BRÅDSKANDE! Till Uppsala Läns Landsting, Ärendenr CK 2014-266.
Handlingen inges endast elektroniskt:
26.7.2014. Sven Anér trakasserad på sjukhus!
Kränkningarav gällande sjukhusregler skakarEriksbergs vårdcentral i Uppsala, vilket får tillspin off-effektatt helaPalmeärendetplötsligt ligger naket och bart ochobönhörligenavslöjat!
Okända aktörer hade den 22 juli på eftermiddagen, falskeligen och helt förbjudet, tydligen genom otillåtna ingrepp i databasen dagen innan, avbokat Sven Anérs patienttid - för ett tydligen banalt sår på vänster fot - något som lämnade honom, oinskriven och i praktiken obefintlig, i vårdcentralens heta och oventilerade väntrum. Risk för hjärtkomplikation kan naturligtvis ha förelegat eftersom Sven Anér i augusti fyller 93 år. Klass 1-värmevarning gällde för Uppsala denna dag.
Enligt tjänstemeddelande till Sven Anér, muntligt, har de båda datoransvariga i vårdcentralens reception, tre resp två dagar efter den otäcka och falskeligen genomförda incidenten, tagit oplanerad semester, alltså den 24 juli. Jag vet ingenting om bakgrunden till den plötsliga semestern.
Möjligen, men det är inte känt utåt, har Landstingets ledning ur den automatiska loggmarkeringen redan kunnat utläsa vem eller vilka som är ansvariga för den falskt genomförda och sannerligen aldrig beordrade avbokningen. Motiv: jag ser bara ett grovt, uppifrån sanktionerat trakasseri. Men detta är min personliga förmodan.
Min rapport i ärendet, vilken återges i den trycksak du nu håller i handen, har när detta skrivs ännu inte nått Uppsala Läns landstings chefsjurist. Men min rapport har under veckoslutet, genom min egen försorg, via landstingets registrator, tilldelats ärendenummer CK 2014-266. Chefsjuristen Jens Larsson har själv valt att personligen handlägga ärendet, vars ringar redan har börjat spridas.
Kopplat till ovanstående illavarslande ärende kan även vara en konflikt som RÅ just i dessa dagar har med Sven Anér i ett ärende rörande Palmemordets enda direkta vittne, alltså huvudvittnet: Roger. RÅ har hittills, i strid med förvaltningslagen, 4-5 §§, vägrat att ta emot dessa i dag ca 55-åriga vittnen, vilka i praktiken allt sedan mordet varit beskylldaför avgörande mened i den rättsliga utredningen av mordet på statsminister Olof Palme. Dessa fem, möjligen sex, mycket hederliga vittnen har i 28 år totalt nonchalerats av våra rättsvårdande myndigheter. Rogers falska vittnesmål var hela tiden den avgörande förutsättningen för att Christer Pettersson över huvud taget skulle kunna lagföras. Ringar sprids.
Tidningarnas Telegrambyrå, TT, fick i går av mig nödvändig grundinformation, men om TT, som varit praktiskt taget dödstyst i detta ärende under innevarande årtusende, ännu har agerat vet jag inte.
Sven Anér
JAG GÅR NU ÖVER TILL ett planerat utsnitt ur min kommande bok ”Så fick det bli”. Boken som i princip föreligger i manus och som beräknas utkomma om ett par månader, har Palmeärendet som en mörk fond, men jag detaljkommenterar inte dessa händelser i boken.
Just nu, när jag skriver detta på lördagseftermiddagen den 26 juli 2014, får mycket hållas öppet. Möjligen får jag skjuta upp de redan avancerade planerna på en vittneskonferens med RÅ som deltagare, eftersom denna sak just nu har hamnat i skuggan av de fem vittnena, av vilka tre faktiskt redan är preliminärt inbokade till denna mycket osäkra RÅ-konferens. Om RÅ trotsar den mycket klara förvaltningslagen hade min tanke varit att alla övriga parter skulle mötas på neutral plats och med en opartisk debattledare. Men mycket står förstås nu skrivet i stjärnorna.
Även min och Lenas planerade färd till EWK: sal inom Arbetets museum i Norrköping, där jag ska överlämna ett EWK-original föreställande Palme-tidens partiledaruppsättning. Där de fem får oväntat sällskap av en i tavlans ram inbrytande uppnosig Per Gahrton, som var en av det nya Miljöpartiets stiftare; jag var själv en annan.
Så långt upptakten, som blev lång, denna händelserika lördag. Nu åter till en annan uppnosig varelse, nämligen Själen , ur min kommande bok:
”Ska du säga adjö, Själen?”
”Ja, Jag håller på och skriver en egen bok, ska du höra?
”När Sven hade druckit ur sin sista polska vodka och sin sista flarra Gewürztraminer, blev han som en ny männ…”.
Jag har inte hunnit längre. Men jag har en viktig fråga till dig, Sven.
Du var från ungefär 1975 den som bråkade mest, först kring kärnkraften, sen i Palmeärendet och sen när det gällde ESTONIAS förlisning – har du glömt det?”
”Nej, Själen, jag har inte glömt. Och skulle jag ha glömt tar jag fram mina böcker; du har dem på listan där bak. Och ingenting i dessa böcker är någonsin motsagt, bara bortviftat.”
”Varför är du då så blygsam här i ’Så fick det bli’?”
”Jag ställer en motfråga: Vet du vem Marco Polo var?”
”En krog, va?”
”Tänkbart. Men den riktige Marco Polo - förresten kan vi gå till NE som vet allt.”
”Mer än du?”
”Onekligen”.
