Sven Anér
minns tiden mellan krigen
Kan mina memoarers framsida få se ut ungefär så här? Tillsammans med en bild av den blivande författaren som innefotografen i Stockholm den gången, GOODWIN, såg mig i trendriktig sjömanskostym, klar till drabbning
Det har, som avbrott till min just nu mycket intensiva Palmeforskning, varit ett par angenäma månader av avkoppling, att låta minnena komma ut tillsammans med kompisen Själen, som har fått uppdraget att dämpa alltför gyllene nostalgi.
Många scenskiften: Ingarös Forsvik och skärgårdens Fagerudd – där jag var så nära att drunkna – paradiset Ådö i Båven, och alla de utländska sommarloven, just innan det stora kriget fällde alla bommar.
Alltid i centrum: de båda hemstäderna Stockholm, med sitt älskade Söder, och Uppsala med sitt Stora Torg.
Jag cyklar, rider, springer och hoppar höjd, men jag ser också med klar förundran på de vuxnas framtoning. Jag kryper, tillsammans med Själen, in i den ännu tämligen oförstörde gossens tankar och idiosynkrasier – ett modeord den gången – och jag anser mig kunna konstatera att alla är orättvisa samt att stora inte går att begripa sig på. Kan somna med en tår mot örngottet, men vaknar oföränderligt glad och vaken inför ännu en dag då skolan kallar.
Det blir ett par ganska skarpa porträtt av några närstående, där dock min syster Kerstin får självlysa mot läsaren, liksom min älsklingsfaster Olga, älskad sannerligen inte bara för de gröna prinsessbakelserna eller de smygrökta 2 ½-öres Bridge med de långa ihåliga cigarrettmunstyckena.
Jag försöker hålla reda på vad saker och ting kostade: spårvagn 15 öre, med övergång 20 öre, 2 öre för gårdagens småfranska och ½ öre för den ljuva Aroma-kolan i kiosken vid Södra Bantorget, de gångerna jag disponerade likvida medel.
Antagligen var jag en någorlunda lycklig – och lyckad - Södergrabb, med den inneboende nyfikenhet och äventyrslusta som brukar tillskrivas ungarna från Götgatan och Mosebacke. Uppkäftiga men innerst inne med ädelt sinne. Lite som Anderssonskans Kalle, om än med andra sociala skyddsnät.
Somrarna med några kvardröjande sörmländska statarbarn fick ge en säkert nödvändig kontur till det övre medelklasslivet hemma på Götgatan, där Elsa och Hildur kom att spela viktiga roller då det gällde mitt och min syster Kerstins inte bara lekamliga utan även andliga välbefinnande.
”Ljuva 20-tal” utkommer enligt planerna i början av det nya året, illustrerad med minnenas bilder
