23.11.2012. Recensioner börjar komma på rubrikens film; jag har idag tagit del av två: Jeanette Genteles i SvD och Jens Petersons i AB, ”En mycket udda film”.
Filmen har uppenbarligen väckt de båda recensenternas undran, men snarare ros än ris. Eftersom jag ingalunda är en modern cineast såg jag först åskmoln bakom adjektivet ”absurd”, men jag har under dagen insett att ”absurd” innebär ett mycket positivt laddat värdeomdöme. Som ”I väntan på Godot” är absurd, utan jämförelsedragning i övrigt.
Recensenternas innehållsredovisningar far och flyger och hittar knappast en gemensam nämnare. Knappast oväntat. Ordet ”absurd” dyker upp - ja ja, Godot igen.
Jag kallade filmen ”närmast naivistisk”, sedan jag sett premiärvisningen på biografen Grand (hur många gånger har jag inte i snart 27 år skrivit ”biografen Grand” för att undvika tvist med herrarna nere vid Strömmen?). I omdömet la jag in ”positiv förundran”, och det omdömet tycks alltså stå sig. Måns Månsson överlåter till åskådaren att själv ta ställning till hans filmer, och det kan ju vara en tanke.
På Grand klagade Lars-Erik Berenett vid det publika eftermötet en aning över den totala avsaknaden av manus – ja, även jag hade som ”cameoskådespelare” undrat och ibland känt mig trampa vatten. Jag gav i den något förvånande färdtjänstbussen praktiskt taget hela den faktiska bakgrunden till Palmeaffären, pratade halvtimmevis manusfritt till Måns Månssons egenhändigt skötta, i kurvorna skakande kamera. Av min långa text kom inte många meter med, men detta är en filmskådepelares lott.
Den absolut intressantaste synpunkten i de båda recensionerna var emellertid Jeanette Genteles, då hon i dag skriver:
Kan vi efter Måns Månssons tragikomiska iscensättning äntligen lägga denna ouppklarade tragedi bakom oss? Tror inte det. Världens dyraste mordutredning, nu uppe i närmare en miljard kronor, förblir ett öppet sår så länge den inte når sitt mål.
För den som i dessa 27 år förgäves har sökt övertyga olika redaktörer på Svenska Dagbladet om värdet av en korrekt bevakning av Palmemordet framstår Jeanettes mycket korrekta kommentar som sensationell, där den får stå oemotsagd på pränt i en av SvD:s spalter.
Jeanette Genteles ”Tror inte det” innehåller, i sin komprimerade konkretion, just den totala skepsis till detta förfalskningsdrama som vi, många läsare av SvD, hade velat läsa bredvid redaktören Linders porträtt och signatur.
Men flera närstående har nämnt för mig att jag kan inte få allt här i världen; det är nog så. Men jag är inte sparsmakad. Jag nöjer mig tills vidare gärna med detta ”tror inte det”, vilket bör ha fått SvD-personer i de övre regionerna att rysa till. Eller kanske rent av vakna till.
Sven Anér
![]()
Filmen har uppenbarligen väckt de båda recensenternas undran, men snarare ros än ris. Eftersom jag ingalunda är en modern cineast såg jag först åskmoln bakom adjektivet ”absurd”, men jag har under dagen insett att ”absurd” innebär ett mycket positivt laddat värdeomdöme. Som ”I väntan på Godot” är absurd, utan jämförelsedragning i övrigt.
Recensenternas innehållsredovisningar far och flyger och hittar knappast en gemensam nämnare. Knappast oväntat. Ordet ”absurd” dyker upp - ja ja, Godot igen.
Jag kallade filmen ”närmast naivistisk”, sedan jag sett premiärvisningen på biografen Grand (hur många gånger har jag inte i snart 27 år skrivit ”biografen Grand” för att undvika tvist med herrarna nere vid Strömmen?). I omdömet la jag in ”positiv förundran”, och det omdömet tycks alltså stå sig. Måns Månsson överlåter till åskådaren att själv ta ställning till hans filmer, och det kan ju vara en tanke.
På Grand klagade Lars-Erik Berenett vid det publika eftermötet en aning över den totala avsaknaden av manus – ja, även jag hade som ”cameoskådespelare” undrat och ibland känt mig trampa vatten. Jag gav i den något förvånande färdtjänstbussen praktiskt taget hela den faktiska bakgrunden till Palmeaffären, pratade halvtimmevis manusfritt till Måns Månssons egenhändigt skötta, i kurvorna skakande kamera. Av min långa text kom inte många meter med, men detta är en filmskådepelares lott.
Den absolut intressantaste synpunkten i de båda recensionerna var emellertid Jeanette Genteles, då hon i dag skriver:
Kan vi efter Måns Månssons tragikomiska iscensättning äntligen lägga denna ouppklarade tragedi bakom oss? Tror inte det. Världens dyraste mordutredning, nu uppe i närmare en miljard kronor, förblir ett öppet sår så länge den inte når sitt mål.
För den som i dessa 27 år förgäves har sökt övertyga olika redaktörer på Svenska Dagbladet om värdet av en korrekt bevakning av Palmemordet framstår Jeanettes mycket korrekta kommentar som sensationell, där den får stå oemotsagd på pränt i en av SvD:s spalter.
Jeanette Genteles ”Tror inte det” innehåller, i sin komprimerade konkretion, just den totala skepsis till detta förfalskningsdrama som vi, många läsare av SvD, hade velat läsa bredvid redaktören Linders porträtt och signatur.
Men flera närstående har nämnt för mig att jag kan inte få allt här i världen; det är nog så. Men jag är inte sparsmakad. Jag nöjer mig tills vidare gärna med detta ”tror inte det”, vilket bör ha fått SvD-personer i de övre regionerna att rysa till. Eller kanske rent av vakna till.
Sven Anér