Polo, Marco, 1254-1324, italiensk upptäcktsresande…
Han for land och rike kring, och var bl a ett antal år anställd hos den store mongolhövdingen Khublai khan. Men hans rapporter hem till Venedig blev misstrodda. NE skriver:
P. betraktades av många samtida som en storlögnare. De för den europeiska läsekretsen närmast fantastiska reseskildringarna av kinesiska förhållanden väckte misstro. Nutida forskning har dock visat att P. ger en förvånansvärt korrekt skildring av det dåtida mongolriket. Det gäller i synnerhet allt han själv sett under sina resor; han skildrar bl.a. områden i Kina, som först under 1800-talet åter kom att besökas av européer. Mytiska och fantastiska folk, mycket ett arv från medeltida kompilatorer av antika legender, återfinns hos P, men då de omnämns förklarar han att han inte själv sett dessa utan att hans uppgifter bygger på hörsägen.
”Börjar du förstå, Själen?”
”Kanske. Att man ska tro på vad hederligt folk berättar, är det det du menar?”
”Ja, Själen, åt det hållet. I varje fall bör vettiga forskares påståenden kontrolleras. Men om jag då tar mitt eget liv och mina egna erfarenheter…”
”… men är du själv en forskare?”
” Bra fråga. När jag har arbetat med de här oändligt stora frågorna: kärnkraft, Palme, ESTONIA, så har jag nästan alltid reducerats till en enklare sorts murvel som rotar och petar i sånt som inte angår honom och som han inte begriper ett dugg av. Så jag har aldrig fått forskarstämpeln, trots att jag de facto forskat mer än myndigheternas folk. De har inte ansett sig behöva forska. Och ingen debatt har följt.”
”Är du lessen för det?”
”Ja. För forskning kräver debatt. Forskning är debatt. När Marco Polo kom tillbaka från det hemlighetsfulla Bortre Asien fick han höra att han aldrig varit där, samt att allt han berättade var nys. Ingen forskade efter hans källor. Jag möts av samma totala ointresse.”
”Kommer det aldrig att bli några riktiga forskare, då?”
”Själen, det här var din viktigaste fråga hittills. Jo, det kommer riktiga forskare, riktig forskning. För ett upplyst, demokratiskt land kan inte nöja sig med stora svarta hål i sin historia.. Det var vad vi beskyllde Sovjetunionen för, medan vi själva var o så fina i kanten.
Nej då Själen, riktig forskning kommer. I svenska Svedala, i utlandet. Och då kommer allt vårt arbete upp till ytan och blir till nytta!”
”Vad är det som kommer upp till ytan, Sven?”
”Det är en helt annan bok.”
 |
| Len och Sven |
Vår gräsmatta är översållad av bellis, av tusenskönor. Regnet strilar. Ha en bra dag. Datum är den första juli 2014. Boken ska få heta
SÅ FICK DET BLI.
Jag är inte riktigt nöjd,, säger jag till min trogne följeslagare Själen, genom hela ”Så fick det bli”. Själen. Det slutar för snällt, bellis och tusenskönor, fast det är samma mesiga blomma. Boken slutar för snällt, Själen.
Hur menar du? Frågar Själen.
För snällt. Här har jag skrivit en hel bok där undertonen är att jag misstror all den s k Palmeutredning som pågått i mer än 28 år. Men så när jag kommer till slutet av ”Så fick det bli” så blir det varken räfst eller rättarting utan bara små mesiga blommor, precis som om allt vore väl beställt i gamla svenska Svedala. Det är det ju inte.
Vad tänker du göra då då?
Vänta ska du få höra. Jag tror att den nya boken redan är på väg. Böcker kan vara uppkäftiga, precis som du, Själen, och de vill bestämma själva. Men jag tror att den nya boken kommer.
Och den ska inte börja med bellis och tusenskönor?
Nej så sannerligen.
Hur ska den börja då?
Så här:
SOMMARENS HETASTE tisdag
Den banalaste av händelser, Lena och jag satt på en av väntrummets rödmurriga soffor, hos Eriksbergs vårdcentral. Datum var den 22 juli, värmen verkade vara uppåt 33.
”Gnäll inte mer nu, Sven,” sa Lena då klockan blivit en kvart i fyra. Det är så här. Det ska ta tid. Och ingen kan påstå att det är särskilt synd om dig, med ditt lilla sår på vänster bak, ovanpå klöven.”
”Inte särskilt synd, kanske, men det är alltid syndare om karlar. Och för resten är du bara 86 medan jag är 93…”
”Inte riktigt, du blir i augusti.”
”Ja, det är ju meningen. Om jag överlever den här hettan.”
”Du överlever nog.”
 |
| Barbro, Gunnar, Kerstin och Göran |
Scenen är den vi alla känner igen. Några utströdda väntande, med hundörade magasin som verkade vara utgivna av Eldbegängelseföreningen. Ingen konversation, just, mellan de väntande. I väntrum hålls det tyst. Och spanas efter en snäll sköterska som kan tänkas dyka upp.
Jag började bli orolig. Jag började få svårt att andas, och den torra tunga hettan slöt sig kring bröstkorgen.
Lena (som kan förflytta sig normalt och som inte, som jag, går med äldre herrars hasande, tvekande steg). Jag hade en stroke 2006, vilken dock osannolikt turligt nog inte kvarlämnade andra spår än klar fysisk obalans.
”Du skriver fel ibland när du letar efter dina tangenter, Sven.”
”Ja, det har jag också märkt, men det är bara att korrigera i efterhand.
Vi hade kommi t till Eriksbergs i vanliga fall mycket angenäma vårdcentral i alldeles för god tid. Vi hade beställt den eviga färdtjänstbilen från Taxi Direkt redan kl 15 och hade räknat med väntetid. Men kom faktiskt just direkt, vilket gjorde att vi befann oss på Eriksbergs vårdcentral redan kl 15.08, 22 minuters bastuväntan till inbokade tiden för min usla fot, som det inte var särskilt synd om.
”Vänta 22 minuter,” sa Lena. ”Det bör du stå ut med. Det gör jag.”
