Svenska lagar höll
Nya uppgifter från datorföretaget ALINA City i Uppsala bekräftar nu att avsikten var att ”stoppa Sven Anérs blogg till varje pris inför riksdagsvalet”. Men med min kvardröjande professionalism kunde jag stoppa dessa planer, med den svenska tryckfrihetens hjälp, och du kan fortfarande läsa mina texter; här kommer en!
Och jag lämnar nu den specifika onda världen. Jag kan inte pressa min kropp, som varit med om litet av varje under snart hundra år, hur långt och hur länge som helst, varför jag nu går över till lugnare och möjligen angenämare ämnen.
Jag vill till att börja med understryka mitt personliga stöd för Gudrun Schymans Feministiskt Initiativ. Jag stöder Fiinte minst av den anledningen att partiet är oförstört av det förflutna.
Det har inte funnits med i snoadanserna runt äran och guldkalven. ”Vi har inga pengar,” skriver partiets pressrepresentant på nätet. Bra. För pengar alltid bara stjälper, aldrig hjälper. Så jag ger med varm hand Fi en chans att visa vad partiet kan åstadkomma, i en hårt styrd värld. Om jag räknar i de eviga procentsiffrorna, skulle ytterligare några tiondelar för Fi innebära en avgörande förstärkning av det rödgröna blocket. Därför röstar jag på Fi!
Då var det sagt. Och nu kan jag koncentrera mig på Göran Dahlmans och mitt arbete för Bokförlaget Kärret bland Majorna i Göteborg, fattigt men fräscht. Vi ger ut min bok
”Så fick det bli”
om några veckor. Boken blir inte bara memoarer, huvudsakligen kring 1950-talets tid på Dagens Nyheter vid Tegelbacken, utan också ett försök till rundmålning av Sveriges nya demokrati, som den kom, och som den, kanske, blev till folkhem.
Men det får ni läsa själva och bedöma. Och köp boken, som antagligen blir glest recenserad. All eventuell royalty går oavkortad till mina båda fack, Svenska Journalistförbundet resp Sveriges Författarförbund, för utbildningsändamål i frihetens tjänst.
Boken kommer, symboliskt, att inledas med en vardagens inköpslista, på ICA och apotek. För det är den till synes glanslösa vardagen, den livsuppehållande vardagen, som skapar den absolut nödvändiga grunden för all idealitet. All integritet.
I dag känns det som om Lena och jag skulle kunna pusta ut.
Din tillgivne, sedan många år
Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Synnerligen viktig skrivelse till Rikspolischefen Bengt Svenson, Rikspolisstyrelsen!
23.8.2014. För omedelbar kännedom: de tre i skrivelsen apostroferade personerna.
Nedanstående är en noga genomtänkt rapport, nedskriven av undertecknad Sven Anér 25 minuter sedan beskrivna händelser inträffat, i dag på eftermiddagen, lördagen den 23 augusti 2014, i vår bostad Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.
Saken: Min hustru Lenas dotter, distriktsläkaren på Gotland, med lic Christina Rittemar Melin, och dennas son, Bachelor of Physics , gymnasieläraren i Norrtälje, bosatt i Upplands Väsby, Mattias Ramström, var på tillfälligt besök hos oss här i Sommarro i Uppsala, bl a för att ta med sig hem en del ting vi ej behövde.
Medan vi dricker vårt kaffe i köket ringer telefonen. Jag hör dessa signaler dåligt, trots hörselförstärkare, men Lena hörde och svarade.
Men det blev aldrig något samtal.
Jag uppmanar nu dig, Bengt Svenson, att rörande själva det märkliga telefonsamtalet, som aldrig blev något reguljärt samtal, höra magister Ramström. Om själva ”samtalet” har varken jag eller ”Tina” (så kallad av oss) någon förstahandsinfo, eftersom vi hela tiden befann oss vid köksbordet. ”Det hördes bara underligt vagt prat i telefonen, och sedan vägrade förbindelsen att upphöra trots att jag genom att trycka på klykan försökte få den att fungera normalt”, sade min hustru Lena efteråt.
