Till Herr Statsministern för svenska Svedala, läs noga!
20.8.2014.
Jag startar detta brev, det viktigaste jag någonsin skrivit, onsdagen den 20 augusti 2014 kl 05.04 på morgonen. Alla sova i huset, här, Fredrik, blir en BECK – du kanske har sett några av de här BECK-filmerna på TV, så förnämligt administrerade av Ann Collenberg? Inte det? Här kommer en ny BECK, i alla fall.
Det var den 18 augusti nu 2014 på morgonen. Jag satt vid min lap top och mixtrade med tangentbordet för att kunna få fram mina senaste blogginslag, svenanerpalmemordet.blogspot.com.
Men jag kom ingenvart i min tekniska okunnighet. Jag måste få professionell hjälp. Men Maria, min personliga administratris sen 5 år tillbaka, hade fått andra knog, så jag satt där utan hjälp. Jag tänkte till ett tag:
Vem vågar hjälpa Sven Anér? Jo. Bruno Martinell i Öster Edinge, som alltid ställt upp, det är en. Och Kjell på Alunda Foto är en annan. Vi har haft små fotoärenden ihop, men framför allt är han en sällsynt rak och hederlig människa.
”Bruno, kan du köra in från Krampnor med din nya Hyundai och hjälpa mig ett par timmar?
”Jag kommer.”
Inget snack. Det behövs inte bland trogna vänner.
”Vi ska till Kjell i Alunda, du känner honom?”
”Visst, alla på bygden känner Kjelle. Vi kör.”
En dryg halvtimma senare. Denna den 18 augusti.
”Hej, Kjell, det är lite av en specialare, vi kan prata lite tyst.”
Kjell hade många ordinära kunder att passa, för det var måndag, och han hade tagit en semestervecka, så kunderna hade samlats i kö.
”Kan du ta fram mitt material?”
”Visst, vi ska se…”
Men min dator kärvade och vrängdes och lydde inte kommando.
”Vad är det?”
”Nåt konstigt. Det är som om din sista file inte fanns.”
Kjell petade en stund, men till sist föreslog jag, som stod och hoppade, att jag skulle åka med Bruno till någon superexpert inne i Uppsala, vet du nån?
”Ja, jag vet en: ALINA vid Vaksalagatan/Kungsgatan, precis i hörnan. Tala med dom. Kan dom inte trolla kan ingen.”
Tillbaka till mitt Uppsala. Omöjligt att parkera, förstås. Bruno hittade en betalautomat bakom Sparbanken, varefter vi, dvs jag, stapplade mot ALINA. Min kondition vid 93 är inte märklig, och till slut dumpade Bruno mig på den lilla bussbänken utmed Kungsgatan.
Där satt en snäll kvinna, som frågade vad jag sysslade med. Jag berättade.
”Då heter du Sven Anér. Jag har läst allt vad du har skrivit, Affären Anti Avsan och dom.”
Jag fick en kram. Bruno kom tillbaka och jag stapplade vidare, som ett sorgligt påhäng på Brunos vänsterarm.
Inne på ALINA tog vi oss fram till receptionen, och alla var märkligt snälla och hjälpsamma.
”Upp för trappen så hjälper Robban dig.”
”Jag går inget vidare.”
”OK, han kommer ner hit.”
Men den unge Robert kom ingen vart han heller. Det var något konstitutivt fel. Min ganska nyskrivna text var borta.
”Men du”, sa en man som antagligen var ALINA-chefen, som stod bredvid, ”vi skickar ut vår specialare till dig i morgon, Johannes eller Jörgen, så kommer en av dom till dig på… jag ser på min dator, Karlsrogatan 85…”
”A”…
”Ja just det, Så fixar en av dom det här på nolltid. Jag är inte perfekt på Apple.”
”Sällsynt hjälpsamma,” tänkte jag. Och ingenting behövde jag betala. Min gamla Palmeärende-misstro rakade i höjden. Det här är för bra.
Morgonen därpå, kl 12 den 19, ringde jag ALINA. En lika snäll person svarade, nog varken chefen(?) eller Robban.
”Jo då. Det blir Johannes . Han kommer till dig klockan 14.”
Bra. Jag ljusnade, för nu var jag ju i alla avseenden hemma.
Kl 14.20 ringde jag ALINA igen.
”Var inte så nervös,” Sven, sa Lena. ”Johannes kanske inte hittar…”
”Jo då. De här grabbarna hittar. Att hitta till Karlsrogatan i Sommarro är som att hitta till Tegnérgatan i Stockholm.”