”Lena, unga flicka, kan du inte gå bort till receptionsluckan och höra?”
Lena strax tillbaka.
”Den som skulle passa din berömda fot hade fått en annan patient. Hon i receptionen skulle säga till. Så det är bara att vänta…”
Men de var inte bara hettan som började göra mig orolig. Tider brukar hållas. Och varför kommer inte någon representant för personalen fram till dessa uråldriga stötar som nu snart suttit i en timme på sin mesiga röda soffa?
”Det är något fel,” säger jag till Lena.
”Nej, det ska vara så här.”
Jag tror inte det. Jag menar inte det, En välskött vårdcentral kan inte skötas med stigande fördröjning. Jag kände plötslig 8 år av frustration i spåren av Palmeutredningens evigt upprepade osanningar, med ”naturliga förklaringar” till allt. Det här började likna Palmeärendet,
”Det är fel, Lena.”
”Nej. Allt ska alltid strula.”
Jag svettas i baknacken, och plötsligt under några minuter, ca 36 minuter efter utsatt tid, kommer först syster E, som något överraskande berättar att ”jag skulle ha haft dig, men det bokades av i går, den 21.” ”Bokades av? Av vem då? Lena och jag har inte begärt någon avbokning; det är därför, lustigt nog, som vi sitter här. Men nu är jag beredd att åka hem till Sommarro och linda lite hushållspapper runt…”
”Jag förstår att du är irriterad, men nu ska jag lägga om.”
Dr M tillstöter, också han vänligt urskuldande. ”Det kan bli så här ibland…”
Här, just precis här, med min nyomlindade eländes fot, börjar ursäkterna svirra som en myggsvärm kring Lena och mig, och ett par minuter senare, sedan dr M gått, berättar syster E för mig att det inte kunnat röra sig om något oavsiktligt misstag utan alldeles tvärtom. Jag kollade min agenda, där allt förs in elektroniskt, och där stod i dag att min ursprungliga patient, alltså du, var avbokad. Så därför hade jag nu fått hoppa in och hjälpa dr M med den här lille babyn; det var han du hörde skrika.”
”Sa du avbokad?”
Myggsvärmen försvann och ersattes med ett åskmoln som fyllde den redan förut kvava miljön.
”Lena…”
”Ja kom nu bara inte dragande med Palmaffären igen, Sven. Så fort något går dig emot är det Palmeutredningens fel, det vet vi.”
Jag sticker emellan och drar, helt kort, min senaste högaktuella Palmekoppling /den beskrivs i mer eller mindre extension längre fram. Så här:
Jag hade cirka ett par veckor före mitt väntrumsdébacle bestämt mig för att återuppliva fallet ”Roger och de 5 vittnena” – det låter som en enklare rövarroman, men titeln täcker hela det mörka Palmemordet, från Anti Avsan vid Dekorima den 28 februari 1986 till Eriksbergs Vårdcentral denna 22 juli 2014.
För huvudvittnet Roger hade falskeligen påstått sig ha sett Christer Pettersson vid biografen Grand kl 23.10 underförstått att Christer skulle ha hunnit ner och mörda vid Dekorima ca 23.25. Ren lögn, vilket alla utredare känner till sedan över 28 år tillbaka, eftersom de fem (man kan få dem till sex också) såg en nedgången person, bevisligen Roger, göra sin vacklande entré vid Grands lobby kl 23.30. Alltså kan Roger inte ha sett Christer vid Grand kl 23.30; detta är ett räknetal som glyttarna i ettan klarar av, men stora skäggiga poliser och finskräddade kritstreckrandiga herrar har i 28 år berättat för oss allmoge i svenska Svedala att Roger visst såg Christer kl 15.21 på biografen Grand, trots att Roger inte kom förrän 23.30.
Denna otroliga historia, om hur enda vittnet mot Christer strimlas vid en första anblick, har varit uppe och petats på då och då, men saken har aldrig ritats upp på Svarta tavlan, utan… det har blivit mest att det ospecificerat har kört ihop sig.
Min idé var då –och är fortfarande medan detta skrivs denna soliga lördagsmorgon i juli – under utarbetande på två kanter: själv har jag preliminärt engagerat tre säkra vittnen som är beredda att ställa upp hos RÅ och berätta sanningar som stört dem i 28 år, medan RÅ värjer sig genom att i solklar strid med förvaltningslagen inte besvara denne sorglige Anérs många brev, ja, inte ens ge honom hans lagstadgade diarienummer.
Anér, reducerad till en nullitet, en Kafkas jämlike. Men vid liv, faktiskt, fortfarande.
Alltnog - nu började, för fyra dar sen, Palmevindlingar att vindla. Är det en slump att min bekräftade kallelse till Eriksbergs vårdcentral den 22 juni kl 15, syster E tar ärendet, till tiden så exakt sammanfaller med att min högste juridiske överhetsperson i detta allt sorgligare svenska Svedala helt tappat fattningen, tappat lusten att följa de banalaste förvaltningsregler?
”Du kan inte skylla allt på Palmeutredningen”, säger Lena, med till synes klar logik.
”Nej, men mycket i detta land där allmogen i princip är laglydig medan dess juridiska överhet inte är det. Det är lite snedvikt där, i Fru Justitias vågskålar.”
Vi fick en ny Taxi Direkt och en dyster palestinsk chaufför den här gången, medan kanoner och raketer bildar Gazas senaste inferno, utan att exc. Bildt kommer på tanken att hemkalla sin Tel Aviv- ambassadör för konsultationer, som det brukar heta då utrikeskonflikter närmar sig det ohållbara.
Ja, vi befinner oss mitt inne i stor världshistoria, Bildt och Lena och jag och syster E som, då hon talar med mig, beskriver sin förtvivlan över att någon kunnat avboka ett avtalat patientbesök! Saken kunde ju ha fått totala konsekvenser.