Även Mattias försökte, med sin fysikerbakgrund, att få detta spöksamtal att upphöra, men måste ge upp: ”Jag har aldrig upplevt något liknande”, sa han efteråt.
Någon minut senare fungerade telefonen åter normalt, och den gör det nu, kl 16.23, då jag skriver detta till dig, rpch Bengt Svenson. (Ja, jag kollar 16.35.)
Jag begär nu, Bengt, att du omedelbart låter höra mig, min hustru Lena, dr Christina Rittemar Melin samt gymnasieläraren i fysik Mattias Ramström.
Min egen kusliga reflexion är givetvis, inte bara att jag och Lena är ständigt övervakade via aktiv avlyssning, utan även att mina motståndare, vilka de nu är, valt just detta besökstillfälle för att stoltsera med sitt kusliga kunnande.
Detta brev går, i kopia, till samtliga tre omnämnda adressater samt till TT, som möjligen kan vara intresserat, trots allt ståhej kring det förestående riksdagsvalet. Jag begär att du, Bengt Svenson, informerar om ärendet via dina egna reguljära infokanaler.
Djupt irriterad och engagerad hälsning. Till TT för omedelbar åtgärd! Kl 16.45.
Sven Anér, fil kand, civilekonom, journalist, författare, bloggutgivare. Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79 ( alltså den telefon angreppet riktades mot) Uppsala. Vi råkar alla fyra ha en akademisk bakgrund, Lena en gammal fil kand från 50-talet, som varit hennes stöd under hennes imponerande översättarkarriär som Lena Melin.
Hästar kan inte hanteras som polisbilar
24.8.2014.
Texten får fritt återges.
Hästar är mjuka, känsliga, vänliga djur. De kan inte leva ensamma, en häst som lever ensam i sin hage kan bli tokig av ensamhet. Hästar kan förstås dresseras till en viss gräns, men dressyren måste vara kärleksfullt genomförd.
Jag levde under kriget 1939-45 i långa perioder tillsammans med en häst. Kronans häst, i lumpen. Var vi ute på fälttjänstövning gick all vår energi åt till HÄSTEN, skit samma hur vi själva såg ut eller om vapenrocken var skrynklig. Skulle hästen skadas under marsch fick soldaten vackert sitta av, se till att hästen fick stalla /pissa/ och om möjligt kunde beta.
Sen kunde det komma en veterinär med lämpliga fordon och ta hand om den skadade hästen; soldaten var det inte så noga med, han fick klara sig själv och tänka själv.
En gång låg jag, i det jämtländska Lit, 1942, i ett provisoriskt stall i 41 graders köld, bokstavligen fastfrusen vid min snälla fux och hade hennes hjärtklappning som vår gemensamma livstråd. Sen fick hon trava de sorgliga hala landsvägsmilen till travstallet i Östersund, där vi somnade på en sekund, hon och jag.
Hästar är snälla och känsliga. De attackerar nästan aldrig om de inte blir störda, utanför den lugna rutin som en häst älskar. Därför har hästars polisjobb alltid varit omdiskuterat. Hästens värld är inte våldets värld. Hästen värjer sig för att skada en människa. Hoppryttare – som jag var på 30-talet - klarar sig nästan alltid, vid en avkastning, från att bli skadad av hästens hovar, hästen väjer blixtsnabbt, bl a för att han älskar sin ryttare och vet att de två hör ihop.
Jag träffade, under en tid på K 1 i Stockholm, ett par furirer som hade jobbat ett år som ridande poliser vid vad som då hette ”CP”, dvs Centralpolisen i Stockholm, med stall bl a, tror jag mig minnas, vid Storgatan på Östermalm.
Utbildningen bestod huvudsakligen i att vara snäll, inte stygg. Hästen, den älskade hästen, kom alltid i första rummet, berättade de.
Och en kommendering, oftast till en demonstration, fick aldrig komma oväntad, plötslig. Då hade kommenderingen totalt misslyckats. Hästarna hade inte sina magar lagom preparerade med ganska lite kraftfoder, de hade inte stallat/pissat/, vilket egendomligt nog kan vara en lite krånglig procedur för en häst, de hade inte rastats, som en schäfer före en utställning, de hade inte fått en uppmjukande canter, en kort galopp, som Stefan Holm fick före första uppmjukningshoppet – förberedelse, helt enkelt, som för människor.
