3.2.2013. Mina direkta kontakter med Anti Avsan har varit obefintliga. Jag har aldrig sökt honom, direkt eller per telefon, och Avsan har aldrig sökt mig, aldrig bett att få träffa mig. Vi har i fem år befunnit oss på var sin sida av en mycket hög barrikad. Borde jag ha ringt?
Anti Avsan har aldrig varit helt tystlåten beträffande sin eventuella medverkan vid Dekorima. Han tycks aldrig, vid kontakter med sina kolleger, vare sig vid polisen eller i riksdagen, ha direkt vägrat att diskutera det stora mordet, aldrig direkt sagt att ”det var inte jag” utan i stället ofta gett sig in i ett allmänt kringprat.
En röst säger i min telefon:
Det var vid ett allmänt möte i Stockholm som jag gick fram till Avsan och direkt frågade honom om han var Palmes mördare. Men han svarade inte på den direkta frågan utan hävdade att han aldrig var vid Dekorima den där kvällen, vilket ju bara är ett halvt svar. Men ingen ilska över att frågan över huvud taget ställdes.
En annan röst:
Jag ringde upp honom, men det enda han sa var att det där pratar jag inte om.
Han sökte vid ett tillfälle upp sin civilutskottskollega Jan Lindholm (mp) och bad denne
säga till Anér att inte hålla på som ha gör; det är besvärligt för familjen.
Ännu en röst:
Avsan sa att Anér nog bara skrev sin bok för att få mig att stämma honom för förtal. Men så roligt ska han inte få. Jag tänker inte stämma honom.
Det finns ett påstående i granskningskommissionens rapport att Avsans maka skulle vid förhör ha gett honom alibi, men om detta påstående från kommissionens sida är helt korrekt kan jag inte veta eftersom jag aldrig har fått se förhörsutskriften.
Vad Avsan sagt vid sitt eget förhör den 14 juni 1993, sedan saken varit öppet känd i över sju månader, är heller inte känt; förhöret hemligstämplat. Det är alltså inte ens känt om Avsan vid förhöret fick frågan om han vore gärningsmannen.
Den totala sekretessen kring Avsan/Dekorima är givetvis skrämmande. Inte ett ord har kommit ut officiellt av förhören kring de centrala minuterna vid Dekorima.
Ytterligare en röst:
Avsan var en av de tuffaste i sin piketgrupp, en ledargestalt. Grabbarna lydde honom blint, det Avsan sa blev lag. Ingenting fick göras som inte Avsan godkänt, om han haft möjlighet. En hård indoktrinering över alla baseballgrupperna, en indoktrinering som inte gick att bända loss.
Jag får ju ofta frågan vilket jag anser vara det tyngsta indiciet mot Avsan, och jag brukar svara: att jag inte har blivit stämd. Jag brukar testa med goda vänner: Hur skulle du ha gjort om du varit oskyldig? Hållit tyst? Svaren har alltid blivit: Självfallet inte. Vore beskyllningen utan grund skulle jag självfallet ha sett den som grovt förtal. Och stämt.
Och det är förstås så jag själv hela tiden har känt det. Hur komma loss? Antingen genom ett klart erkännande från Avsan eller ett antal strikta förhör. Sådana har inte förekommit, bara ett par timmar upplysningsvis, inte ens, av allt att döma, ledda av internutredare, enligt reglerna.
Den Norrmalmspolis och de piketgrupper som granskningskommissionen beskriver dem från hösten 1984 och framåt,
satte sig över givna instruktioner, arbetade utan befälsstyrning, utövade polistjänst i strid mot officiell policy, misstänktes för övervåld i tjänsten, fortlevde trots ”upplösning” och omorganisation, arbetade inom ett distrikt där det förekom ”med polisrollen oförenliga attityder” och där ledningen inte ingrep mot känd könsdiskriminering.
Det var genom ett sådant laglöst land Olof Palme tvangs nattvandra, mot sin död.
Till sist om Anti Avsan: Förre piketpolisen Michael berättar i dagens Aftonblad att han efter ett antal år som piketpolis tänkt om och nu ägnar sig åt social verksamhet, socialt tänkande. Om Avsan verkligen vore oskyldig, borde han då inte i dag klart deklarera en liknande omsvängning? Omsvängning från sitt tidigare baseballiv?
Men jag styr inte över Anti Avsan, som tidvis, verkar det, av den moderata ledningen har utsetts till dess mönsterledamot och betrodda språkrör i riksdagens kammare.
Sven Anér