Jag frågar om det är brukligt på Eriksbergs Vårdcentral att skyffla in två åldrimgar i ett glödhett väntrum utan att den aktuelle patienten ens finns inpetad i den aktuella databasen. År det brukligt?
Vi hade alltså, enligt myndigheterna än så länge, aldrig funnits därinne i väntrummets sauna på vår mesigt blekröda soffa, övergivna av världen? Nej, just det. Det där är Anérs påstående, men databasen konstaterar att någon Anér S. aldrig kom. Det var våra svettiga spöken som satt där.
Jag ska strax gå över till den skrämmande faktadokumentation jag disponerar över och som öppnar upp mitt svenska Svedala för den stora nationella sanningen:
Den svenska rättsstaten lät döda Olof Palme, Holmér administrerade från huvudstadens horisont (ingalunda från Scandic i Borlänge!), nuvarande rådmannen och moderate riksdags- och justitieuskotts-ledamoten Anti Harald Avsan avrättade sin statsminister med ett mycket professionellt, antagligen direkt dödande skott, varefter hela den svenska överheten, man som kvinna, iklädde sig Anti Avsans, Leif GW Perssons och alla andra fega personers roll som hr Avsans och ett allmänt skröpligt samhälles försvarare.
Jag noterar onekligen att jag har höjt rösten. Låt mig ge lite bakgrund:
De båda receptionssköterskor, som var i tjänst den aktuella vecka som just nu löper ut och som båda hade kunnande och möjlighet att avboka såväl mig som patient och syster E, som skulle lägga om min fot, dessa båda har plötsligt fr o m torsdagen, alltså i förrgår,”gått på semester” (enligt tjänsteuttalande avgivet inför mig).
Det gås sällan på semester mitt i en vardagsvecka, vilket torde betyda två dagars semesterförlust. Och går just de två enda kvalificerade receptionssköterskorna på semester, samtidigt, när de som bäst behövs? Är ”försatta i disponibilitet” ett adekvatare uttryck? Eller helt enkelt petats undan i avvaktan på pågående utredning? Dvs den utredning som endast den förfördelade åldrige patienten har igångsatt; Min formella anmälan, som följer, har av Eriksbergs Vårdcentral sänts, antagligen i går fredag, som ”sekretessmejl” över nätet de två små kilometrarna till Landstingshuset inne i city, i stället för att den avsändande personen kunnat ta sin cykel (Uppsala är cykelstaden par préférence!) och överlämna min mycket distinkta men nu aningen ålderstigna anmälan till Jens Larsson, som är chefsjurist på landstinget och nu själv går in som handläggare av hela detta långsamt exploderande ärende.
Det är närmast patetiskt att just den person, som ska hållas utanför den här bilden, nämligen SÄPO, är identisk med den enda svenska myndighet som just vet hur man tar sig in i sekretess-mail! Vi leker att vi lever i ett ordnat samhälle.
Innan jag släpper läs mina dokument, vill jag försöka summera nuläget lördagen den 26 juli 2014,
Min besökstid avbokades redan den 21, och jag anser att det går bra att direkt koppla denna avbokning till de båda receptionssköterskornas samtidigt utbrytande blixt”semester”.
Landstingets chefsjurist, som alltså handhar ärendet, håller denna lördag ännu endast i ett av cyberrymdens många spöklika budskap: han kommer inte att få se min anmälan förrän tidigaste måndag då den kan tänkas bli befriad från sina hemliga slöjor.
Ärendet har jag själv märkt med beteckningen
CK 2014-266,
ett ärende som raskt kommer att dra med sig svenska Svedala ner i dyn. Jag ordnade själv ut detta ärendenummer från landstingets registrator, eftersom det kändes fel att ett så viktigt dokument finge förbli odöpt.
Jag har informerat två medier, UNT samt TT. Om de varit intresserade ger sig om några timmat, men det tror jag inte, Att en tämligen känd snart 93-årig författare och journalist trakasseras av personal på en vårdcentral i ett väntrums klass 1-hetta är nog knappast någon godbit för supporters åt t ex hrr Reinfeldt, som nog bör överväga att raskt byta ut hr Avsan mot ett fräschare ansikte, samt hr Björklund och fru Lööf, vilka sedan ett antal år tillbaka på små korrespondenskort informerat mig om att de med intresse läst mina små personliga synpunkter.
Den stora katastrofen och den lilla satiren drar mitt sinne åt olika håll. När jag ringde TT i går kväll envisades reportern att få hela detta komplicerade ärende draget närmast in extenso, men jag förklarade för TT-redaktören (vi hade träffats en gång tidigare) att detta scoop hade Tidningarnas Telegrambyrå med lite energi kunnat följa sen 1986. Ville TT ha närmare information från mig finge TT vara så god att vända sig till landstingets toppjurist i Uppsala; mig har TT aldrig trott på, så varför börja i dag,
Nu över till de dokument som jag ska låta tala för sig själva, oförändrade; jag har endast gjort några få skriftförtydliganden, med bibehållande av originaltexterna, Detta är i dag detta enorma ärendes grundläggande dokumentation; ingen har i detta ärende skrivit någon text mer än jag. Så läs och begrunda!
 |
| Sven Anér kring 1955 |
Vi har börjat komma in i högsommartider, juli, Varmt, tidvis mycket varmt. Och ja får en idé. Jag har länge och ofta talat om Matz och Pia och Peter och andra, de fem vittnena, som aldrig rubbats, som aldrig har bytt sida, som finns där som attiska marmorpelare och berättar för alla som vill lyssna att hela historien med Roger Östlunds tidiga ankomst till biografen Grand är ett mörkt skoj, samt att hela den falskkonstruerade Palmeaffären kollapsade, redan i starten, första kvällen, eftersom poliser som Thure Nässén försökte tvinga in Roger i ett sammanhang där han aldrig hört hemma. Roger kom först 23.30 till biografen Grnd. Då var mordet över. Glöm Roger.