Skulle hästar, i grupp, plötsligt störas av en blixtsnabb sadling och galopp till en eventuell oroshärd skulle den helt enkelt inte vara prestationsfähig. Hästarna skulle vrenskas, inte lyda hjälper med skänklar eller spö (framför allt inte spö!) eller sporrar, de skulle vara värdelösa som redskap i hårt polisarbete; ta bort kusarna! skulle fotpoliserna ropa.
Vad jag vill ha sagt med detta är att polisens hästkommenderingar fordrar 24 timmars förberedelse för att fungera perfekt. Och fungerar inte hästinsatser perfekt är de värdelösa, eftersom detta inte är hästars egen natur, de tvingas göra våld på sig.
Och då kommer jag fram till syftet med min bakgrundstext:
Det finns alltid god tid för kommenderande polis att kolla med sitt högre befäl: ska vi ha hästar om en vecka eller om en månad. Hästarna måste vara trimmade bokstavligen ut i hovarna, för hovslagare måste finnas till hands och all söm kontrolleras och eventuellt ersättas.
Som sagt: polisiär hästkommendering är aldrig en färskvara, den bestäms i god tid i förväg.
Och alltså: naturligtvis tar inte polismästaren i Malmö detta synnerligen vanskliga beslut utan att i slutändan ha återförsäkring hos Rosenbad. Naturligtvis inte. Ingen polismästare tar i dag, självständigt, ett sådant beslut, han vill inte efteråt stå med Svarte Petter.
I dag, dagen efter de skakande Malmöhändelserna, går ansvariga justitieministern Beatrice Ask, innan hon fått i sig morgonkaffet, och berättar för SVT att hon minsann inte kritiserar polisinsatsen; det är polisens sak.
Lögn, Beatrice Ask. Naturligtvis har Rosenbad godkänt i god tid i förväg. Naturligtvis. Och då blir det ju också nödvändigt att godkänna efteråt.
Jag brukar noteras för att jag alltid försöker få fram allmänna handlingar, där jag kan läsa all aktuell information på pränt.
Därför skriver jag nu till regeringskansliet:
Begäran om utfående av allmänna handlingar!
25.8.2014. Undertecknad Sven Anér begär att utfå alla regerings- och andra handlingar som beskriver den kompletta ordergivningen inför händelserna i Malmö den 24 augusti 2014.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.
Sen måste kvarnar börja mala. Med medgivande eller vägran, i så fall överklagande. Regeringen styr möjligen landet, men den är skyldig att rapportera för sin allmoge.
Sven Anér
Och så fick jag just ett glatt besked från min förläggare Göran Dahlman i trakten av Majorna: boken har gått till tryckeriet Scandbook i Falun! Gått på egna ben, faktiskt, eftersom tjocka böcker i dag tar mail-vägen dit de ska, och är framme på nano-tid. Tryckstart kring den 15 september, kanske.
”Så fick det bli” – där jag ser på livet 1939-2014, med en riktad ficklampa, som jag hade på kvällarna, när jag fick tjyvläsa undan morsan under filten.
Inte så mycket från den dystra Palmesvängen, men mycket av rejält jobb, rejält tidningshantverk – ofta ett muntert sådant:
”Snabba sig på, Anér, annars får han cykla ut med tidningarna till prenumeranterna!”
Sa nattredaktören Hqt, som var vår andra pappa. Första ibland.
Och köp, när boken kommer! All eventuell royalty ska gå till utbildning iintegritet, arrangerad av mina båda fack sedan 1940-talet, Svenska Journalistförbundet resp Sveriges Författarförbund, och av min sällskapsförening, Publicistklubben. Jag sitter med ett ansträngt ynglingaporträtt i PK:s matrikel från 1948 och ser ut som någonting hämtat från senaste skolfotot.
I dag skriver jag om händelser som din pappa aldrig pratade om, och knappast din farfar heller, men som din farfarsfar hade kläm på. Med stärkkrage och klockkedja (får jag skriva ”ckk”) om magen. Så köp! Och framför allt, läs!
