16.7.2014.
Bloggföljare!
Jag har varit tyst, men jag har haft laga förfall: min senaste bok, ”Så fick det bli”, har gått till förlaget! Men mycket återstår: först en tre fyra veckor nu, och sedan vill tryckeriet Scandbook ha fem veckor på sig att göra slutprodukten.
Habent sua fata libelli – böcker hava sina öden, fick jag lära mig av magister Buster Grönkvist i Läroverket i Uppsala 1936. Men det är en stor charm, i dessa swift-tider, att böcker fortfarande produceras och finns. Men de dalar. Vi röjer i Sommarro, men efterfrågan på gamla böcker går nedåt. I varje fall på halvgamla böcker. Våra NE står och skiner i sina mörkblå biblioteksband, men ingen vill ha dem: ett barnbarn sa här om dagen att ”farfar, jag har den här” och pekade på sin mobil.
Tempora mutantur – tiderna förändras.
Jag läser i mitt aningen fladdrande arkiv och försöker dra de stora, generella slutsatserna i fallet mordet på Olof Palme.
Detta är både lätt och svårt. Egentligen lätt. Så här:
I samma ögonblick som Anti Avsan sköt Olof Palme till döds borde han ha gripits av den polispersonal som, säkerligen civilklädd, fanns på pass kring Dekorima. Det hade då, på natten till den 1 mars 1986, kunnat upprättas en polisrapport vari stått att Olof Palme har skjutits av Anti Avsan.
Det hade varit allt. Inga jättelika utredningar, ingen massjakt på oskyldiga kurder, ingen mammututredning rörande Christer Pettersson.
Men i stället drog det stora maskineriet i gång, så att ”utredarna” i dag kan skryta med att de sysslar med världens största mordutredning. Misslyckad, visserligen, men ändå! Är det 1 000 pärmar i dag?
Vad har allt detta kostat? I pengar säkert kring miljarden, i priset av förbrukade tjänstemannasamveten : en förlorad demokrati.
Och vilket är dess samvetslösa tjänstemäns försvar, möjlig kontraattack? Ja, i dag känns det som om möjligheten huvudsakligen består i fortsatt livslångt trakasseri av 210814-5075, Anér. Snacket och förtalet går i the grapevine, mina vänner drar sig tillbaka, hemligt stöttade av en frampiskad opinion som säger:
Passa dig för Sven Anér! Han är ute på farliga vägar…
Detta är rätt jobbigt. Det ger sig till känna i tonfall som är oväntat beska, i samtal som slutar innan de har börjat. Trakasseri, mobbing. I 28 år. Jag frågar mig ibland vad jag har fått för gener som bett mig hålla ut.
Jag ställer denna och andra frågor i den kommande ”Så fick det bli”: det är Själen och jag som har varandra som bollplank. Själen ser klokt på livet och ställer raka frågor och är upplivande att prata med.
Ni ser på annan plats att jag återuppväckt fallet med de sex vittnena som inför förhörande polis redan i början av mars 1986 på heder och samvete försäkrade att Christer Pettersson omöjligt kunde ha varit inblandad i Palmemordet. Deras vittnesmål har i 28 år nonchalerats, vilket är otroligt, även för att vara denna affär.
Jag försöker nu be dessa vittnen komma fram, levande att beskåda, och framföra sina kommentarer till Herrarna i Hagen, två st krkom bl a.
En myndighet måste för varje arbetsdag anslå två timmar då den har möjlighet att ta emot representanter för allmogen – förlåt, allmänheten – så kan vi träffas? Vi får se.
Er Sven – som var och varannan dag tar färdtjänst till Eriksbergs vårdcentral här bakom Sommarro, med ett litet sår på vänster bak som småjäklas.
Otroligt, i denna värld av död och ondska, att läkare och sköterskor kan lägga ner så fint arbete på en gammal stöt i hans fridsamma Sommarro. Ska jag dö ska jag dö med lagad fot, är tydligen den flotta parollen. Nu ska jag be Lena byta plåster!