Glöm också det parallellkonstruerade telefonavlyssningsprotokollet, hopsnitsat så att det ska stötta Roger-teorin men som i själv verket leder in hela The Roger Story i ett moras av lögner och motsägelser, med support från den ena polismannen efter den andra, av den ena högmeriterade åklagaren efter den andra, med allt vad de hetat med sina för evigt fläckade namn: Riberdahl och Helin kan få stå där som samlande ljugande symboler.
Då satt jag och tänkte en kväll: varför släppa anti-Roger.vittnena? Varför låta denna spökparad av åklagare och poliser, med vapnen kvar på axeln, ostörda tåga in i historiens House of Fame, dvs i praktiken den stora falskhetens gyttrigaste skräpkammare?
Sagt och gjort, Jag startade en ny, tom pärm och funderade:
Skulle jag härmed bryta den ganska ”snälla” Palmeramen i den här boken, där jag avsiktligt valt att ta närmast med silkesvantar i alla Palmeärendets lavomspunna stötestenar? Skulle jag det? Men det falska, dubbelfalska, trippelfalska fallet Roger hade gripit tag i mig, som så många gånger tidigare,, och en kanske avslutande bok inom Palmeperiferin finge inte avslutas i milt snömos, inte med tapto utan med revelj. Sagt och gjort; det blev detta upptaktsbrev till den svenska rättsstatens superinstans, riksåklagarämvetet - Läs, minnena skärps. Kommer åter:
20.7.2014.
Till RÅ.
Med hänvisning till bifogade båda kopior av mina skrivelser till ”Överåklagaren vid Åklagarmyndigheten i Stockholm”, 1.12.1989, resp till ”Stig Edqvist, rikskriminalens Palmeenhet” 5.1.2010, anför jag följande och anhåller om Ämbetets omedelbara svar och genomtänkta kommentar.
Enligt gällande lag är myndighet skyldig att under alla en arbetsveckas öppettimmar anslå två timmar varje dag för mottagande av besök från allmänheten.
Fråga: Vilka arbetstimmar under varje arbetsdag håller Ämbetet öppet för besök? Svara med vändande post, tack!
Jag har sedan någon vecka inlett personliga förhandlingar med 4 (- 6) av de vittnen, som framgår av brevet 1.12.1989, rörande en inställelse hos Ämbetet vid tidpunkt som skulle kunna passa dessa för Palmeärendet så helt avgörande vittnen. Jag har ännu inte från rikskrim erhållit data beträffande Matz Jadin, och jag har ännu ej lokaliserat Bertil Lantz.
Om det planerade besöket kommer till stånd, med ett eller flera av vittnena, kommer jag själv också att vara närvarande, med min hustru Lena Anér Melin som min personliga assistent, eftersom jag inte promenerar utan stöd.
Läget i sakfrågan är, som synes oförändrat sedan 1989 och därmed oförändrat från minuterna kring mordet på statsminister Olof Palme. RÅ hävdar att Roger Östlund, enda påstådda vittne från biografen Grand, huvudvittne och enda vittne, såg Christer Pettersson vid biografen Grand från 23.10-15 till 23.21. Detta påstående motsägs, sedan den 1 mars 1986 av Lars-Eric Eriksson och Pia Engström (Lindgren). I detta har ingen ändring skett under de gångna 28 åren, vilket Ämbetet mycket väl känner till.
Då jag de senaste dagarna tagit del av förundersökningsprotokollet III:1 och noga läst och jämfört, har jag funnit ett antal diskrepanser, vilka jag önskar kommenterade och ev förklarade:
Nr 1: Som RÅ vet är ett stort antal av åberopade förhör och spaningsuppslag utan förklaring eller förtydligande ändrade för hand utan att någonstans en datering eller markering med överstrykarens signum utförts. Anledning? Föreligger förfalskning? Hur ska jag veta huruvida det överstrukna numret eller det nya protokollnumret är det gällande? Vem/vilka har utfört överstrykningarna, vilka självfallet kan utgöra i lagens mening förfalskningar? Svara, tack!
Nr 2: I fallet med de 5 (6) vittnena har jag vid noggrann korrelerande granskning funnit att vittnenas precisa konstaterande av klockslaget ”23.30” först långt efter mordnatten blivit ordentligt noterat bland upptagna vittnesmål, vilket givetvis är sensationellt, och den avgörande handling, L 846, som synes registrera de ursprungliga vittnesmålen rörande ”23.30” finns ej medtagen i III:1, vilket jag betecknar som oerhört.
RÅ måste själv gå in och granska för att inse vidden. Här ett exempel:
Pagina 107: Olofsson, Peter. Förhör 1987-02-20. Forts av L 846.
Men L 846 finns ej intaget i III:1 – när hölls det? Och varför är det fördolt eller möjligen förkommet?
Hur har RÅ kunnat undgå att notera att härigenom Olofssons ursprungliga vittnesmål kanske hölls redan 1 mars 1986? Och, om det tagits ad notam, givetvis skulle ha vält allt tal om Roger som vittne över ända?
Gör nu motsvarande undersökning av de andra vittnena, och RÅ kommer att finna motsvarande förhållande för två ytterligare vittnen, medan Lars-Eric Eriksson ger sin uppgift rörande den telefonringande Roger först in i april 1986, och medan Pia Engström inte preciserar Rogers ankomst till Grand till exakt 23.30, eftersom hon befinner sig på något annan plats och något tidigare än 23.30.
Sammantaget innebär detta att spaningsledningen skulle kunna hävda att ingen uppgift om 23.30 konkret och exakt framkommer förrän långt efter morddygnet!