Om ditt urgamla svenska Svedala! Bättre då? Tja…
Din tillgivne bloggvän och författare Sven!
Två färska Uppsalabrott.
Den 27 augusti 2014.
Jag heter Sven Anér, 210814-5075, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79. Författare, journalist, bloggutgivare. Utkommer vid slutet av september på Bokförlaget Kärret i Göteborg med mina memoarer från åren 1939 till 2014. ”Så fick det bli”, inte så mycket Palme-material, utan mest mina yrkesminnen.
Jag ska nu anmäla två sena händelser i Uppsala, som jag anser vara i olika avseenden brottsliga, och jag vänder mig till Uppsala Tingsrätt därför att jag litar på Uppsala Tingsrätt.
Framför allt efter två erfarenheter.
Den första, då Tingsrätten synnerligen korrekt dömde mig för vållande till annans död: 2 år villkorligt, dagsböter, ca 4.000 kr, mistande av körkort ett par månader. För mig naturligtvis en skakande upplevelse, men så snyggt behandlad av en hederlig tingsrätt, att de omedelbara minnena snabbt försvann och knappast lämnade mer än, givetvis, ett empatiskt ärr.
Den andra, inte minst viktig: då Tingsrätten lät mig ostörd läsa arkivdokumentation rörande ett antal mord, efter eget utplockande av de intressantaste. Jag fick bl a ostörd läsa och dokumentera inneliggande obduktionsprotokoll.
Efter 29 år mitt i Palmeutredningen kan jag försäkra Tingsrätten att denna lössläppthet från Tingsrättens sida framstår som helt unik. Jag har sålunda från polismyndigheter aldrig fått ut dokumentation som jag inte först kunnat exakt förhandsprecisera.
Jag noterar Tingsrättens välstrukturerade och sannerligen obrottsliga opartiskhet, strikta kunnande.
Detta om detta. Jag går nu till
Fall 1
Och ger den nödvändiga ramen; detaljerna får komma senare.
För några dagar sedan befann jag mig hos en god vän vid Alunda Foto, Kjell P. Kjell skulle hjälpa mig med ett trassel med min dator, men felet verkade komplicerat, varför han sade till mig, vid sin disk i affären, att jag kanske borde pröva
”med ALINA mitt inne i Uppsala; dom kan.”
En dryg halvtimma senare befann vi oss, min gamle granne från Öster Edinge, Bruno M, och jag inne i ALINAs butik.
Vi fick omedelbart ett anmärkningsvärt snabbt och vänligt mottagande, och som rutinerad yrkesman blev jag lätt undrande. De kände ju inte oss, jag hade inte känt till ALINA tidigare. Jag såg ut som det jag var, en uråldrig lufs.
Efter försök till assistans ca en kvart, erbjuden och utförd av en ung man, ”Robert”, överenskoms att en än skickligare datorexpert skulle komma hem till Lena och mig dagen efter, Jörgen eller Johannes. Vi var märkligt betrodda, hade aldrig behövt visa legitimation.
Dagen därpå ringde jag ALINA ca kl 12 och frågade vem som skulle komma – och när. Svaret blev:
”Det blir Johannes. Klockan två.”
Kl 14.20 ringde jag på nytt:
”Var är Johannes?”
”Han måste vara praktiskt taget utanför din port.”
Någon Johannes kom aldrig .
Dagen därpå ringer Johannes själv, till min bostadstelefon:
”Hej, det är jag som är Johannes. Jag hörde snack på ALINA i dag att jag skulle ha varit hos dig som i går, men jag har aldrig fått någon sådan order av basarna. Jag förstår ingenting. Jag har aldrig hört ditt namn nämnas, ännu mindre varit med om någon ordergivning.”
Där står ärendet, Uppsala Tingsrätt. Men jag är van att leva i en ond värld, och de senaste 29 årens erfarenheter säger mig att Brunos bil har varit buggad, att namnet ALINA har snappats upp, samt att specialorder har hunnit reläas till ledningen för ALINA. Varken jag eller Bruno eller Kjell i Alunda har, före vårt besök, haft egen kontakt med ALINA. Men ALINA kan med olagliga medel ha uppsnappat min och Brunos konversation i den uppenbarligen buggade bilen, som i vanliga fall står, tämligen lättåtkomlig, vid Brunos gård i Öster Edinge.