Men ingen Johannes kom. Jag tog på mig skinnvästen utanpå skjortan och började ge Lena en massa order:
”En kopp kaffe till, Lena. Och min plånbok och kolla att VISA-kortet är med. Och nycklarna och lite cash och så måste jag kissa…”
”Vart ska du?”
Jag ringde Taxi Direkt, som jag är kund hos, med Färdtjänst.
”Har du en bil för lite långmil, Linda? Jag ska till Söder Edinge?”
”Jo då, fast jag är fullbokad just nu. Men vi kommer om 40 minuter.”
Jag gjorde i ordning min lap top som jag ju måste ha med mig, och lite annat.
Bilen hade kommit just då jag stapplade ut på trottoaren, och en vänlig man i 50-årsåldern, kanske åt Teheran till, hade klivit ur och välkomnade mig.
Jag höll ena pekfingret för munnen:” sch, sch, slå inte på din kontaktradio med station!”
”Nej, jag ska inte röra den. Det står här att kunden talar om vart vi ska åka.”
”Jaha. Står det ingenting om nån långkörning?”
”Nej.”
Underligt. Kan en station skicka ut en chaufför på långresa, minst 30 km, utan i förväg varsko chauffören, som kanske inte är beredd, inte har fulltankat osv?
Jag såg på Reza, som det stod på kortet att han hette, att han också undrade.
”Söder Edinge ska vi till…”
”Nej, Sven”, sa Lena från baksätet! ”Alun…”
”Ferme ta gueule, ma petite, il ne faut pas reveler… håll tyst!”
Lena tystnade med en gång.
”Blir det åt Storvreta till”, frågade Reza.
”Nej för farao. Precis åt andra hållet.”
”Åt Jälla till?”
”Ja, just det.”
Vi var på väg. Men vi for aldrig till Söder Edinge, utan ett bra tag innan tog vi av mot Östhammar och stannade dessförinnan i Alunda. Jag bad Reza att fan inte röra sin kontaktradio. Han hade nu förstått att det var en ovanlig resa och insåg ungefär vad jag höll på med.
”Nej jag kontaktar inte dom där i Uppsala, dom behöver inte veta var jag är…”
Behöver inte veta, tänkte jag. Om han skulle bli rånad, skulle då hemmastationen ingenting veta? Mot alla arbetarskyddsregler?
Jag insåg att Reza och jag, och Lena i baksätet, nu var sammansvurna, samt att hela Palmeaffären från 1986 hade börjat rulla upp, med hållfasta bevis inför den hederliga offentligheten.
Kjell hälsade oss välkomna på nytt, med Bruno utbytt mot Lena.
”Jag tror jag har räknat ut hur du kan göra. Min ursprungliga text är bortraderad, hur vet jag inte, men strunt samma. Jag har skrivit en kort ny text plus att jag har med mig tre nya texter som du kan scanna in. Så har du ett helt nytt och färskt inlägg för bloggen. Det är Kungssången och lite grann.”
”Kungssången?”
”Jag kan inte förklara nu. Men Kjell: kan inte du jobba ensam med det här en halvtimma eller så, så behöver Lena och jag inte stå här och hoppa? Vi gör upp nu med en gång, så ringer du hem till oss i Uppsala om det inte skulle gå bra, blir det bra?”
”Visst, det går bra. Ge mig ditt betalkort.”
Lena och jag kände oss åtminstone till hälften avkopplade och gick in på konditoriet intill. Jag fick en mugg kaffe och en liten bananbakelse, medan Lena avstod.
Jag måste förstås kissa, och jag mötte i toalettdörren en snäll gammal städare som höll på och svabbade.
”Nej, det går bra att gå in. Knappen sitter till vänster.”
Jag fann den i mörkret och kunde sköta om mig, även om jag var livrädd för att halka på det nysvabbade kakelgolvet.
Men allt gick bra, Reza och jag kunde prata avspänt under hemresan. Han var alltså från Iran, och hans fru också, som visade sig vara apotekare i Knivsta, yrkesarbetande båda två, alltså. En tonårspojke studerade.
Vi fick bra kontakt.
”Jag träffade din shah en gång, på 50-talet. Jag jobbade på DN och var i Bofors för att skriva en grej om hans besök i Karlskoga för att köpa svenska vapen. Storpolitik, alltså, men din shah var ju mera europeisk än persisk. Han sa bonjour till mig medan vi snubblade över verkstadsgolvet.”
Hem till Sommarro för andra gången, har någon djävlats med vår lägenhet? Nej..
Kaffe igen och ringa min förläggare, Göran Dahlman på Kärret i Göteborg. Gick inte att komma igenom, nej, det var ju väntat. Säkerhetsagenterna hade legat och avlyssningshackat på min telefon, men tydligen hade jag narrat hela baletten och oförföljd smitit i väg till Alunda.
