De i samhället högt uppsatta personerna F1, F4, F7, och F8 tog ett historiskt beslut inför Gud och fosterlandet (varför utelämnade man kungen?) att Palme måste bort, röjas ur vägen. F1 betonade att han stödde beslutet men att hans ämbetsmannaheder hindrade honom att formellt delta.
Ovanstående ärde båda centrala meningarna i Ulf Lingärdes promemoria, som av mig här om dagen skickades, in extenso, till sex stora dagstidningars chefredaktörer. Denna PM syns ha utgjort bakgrunden till söndagens reaktioner från DN, Aftonbladet och Expressen, tre av de sex tidningar som fick promemorian.
Intresset stegras nu, söndagen den 27 januari, inför publiceringen av de 15 F-namnen: vem är F1, vem är F2, vem är F3 etc?
Jag är i dag i tillfälle att ge namnet på F1: Per-Gunnar (P-G.) Vinge.
Jag återger Vinges CV från Vem är det för 1995:
Vinge, Per-Gunnar, direktör. Bromma, f i Vinköl, Skarab l, 230109. Jur kand Sthlm 47, tingstjg 48-50, eo landsfogdeass 51, eo polissekr Sthm 53, tf polisassess 56, bitr kriminalpolisintendent 61, polisintendent i den särskilda polisverksamheten för att hindra o uppdaga spioneri, sabotage mm Sthlm 62-64, säpochef rikspolisstyr 64-70, dir Sves indförb 70-87. VD VIP ab 87-89.
Det går alltså att i Lingärdes PM följa Vinges och övriga sammansvurnas verksamheter, och jag övergår nu till den avgörande viktiga frågan:
Hur kunde detta hållas hemligt (eller nästan hemligt) praktiskt taget fram till i dag?
Den statliga granskningsrapporten, som jag så ofta har anledning att återkomma till, nämner ingenting om någonting som skulle kunna kopplas till F1-F15-affären. Ingenting. Den av Inga-Britt Ahlenius i DN aktualiserade WACL-misstanken tas tämligen utförligt upp i granskningsrapporten, men CIA förs aldrig in i bilden.
Att granskningsrapporten, som alltså skulle hetas vara ”the last word” i den svenska statens behandling av Palmeärendet, inte med ett ord noterar en tänkbar CIA-inblandning, dömer självfallet ut denna kommission, då och för all framtid.
Enligt andrahandsrapporter som jag fått skulle polisens Palmeutredare, redan då de fick Ai. 318-93 den 30 mars 1993, ha efterforskat och påträffat den namnlista som avslöjade kodnamnen F1-F15, varför jag tar för givet att dessa namn i dag finns hos Palmeutredarna men aldrig publicerats. Samma förhållande som med själva promemorian, sålunda: instoppad i en orangeröd pärm i valvet men inte kommunicerad till den svenska allmänheten förrän jag nu gjort detta i år, 2013. Jag har begärt fram polisens 15-namnslista, men ännu ej fått svar.
P-G Vinges namn känns i dag naturligt, eftersom han kanske varit den enda man som kunnat fungera som den avgörande, direkta länken mellan svenska högerkrafter, svenskt näringsliv och svensk polis. Vinge bör ha haft alla trådar i sin hand – det kan sägas att en konspiration på denna VIP-nivå näppeligen hade kunnat arrangeras utan Vinges personliga och aktiva engagemang.
Därför måste det i dag ligga i moderata samlingspartiets, näringslivets. Rikspolisstyrelsens och, onekligen, i den samlade regeringens omedelbara intresse och ansvar att, med åsidosättande av allt vad sekretess heter, utreda i botten och välta om i dyn.
Efter min publicering av Ai. 318-93 och tre (!) stora dagstidningars follow-up denna söndag har alla vallar brustit och alla misstankars vågor börjat välla in över de gärden som en gång var en rättsstats.
Alltid när jag skriver om dessa frågor kommer bilden av Christer Pettersson upp på min näthinna. För betänk, att den nyssnämnda svenska rättsstaten satte många hundra miljoner kronor samt hela sitt politiska samvete på spel när dess högsta företrädare påstod att Christer Pettersson vore mördaren. När Christer Pettersson i stället hela tiden utgjort denna rättsstats egen syndabock tycks mig i dag hela denna rättsstat glida ut i ett töcken, försvinna.
Vill vi tro att vi fortfarande har denna rättsstat kvar i sinnevärlden, får allt gå fort nu. I blixtfart. Några veckor, inte mer. Inte 27 år. Det är inte vi hederliga yrkesmän, inte Gunnar Wall, inte Kari och Pertti Poutiainen, inte Lars Borgnäs, inte Anders Salaj, inte Thomas Kanger, inte Henry Söderström och inte Sven Anér som ska trakasseras för sina sanningslidelser och sina lögnavslöjanden.
Nej, vid skampålen ska fjättras de statliga tjänstemän som låtit sina samveten försvinna med vinden och som hankat sig fast vid en chimär som de vetat varit en lögn. Utredas ska självfallet också den av Inga-Britt Ahlenius påtalade USA-kopplingen. Jag noterar dock med förvåning att Ahlenius inte med ord nämner skottet på Sveavägen, inte söker efter skytten. Bakgrunden må vara oklar, men utan svensk polisiär aktivitet vid Dekorima hade inget skott fallit. Eller hur, RPS, RÅ, Ask?
Sven Anér