Jag anmodar Tingsrätten att noga granska.
Fall 2.
En dag i början av augusti i år ringde jag UppsalaTidningens annonsförsäljning och talade med ”Mats” (har ej efternamnet) och beställde en tämligen stor annons, ca 50 ggr 50 mm, med den korta texten:
”Sven Anér kan inte nås”.
Ingenting mer.
Jag fick ett antal korrekturalternativ och valde ett. Vi var överens, Mats och jag. (Jag fick även ett brev från den kvinnliga chefredaktören, Larsson tror jag, som innehöll dessa alternativ.)
Publiceringsdatum var satt till ”numret närmast före den 14 augusti, som är min 93-årsdag”. Därmed var avtalet klart, belopp diskuterades aldrig, men jag räknade med en fyra fem hundralappar.
Den 7 augusti kom, men ingen UppsalaTidning. Ingen den 8 heller: inte i min brevlåda med sidklapp eller liknande, ingen UppsalaTidning på utlämningsställena på stan, säkert flera hundra. Min fru kollade vår närkiosk på Karlsrogatan, som dock kanske inte får tidningen till utlämning, och PREEM-macken vid Norbyvägen, som alltid är ett stort utlämningsställe. Men ingen UppsalaTidning. Jag började undra om tidningen verkligen någon gång kommit ut.
Så fick jag faktura för min annons, ca 18.8! Jaha, då kom den ut i alla fall. Men fakturan uppvisade inte tidningens nummer, veckonummer – konstigt?
Vi är nu framme vid nutid. I går, 26 augusti, ringer jag min i allmänhet så vänlige och säljvillige Mats på annonsförsäljningen, men Mats var inte sin vanlige försäljare.
Han var exakt motsatsen:
”Jag blir galen på dej som bara ringer och ryar. Inga andra har gnällt, och jag kan väl för fan inte hjälpa att dom på faktureringen inte har skickat dej din blaska…”
”Om du lugnar dig ett tag, Mats: skicka mig ett exemplar av tidningen så ska jag sluta rya samt betala fakturan.”
Motvilligt ”OK” från Mats.
I går, 26.8 kl 18.20 vid min Apple:
”Ingen tidning kom, vare sig med eller utan kuvert, i vårt postfack på nedre botten.”
Min egen luttrade reflexion: UppsalaTidningen, styrd av sina färska ägare Upsala Nya Tidning, har helt enkelt skjutit upp en veckoedition, för att slippa publicera min tydligen farliga annons.
Men jag frågar mig: varför inte bara säga till mig att vi kan inte publicera din ovanliga och lite konstiga annons? Det hade jag ju inte kunnat motsätta mig, och någon annons hade aldrig blivit beställd. Saken hade aldrig förevarit.
Men, Uppsala Tingsrätt, jag lever under en osedvanligt knapp stjärna, som i dag ende aktive journalist på det kusliga Palmereviret, och jag har i 29 års tid, lite i vågor genom åren, blivit trakasserad på detta sätt, nära eller över lagens gränser.
Så de båda fall jag här relaterar är endast toppen på ett 29 år gammalt isberg, allt sedan Olof Palme, av känd gärningsman, den 28 februari 1986, strax före midnatt denna fredagskväll, sköts till döds vid Dekorima i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan.
Skottet ekar än.
Jag har en enorm dokumentation som jag väl känner, men den stora risken, för en myndighet, är att gå vilse bland sann dokumentation och falsk dokumentation.
Jag sätter mitt hopp till Uppsala Tingsrätt. Jag är medveten om att ni inte precis är den skräddarsydda instansen, men jag tror inte att ni släpper denna anmälan som en död fisk.
För det gäller något så stort som er egen rättsstats överlevnad.
Samt nasarknepet att kräva en korkad kund på en vara som han ska betala men aldrig kommer att få: ett vardagsbrott, som Upsala Nya ofta påtalat i sina spalter.
Uppsala den 27 augusti 2014.