Det känns synnerligen illavarslande att RÅ, som hela tiden haft och har det stora, av regeringen delegerade ansvaret, inte utfört samma undersökning som jag, en journalist över 28 år efter mordet.
Är det någonting i detta som RÅ har svårt att ta till sig råder jag RÅ att ringa mig för kompletterande information. Jag understryker dock att inga av uppgifterna kommer från mig utan från RÅ:s publicerade (resp opublicerade) informationer.
Av ovanstående framgår – och detta är min kommentar – att åklagare och spanande polis tycks ha gjort allt för att nonchalera de 5 (6) hederliga, nyktra, balanserade vittnena. Publiceringen av vittnesuppgifterna har fördröjts, eller, som i fallet L 846, uteblivit!
Den ende som noggrant studerat III:1 är tydligen jag själv, vid snart 93 års ålder, medan RÅ genom åren, genom årtiondena, vidhållit inte bara de falska påståendena rörande Rogers ankomst till biografen Grand, utan även vidhållit det så uppenbart förfalskade telefonavlyssningsprotokollet.
Jag begär nu RÅ-ämbetets omedelbara, genomtänkta svar. Betänk att de 5 (6) Grandvittnena har fått leva i över 28 år under en aldrig återtagen beskyllning från den svenska rättsstaten för l ö g n i rättsstatens största mordärende någonsin!
När ärendet nu klaras upp måste RÅ givetvis se till att de aktuella vittnena omedelbart och rejält kompenseras för denna oerhörda beskyllning.
Ingen vet bättre än RÅ-ämbetet hur allvarlig denna fråga är, en fråga som falskeligen koncipierats just av garanten för den hederliga rättsstaten, nämligen RÅ själv!
Svara alltså även om besökstider, och sänd mig med vändande post (glöm inte detta!) uppgift rörande dnr och handläggare,
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
./. Dokument.
Brevet till RÅ är, när detta skrivs den 24 juli, inte besvarat, liksom inte heller efterföljande fyra (!) brev till RÅ där jag ger en hygglig, alls icke stingslig överblick över mina planer, som ju sannerligen inte skulle vara märkvärdiga i normalfallet
Mina förhandlingar med de i Palmeärendet i särklass viktigaste vittnena fortsätter, och jag vill ha besked i praktiska frågor, när kan vi träffas, förmodligen kommer en politiker från miljöpartiet att bli moderator, för det falla att RÅ inte själv skulle vilja leda förhandlingarna – osv, normala förberedelser för ett arrangerat sammanträffande av representanter för två olika meningsriktningar. Modell 1 A när vettigt folk möts, kunde tyckas. Men RÅ är tydligen så skakad att han släpper alla regler som t ex Förvaltningslagen 4-5 §§ lägger framför honom på skrivbordet.
Läs här hur lydiga höjdare egentligen ska bära sig åt men aldrig gör:
Förvaltningslag (1986-223)
Myndigheternas serviceskydighet
4 § Alla myndigheter skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till ensklda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet.
Frågor från enskilda skall besvaras så fort som möjligt,
Om någon enskild av misstag vänder sig till fel myndighet bör myndigheten hjälpa honom till rätta.---
5 § Myndigheterna skall ta emot besked och telefonsamtal från enskilda. Om särskilda tider för detta är bestämda skall allmänheten underrättas om dem på lämpligt sätt.
 |
| Sven Anér och DN-juniors "Gnatte" 1966. Björn Berg ritade |
Jag läser igenom denna paradisiska text och finner att inte något enda av dessa påbud över huvud taget tillämpats vid RÅs städse ovilliga kontakter med mig.
Två gånger har jag bett att få träffa någon av RÅ:s medarbetare. Men första gången svarade vice RÅ Kerstin Skarp, som påstås sköta denna sega ruljans, att ett sammanträffande inte skulle ”tjäna något intresse”, medan en till professionen ospecificerad hr Lundkvist brast ut i ett antal oförsynta informationer där han förklarar hur barocka mina tankar är på ett sammanträffande uppe i RÅ-ämbetets cyberrymder.
”Lämna vägledning, råd…” skulle givetvis aldrig falla RÅ:s frälse in. Allmänhet, och framför allt kritiska pressröster, ska inte få höras viska ens. Så är RÅ:s verklighet. I sinnevärlden – då det här skrivs den 24 juli har i dag hänt att, som sagt, tre av vittnena antagligen kan komma, bara vi kan komma överens om ett gemensamt datum, och jag har själv lovat att komma, lite jobbigt förflyttad i grannen Brunos bil och med Lena som sällan tröttnande stödperson. Enda felet på mig är att jag går illa, men det får jag bjuda på. Så det ska nog gå bra.
Det vittne som först ringde mig tog självmant, och med frenesi, upp det faktum att han i 28 långa år gått som en de facto menedare – visst, en oerhörd kränkning av en hederlig person. Motsvarande behandling har Anneli och Anki från Dekorima tillmätts; de åtta säkerligen utförliga och dramatiska förhör de fick genomgå är aldrig lästa av någon annan än dåvarande huvudsekreteraren Hans-Gunnar Axberger, vilken speciminerade för ett JO-jobb genom att totalt lögnaktigt i granskningsrapporten påstå att ”misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts!”
Nuläge beträffande vittnena: Tre kommer, av allt att döma, mötet kommer att hållas framåt mitten av augusti. Hos RÅ, om denne så önskar, annars på civil och neutral mark, med en rutinerad politiker, antagligen från miljöpartiet, vid klubban.
Håller RÅ i dag på och repeterar in sina båda serviceparagrafer, tro? Så att han vet hur han ska fungera?
Så småningom kommer förstås att redovisas vad som hände med vittnena. Om dessa skulle ha blivit avspisade i ett stort svenskt ödesärende kommer de att ha mötts av opposition.