Och jag gäspade och tänkte till:
”Sensation. Detta är första gången sedan 1986 som det finns klara oförstörda bevis och vittnesmål. Om brott och om ond bråd död.
Jag summerade och fick raskt ihop till 19 vittnen. Robban på Alina och Robbans chef och Johannes, som visserligen aldrig kom i sinnevärlden, men var flera gånger omnämnd. Varför kom aldrig Johannes? För att säkerhetstjänsten hade stoppat honom. En datorexpert kan inte undgå att hitta till Karlsrogatan i centrala Uppsala.
Och varför var vi inte förföljda till Alunda? Därför att säkerhetstjänsten hade missat oss, vi hade kommit undan helt enkelt. Kanske hade de åkt till Söder Edinge?
Jag flämtade till. Hur många vittnen blev det? Jag startade med Lena första dagen, Bruno första gången, Kjell första gången, Taxi Direkt andra gången, med Linda, Reza i bilen… Jo jag tror det blir bortåt nitton bevis. Svårt för svenska Svedalas överhet att snacka sig ur, hr Reinfeldt? Hur ska du göra? Fortsätta att trakassera den här åldringen till döds? Kanske inte så lämpligt. I nuläget? Du får väl hitta på något snitsigt. Gå via en vårdcentral igen, som förra gången, när du lät stryka mitt namn ur patientdatorn så att mitt besök och hela jag försvann medan jag satt i det +40-kvava väntrummet på Eriksberg och nästan 93 år gammal kippade efter andan och hade dödsaning? Men det knepet är nog inte så bra att ta till, en gång till?
SLUT PÅ BECK-berättelsen.
Vad den har handlat om? Jag komprimerar.
Om att den svenska rättsstaten, den svenska överheten, alla trogna demokraters överhet, alltsedan några månader före mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari 1986, strax före midnatt vid Dekorima, har ljugit och trollat och micklat och mixtrat så att det skulle se ut som om den ganska skärpte men knarkberoende Christer Pettersson, som aldrig avlossat ett eldvapen, hade prickskjutit sin statsminister som han personligen inte hade något otalt med.
Denna lögn har du, Fredrik, och hela ditt anhang och alla dina företrädare gått i god för, och alla tidningar på fallrepet ekat vidare med, långa känsliga rapporter om den ryslige Christer som sköt Olof.
Allt har varit din mörka ploj, din och alla polisers och polischefers och alla kammaråklagares och chefsåklagares ploj (Riberdahl och Morath och Helin och i dag fru Skarp).
Det är slut nu, Fredrik. Inför ditt tjatiga superval står du oklädd och kan bara beskåda hur ditt korthus rasar. Vad du kan göra? Ja du kan ju hämta mig i Sommarro, som dina föregångare hämtade Christer på loftgången i Rotebro, men det tror jag inte är någon framtid. Du bör nog träda fram vid ett av dina tjusiga moderata peptalks och säga att, sorry, det blev visst lite strul här.
För i dag, Fredrik, börjar allt folket i svenska Svedala tro att det möjligtvis är den envise och ensamme Sven Anér, omkramad av sin supporter på bussbänken vid ALINA, som har rätt, medan du och dina gelikar har, förlåt uttrycket, åt helvete fel.
Så är det, Fredrik. Och vore jag som du, men det är jag som väl är inte, skulle jag ställa in hela bling-bling-valet och försöka rädda detta svenska Svedala, eller vad som eventuellt finns kvar. Sen kan du personligen gå in i det fängelse där du och dina gelikar skulle ha suttit sedan det stora mordet, i snygga cellkläder.
Pater, peccavi! Fader, jag har syndat, får du säga till pliten.
Klockan är nu 6.15 på morgonen, och ännu har ingen sol gått upp.
Till sist bara: inser ni, hrr chefredaktörer, att ni producerat er sista blaska? Er sista tidning, för alltid? Inga annonser längre för Rosé eller Gewûrztraminer.
Facket kommer, på sitt möjligen grova språk, att undra vad fanni har hållit på med i dryga 28 år?
Har du något bra svar i dag. Fredrik Reinfeldt?
Sven Anér – och hans underbara stöd i den raka, räta Lena – sedan solen gått upp över Karlsrogatans gräsmattor, och jag kanske äntligen kan lägga mig att sova, tills vi får hjälp med att åka till Kopieringshörnan – som i dag heter något annat – och sprida sanningar i hundratal över svenska Svedala, från statsrådsberedningen till minsta kommunstyrelseordförande och landshövding på Gotland?
