha sagts när de viktigare intervjuerna gjordes, och i vilka sammanhang. När intervjuades Lisbeth Palme, till exempel? Det känns över huvud taget egendomligt att å 2012 höra ännu levande personer i dag framföra synpunkter om den ännu levande Olof Palme; det vill stocka sig. Palme kan iinte i dag behandas av i dag levande personer utan att det nämns att han i dag, sedan 27 år, är nesligt mördad vid Sveavägens Dekorima; det blir ett perspektiv som av wellpapp.
Naturligtvis reagerar jag, från min kanske speciella utgångspunkt, mot hans i dag så kritiserade familjs helt ofläckade framträdande – fanns en av sönerna f ö i ett i dag inspelat inslag?
Att jag ser detta första avsnitt av Palme-serien som ett försök till absolut äreräddning av den i mordet så klart involverade Lisbeth Öalme är självfallet. Detta är en klassisk metod: en person som utsätts för skarp kritik – jag tänker alltså främst på Lisbeth Palme – presenteras i sin vanliga enkla, flärdfria familjemiljö, varvid alla anklagelser från allmänheten förmodas falla platt till marken. Detta är politik, om skickligt bedriven kan jag ännu inte säga.
Mycket var intressant, i filmen, självfallet. Mycket var nytt, eller nästan nytt.
Olofs stringenta och västrukturerade retorik under kårhusockupationen fungerade ännu i dag. Jag fäste mig vid en kommentar: ”livet gick vidare ute i landet, och kårhusockupationen var det många som egentligen aldrig märkte” (fritt citat). Ja, det stämde i viss utsträckning in även på mig, fast jag då fanns tämligen centralt på TV:s samhällsredaktion. Märkligt hur ofta ”det lila livet” för att citera Harry Schein, tar över världens stora händelser: ”köpte du potatis?”
Börjar den verklige Olof Palme framträda? Ja, kanske. I vrje fall helylledelen av Olof Palme, och det var en stor bit.
Jag äterkommer till kommande avsnitt av TV-serien ”Palme”.
Sven Anér