RÅ skrämmer inte, däremot är det rimligen så att eruptioner av frän sanning skrämmer det i Palmeärendet djupt osanningsenliga riksåklagarämbetet, ett ämbete som den svenska allmänheten inte förtjänar,
Ja, detta blev alltså en ganska klar utsjungning, skild från det föregående, något blidare memoarberättandet. PS 28.7. kl 17.20: Ovisst om mötet med vittnena går att kombinera med den svenska rättsstatens totala kollaps. Vi får se.
Men ”det kommer mer”, hette ett kombinerat radio och TV-program med Martin Timell för ett antal år sedan, mannen som finns på våra skärmar dygnet om, lika hurtig om vi väcker honom mitt i natten.
Det kommer alltså mer. Jag inleder storyn med den närmast minutiösa redogörelse jag skrev ut 22.7 och överlämnade till tf chefen för Eriksbergs Vårdcentral här i Uppsala: Läs nu noga!
22.7.2014.
Till Högste Säkerhetsansvarige vid Eriksbergs Vårdcentral.
Avsändare: Sven Anér, som själv överlämnar denna skrivelse vid besök onsdagen den 23 juli.
Vid det näst senaste besöket vid Vårdcentralen för mitt sår på översidan av vänster fot överenskoms att jag skulle återkomma för omläggning av såret som i dag, 22.7, kl 15.30.
” Du har en bokad tid hos Distriktssköterska Eva Qvarnström tisdagen den 22 juli 2014 klockan 15,30”, dvs solklart.
”Vi kom till Vårdc. redan ca 15.10, eftersom färdtjänstbilen kom praktiskt taget omedelbart efter beställningen.
Vi väntade i en mycket kvav och varm väntsal Vårdc. 2 tr upp. Klass 1 värmevarning rådde, En enkel fläkt försökte virvla runt lite luft, men någon luftkonditionering fanns inte i detta stora rum, där vi och andra satt och flämtade.
Kl 15.55 gick min hustru Lena, på mitt förslag fram till serviceluckan och frågade varför ingen kom, 25 minuter efter överenskommen tid, och 45 minuter efter vår ankomst?
Syster Eva Qvarnström kom ca 16.00-16.05 och bad om ursäkt samt förklarade att hon fått uppfattningen att min besökstid vore avbokad. Det hade hon läst på sin agenda. Lena och jag förklarade att vi sannerligen inte hade avbokat; vi satt ju här och väntade. Tydligen hade syster Eva och en läkare, kanske dr Martinell, varit sysselsatta med ett inhopp för en ca ettårs baby, som då och då hördes skrika ut i korridoren, när jag nu tycktes vara avbokad.
Jag understryker att jag inte har några klagomål på den behandling jag fick. Det rörde sig endast om en enkel omläggning av ett sår på vänster fot.
Kl 16.10, ca, tillstötte dr Martinell, som beklagade, men gissade att det hade skett någon felbokning, medan Eva, kanske något senare, inte kunde förstå varifrån avbokningen kommit.
Martinell granskade sedan min fotskada och fann att den utvecklat sig gynnsamt. Syster Eva tog därefter själv initiativet att som plåster på såren besöka oss i vår bostad fredag 25.7, för erforderlig ny omläggning. Vi tackade givetvis såväl syster Eva som dr Martinell och försäkrade att vår ev. förtrytelse inte riktade sig mot dem båda utan mot den okända person som måste ha falskeligen avbokat.
Det var en mycket arbetsam eftermiddag. Jag måste vid ett par tillfällen uppsöka toaletten, vilket var tämligen svårt eftersom jag knappast kan gå utan Lenas stöd.
Vi kom så småningom hem, relativt helbrägda, framåt 18.45, sedan Lena varit tvungen att först handla mat vid Västertorg.
Nu till mina viktiga önskemål:
Eftersom jag utgår från att den aktuella falska avbokningen inte kan ha skett av misstag eller förbiseende, anhåller jag om ytterligt noggrann förklaring till det inträffade samt beskrivning av vårdcentralens säkerhetssystem: Hur har en person, som falskeligen ringer in till vårdcentralens dator, kommit igenom alla rimliga spärrar och lyckats avboka min tid; jag kunde ju ha varit svårt sjuk, t ex? Och eftersom vi har födelseåren 1921 resp 1928 kan ju mycket väl våra respektive hjärtan ha påverkats negativt i den stillastående kvava luften i väntrummet. Klass 1-värmevarning var som sagt utfärdad för Uppsala.
Jag är, Eriksbergs vårdcentral, van vid att trakasseras av olika myndigheter, eftersom jag i dag är i praktiken den ende journalist och debattör som ägnar Palmeärendet något som helst intresse. Det går att, på mitt namn, hos olika polismyndigheter kontrollera att sammanlagt elva postbrott genom åren drabbat mig och personer som skrivit till mig under de senaste åren; polisen har dock aldrig hittat någon skyldig. Som exempel kan jag nämna att en nyskriven bok, postad till min förläggare för utgivning, var försvunnen i ca fjorton dagar, och cd-skivor med info bl a om Lisbeth Palmes aktiviteter togs ut ur ett kuvert, saboterades, och sändes sedan vidare i samma kuvert till adressaten, som fått materialet från mig, ursprungligen. Inte ens detta kunde polisen lösa.
Jag önskar omedelbart svar till min bostadsadress Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala, telefon 018-15 12 79. Ring mig då ert brev har postats, tack!
Jag önskar att svaret skall innehålla besked om vårdcentralens omedelbara bedömning samt noggrann teknisk beskrivning av de möjligheter som kan ha funnits för utomstående person att falskeligen, via telefon (?) ta sig in i någon av vårdcentralens datorer för att på så sätt avboka min tid. Hade jag varit svårt sjuk hade givetvis resultatet kunnat bli förödande.