Lycka till, Fredrik – nej, det önskar jag dig inte alls. Försvinn! Jag är aldrig någonsin, under 29 år, dementerad, Fredrik. Känn på den biten!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A (som sagt!), 752 39 Uppsala. 018-15 12 79, lyft gärna på en lur!
PS: Nu vaknar Lena, kl 07.10. Jag har korrläst en gång, men Lena har lovat att fingranska. DS.
Klockan 13 far Helene, som hjälper oss gamlingar, med Lena till Kopieringshörnan och tar fram ett antal hundra-buntar av den här texten. Sen får Posten göra sitt, vilket den inte alltid har varit så noga med. Originalmanus, mellan förlaget och tryckeriet, har fastnat på vägen och kommit fram först med 14 dagars försening.
22.8.2014. Det kända specialdatorföretaget ALINA City vid Kungsgatan 47 i Uppsala har tvingats spela under täcke med svensk säkerhetstjänst, vilkens uppdrag 20-21.8 varit att genom falska uppgifter tvinga undertecknad, journalisten Sven Anér, att. genom grundfalska informationer om min egen krånglande dator,vilseledamig i mitt yrke, att falskeligen, vid flera tillfällen tvinga ALINA City påstå sig ha skickat en serviceman,”Johannes”, till min och min hustrus bostad Karlsrogatan 85 A i Uppsala, samt genom att demonstrativt inte ta betalt för jobbet.
”Johannes”, som har Johannes som verkligt förnamn, men som uppenbarligen är förbjuden att lämna ut sitt efternamn, ringde själv upp vår bostadstelefon 018-15 12 79 kl 16.15 i går den 21 augusti. /Efterföljande textavsnitt skrevs ursprungligen ut för hand av min hustru Lena/:
Ville inte säga sitt efternamn, och undrade lite vagt hur det gått med någon service, som han just hört talas om och där han hört sitt namn nämnas.
”Men du kom ju aldrig?”
”Nej, jag blev aldrig larmad eller tillsagd. Men du kan väl komma in till oss på ALINA?”
”Nej, jag är 93 år och har svårt att gå. Säg till din chef… Vem är det?”
”Det talar jag inte om.”
”Säg ändå till honom att han skickar mig en ordentlig, postad rapport.”
”Jag kan bara säga till dig, Sven, att jag aldrig fick ordern att åka till dig på Karlsrogatan.”
Ovanstående visar enligt min mening klart att denna händelse är direkt kopplad till hemligt svenskt security-arbete.
ALINA City kopplades uppenbarligen in på min synnerligen legitima nyhetsverksamhet via avlyssning av bl a min grannes mobiltelefon, liksom jag under lång tid på detta och andra sätt trakasserats av den svenska säkerhetstjänsten. Eftersom mitt syfte under 29 år har varit att avslöja lögnerna runt mordet på statsminister Olof Palme, har jag lika länge varit trakasserad av myndigheter.
Nu har jag det klara beviset. ”Johannes” gör en avgörande viktig insats i rättens och sanningens tjänst inför det förestående svenska riksdagsvalet, men han svävar självfallet i livsfara.
Ärendet ligger dag som utförlig Lex Maria-anmälan hos Institutionen för Vård och Omsorg, IVO, under diarienummer 8.2-22679/2014.
ALINA Citys ledning,dagtid 018-60 04 25 och-26.
PS: Även min i grunden så älskade äldste son, jur kand Göran Anér, har av den aktuella säkerhetstjänsten, uppenbarligen under hot, tvingats offentligt rikta skrämmande anklagelser mot sin far, mot mig Sven Anér, för att jag, i enlighet med säkerhetstjänstens önskan, ska hamna i en om möjligt än sämre dager.
Mina övriga tre, vuxna barn, med egna barn och barnbarn, sålunda mina barnbarnsbarn, som jag alla älskar, är i dag, naturligt nog, ytterst tveksamma beträffande sin fars sanningskärlek. Ett av mina barn firar denna kväll sin trettioåriga bröllopsdag. Han brukar hjälpa mig i mitt slit och stret, men jag kan inte störa honom denna kväll.
Den svenska borgerliga alliansregeringen bedriver sålunda, under mandatets sista skälvande dagar, ett desperat krig mot den i dag ende journalist som ifrågasätter dess historieforskning kring Palmemordet och allt, allt vad därmed sammanhänger.
Men vi har ingen demokrati längre, Ingen rättsstat. Ingen lycka. Jag hoppas Johannes får skydd – av vem?
Jag röstar på Gudruns FI, om jag får gå oantastad till valurnan.
Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala, dit ingen ”Johannes” kom.