1.1.2013. Det var pressande att se detta avslutande avsnitt av ”Palme”. Pressande att se och höra dessa högt uppsatta personer uttala sig, personer som fortfarande finns med inom en inre cirkel som aldrig hörts om mordet annat än upplysningsvis, dvs till intet förpliktande.
Såg filmen framåt, mot mordets uppklarande? Nej, det var alldeles uppenbart. Inte en scen, inte ett ord såg framåt. Mordet är ett faktum. Hur det löses? Inte vårt bord, enligt filmmakarna. Inte vårt bord.
Jag har svårt att förstå hur de har känt sig när de så abrupt, så totalt bestämt sig för att ta avstånd.
Mordet har dock begåtts av någon person, några personer. Indirekt frammanade detta sista avsnitt bilden av någon enstaka förblindat hatgrubblande person som tänkbar, trolig mördare. Knappast en organisation, knappast en tung organisation. Tillbaka vid ”ensam gärningsman” – ja, sådana går aldrig att försvara sig mot, och de har tydligen varit svåra att hitta…
Så glöm allt detta, glöm mordet, glöm Dekorima, glöm Sabbatsberg. Sätt punkt, gärna med rött bläck om så önskas, med några ord av Anna Lindh om en Olof vi aldrig kommer att glömma.
Men glöm hur han dog. Hatet dödade honom. Lite allmänt, lite kusligt. Det får räcka med det. Att utreda mordet? Ja men det har vi väl polis till…
Sven Anér