Jag anhåller om svar, redan denna vecka, och jag kommer givetvis att gå vidare i ärendet. F n vill jag konstatera att inga misstankar riktas av mig mot dr Martinell eller Eva Qvarnström, men jag är naturligtvis tills vidare mycket undrande över att datorspärrar så lätt kunnat kringgås.
Med allvarlig, engagerad hälsning, även till min husläkare Birgitta Henning, som enligt uppgift har semester men som jag önskar ska bli informerad vid återkomsten.
Sven Anér
Denna skrivelse kommer att personligen av mig överlämnas till ansvarig instans vid Eriksbergs Vårdcentral, samtidigt som jag uttrycker min uppskattning av vård och tillmötesgående hittills från vårdcentralens sida!
Jag önskar, på uppvisad kopia av detta brev, ankomststämpel jämte diarienummer samt namn på handläggare inom myndigheten.
PS 23.7 på morgonen: Jag ser i dag det inträffade som en grov kränkning av sjukhussekretessen och patientsäkerheten, men jag riktar ingen grundad anklagelse mot Eva Qvarnström eller dr Martinell; för dagen snarare ett beröm för vänlighet och inställning till det inträffade.
Jag understryker än en gång att det enda jag vänder mig mot är den avbokade tiden, vilken ingen fått besked om; inte patienten med stödperson, och heller inte Eva Qvarnström. Jag forskade under gårdagen 23.7, tillsammans med en datorexpert, som försäkrar att det torde vara omöjligt att ur systemet ta bort den speciella logg som automatiskt noterar varje ingrepp i den aktuella databasen. Men jag har inte fått se denna logg eller fått den refererad för mig.
Fylld av undringar och frågor avbryter jag här, på morgonen den 24 juli. Jag ser mängder av otäcka perspektiv, men jag avvaktar klara vattentäta besked. Som läget är i dag är det mig totalt obegripligt hur en inbokad tid kan avbokas mot patientens vilja och vetskap och utan att heller den inplanerade distriktssköterskan blir informerad.
Jag fortsätter då jag vet mer. Självfallet är det inte första gången jag är trakasserad på det här sättet, nu tillsammans med Lena. Slut tills vidare 24.7. kl 9.40.
Detta dubbla skeende som nu tränger sig in i ”Så fick det bli” har jag inte ansett mig kunna lämna utanför bokens pärmar.
Det känns just nu mycket viktigt att konstatera att dessa personer som jag tvingas ha kontakter med, inom den helkriminella Palmesfären inte är några glada och goda personer av den typ vi är vana vid att träffa på ICA eller ute på stan.
 |
| Nära kolleger: Sven Anér och Olle Alsén |
Detta är människor utan respekt inte bara för sanningen utan för själva livet som sådant. Enda ledstjärna för nomenklaturans folk är makten och de materiella nyttigheterna. Ta Christer Pettersson, som bokstavligen förstördes av de kritstrecksrandiga. Jag har all rätt att utgå från att Christer Pettersson blev ihjälslagen under det famösa sjukbesök som kom att ända hans liv. Det fullständiga obduktionsprotokollet är nämligen aldrig uppvisat, och förklaringen kan förmodas vara att Christer i själva verket blev ihjälslagen, efter att i så många år fått agera hemgjord syndabock åt de onda människorna.
Lena säger att jag åtminstone än så länge inte ska överdriva ”incidenten” med den falskeligen avbokade besökstiden. Det är kanske klokt. Men naturligtvis skulle inte dessa herrar och damer (fru Skarp) dra sig för ett eller annat lite turligt dödsfall; naturligtvis inte.
Skillnaden består inte av nyanser, mellan vanligt dolk och dessa onda människor, den består av bråddjup.
Ta exemplet kriminalkommissarie Dag Andersson. Han lämnar alltså, utan betänkande, en omvittnat god karriär inom sitt yrke, för att slå sig ner och bli de höga herrarnas papegoja. Han kan inte hitta någon mördare, eftersom han redan vet att mördaren är Anti Avsan. Så går det till – någon kan tänkas bli lurad av att befordran av Andersson kan ha sett ut som ett nytt rejält svep i de skumma krokarna. Det är Andersson själv som sitter i de skumma krokarna.
Att trakassera Sven Anér i en ugnsvarm vänthall på en vårdcentral har kanske inte direkt haft till syfte att bli av med mig, men min eventuella bortgång skulle säkert ha firats med mousserande drycker. Så skedde när de hade skjutit Olof Palme, och det är samma andas barn som lever kvar.
Om jag kopplar mitt initiativ att samla de djupt förödmjukade och bottenhederliga Roger-vittnena till en liten kontakt som tagits mellan kollegerna hos rikskrim och säkerhetstjänsten ska ingen bli förvånad.
Otäckt? Ja. Jo. Men lika bra att veta. Att vara medveten.
PS: Jag borde kanske erinra min höga överhet att det går mycket bra att anmäla mig för t ex grovt förtal, men detta har aldrig prövats. Jag skulle motta en sådan åtgärd med lugn glädje,
För i så fall skulle hemliga papper komma upp på bordet; de finns lite varstans, som känt. Jag talade en gång i London med en polis som häpnade då jag berättade att förhöret med den misstänkte personen, huvudmisstänkte, inte får publiceras. Jag svarade att jag också häpnar.
 |
| Sven Anér vid Stureplan 1979 |
Alla förhören med Anneli och Anki ligger i det av hr professor Persson en gång så skrytsamt presenterade valvet, med de många orangeröda pärmarna. Ingen opaartisk peerson har fått läsa. Det första förhöret med Anneli bandades privat av Olle Alsén som satt med som stödperson, men givetvis är inte Olles text den officiella. Och övriga sju protokoll, två med Anneli och fem med Anki har vi aldrig fått se, endast ett kortkort referat av hr Axberger, som är partisk åt andra hållet; han har slutat på JO nyligen, för resten.