Sven Anér.
Konvolutet upplämnas till Tingsrättens expedition av mig själv och av min hustru Lena Anér Melin, som går bättre i trappor än jag. Allmänna posten, då? Nej, nej, jag är luttrad. Polisen har ett dussin anmälningar liggande om postförsummelser som drabbat mig eller mina adressater eller två adressater vilkas tredje man jag har varit. Nej, Tingsrätten, aldrig Posten med viktiga brev.
Utförlig ytterligare dokumentation kan på begäran lämnas, och jag är naturligtvis villig att personligen antichambrera i Tingsrättens angenäma och strikta miljö.
Sven Anér
PS 28.8: Nej, jag får ingen gammal UppsalaTidning med eftermiddagsposten.
PPS!!! 27.8.kl 12.40. Jag är på annan plats. Lena ringer på mobilen och meddelar från Uppsala:
”Jag var just på Stadsbiblioteket. Där fanns din tidning och din annons, på läsrummet!”
Problemet snarast vidgar sig. UT har alltså tryckt upp en liten del av upplagan – eller tryckt hela upplagan och lagrat den. Jag får inget exemplar, inte t ex Preem heller, men Stadsbiblioteket måste få sitt s k pliktexemplars, så det måste UT skicka ut. Kanske tio instanser och institutioner måste få sina pliktex, annars bryter IT mot lagen. Men mitt, och hela Uppsalas allmänhets alla ex, låser UT in! Lagbrottet från UT:s sida blir snarast värre. Tack, Lena!
UppsalaTidningen och Upsala Nya
biter gemensamt huvudet av skammen!
UppsalaTidningens falska faktura – på föregående sida – är det ovedersägliga beviset: Med ägarens, Upsala Nyas, stöd sänder UT mig en falsk faktura, vilken ska, är det meningen, övertyga mig om att tidningen med min beställda annons införd, faktiskt har utkommit.
Vad handlade min beställda annons om, den som aldrig fick materialiseras? Fem ord: ”Sven Anér kan inte nås”,
det var det hela. Lite raljant, för att väcka visst uppseende, samt för att vänligt avböja ev uppvaktning vid min 93-årsdag, hycklande uppmärksammad med frimärksstor bild och sorglig text på UNT:s familjesida, just den 14 augusti. Men ingen annons i lydtidningen. Så roligt skulle jag inte få.
För allt är fejk.. Tidningsnumret – för ca 7 augusti – blir aldrig tryckt. Jag, annonsören, får inget ex med annonsen i, eftersom tidningsnumret inte existerar och aldrig har existerat. Den kring den 18 augusti till mig utsända fakturan, ovan, är precis en sådan bluffaktura från herrar med kontoret på fickan, som UNT så ofta varnat för i sina reportage.
Är jag så farlig, med mina aldrig kommenterade debattinlägg, att UNT/UT behöver dyka ner i kriminalitetens dy för att stoppa mig, i Palmemordets spår? UT är UNT:s helägda satellit som bara lyder, det verkliga ansvaret åvilar UNT, ”tidningen som viläser här i stan”,som det i många år stod på ett stort annonsplakat på Uppsala C, för de ankommande att studera. Nu är den skrytepoken slut, och som aktiv yrkesman i branschen sedan 67 år tillbaka skakas jag. Skakas av att så många hundra av mina skickliga yrkeskolleger, fackliga kolleger, ska ställas på bar backe: kontorister, grafiker, tekniker, journalister, alla grupper även på lilla UT. Och läsarna, av två tidningar, vad händer med oss? Vad händer med storstaden Uppsala?
Jag ger alltså om ett par veckor, på bokförlaget Kärret i Göteborg, ut min senaste bok (av över 30): Så fick det bli– mina memoarer från mitt yrkesliv 1939-2014. Linotypemaskiner, inte Olof Palme.
Andra världar, och en journalistik av hederligt slag: ej undergiven, med integritet. Jag föddes 1948 in i denna stolta värld, där skribenter och typografer arbetade för ett antal honnörsord: sanning, var faktiskt ett. Frihet. Demokrati, en term då ännu ej skadskjuten. Sven Anér. 21 08 14.