7.10.2012.
Göran Lambertz: mannen som gör vad som faller honom in. Den 6 oktober går han i Ekots Rambergsintervju ut med de uppgifter han lämnat under de senaste båda veckorna, och dessa får naturligtvis en speciell tyngd då de läggs fram av Ekot.
Vad är nytt? Ja, för den som arbetat med detta material i över 25 år framstår det ju inte som någon forskningsbragd av Lambertz att peka på just de sedan länge allmänt kända indicierna mot poliser längs ett mycket konkret spår: walkie-talkies, underliga polismöten, rykten om att Palme skulle röjas ur vägen, samt att det i dag måste anses vara ett stort misslyckande från RÅ:s sida att inte utreda ett svenskt extremistspår. Osv.
Visst, så var det. Av ingen i dag egentligen förnekat. Men hur har då justitierådet Lambertz i dag nått denna övertygelse, när riksåklagaren Lambertz, fram till för inte många år sedan, utan betänkande kunde drämma sin ad acta-stämpel på ett stort antal seriösa inlagor i polisspårsärendet, de flesta från mig själv?
Ramberg pressade Lambertz rätt hårt på denna punkt, och fick flera gånger samma svar:
”Jag har i dag upptäckt att granskningskommissionen från 1999 hade beordrat Palmeutredarna att noggrant gå in i polisspårsproblematiken och därefter ge besked; detta har inte skett”, konstaterade Lambertz nu med klar förtrytelse.
Ja, i och för sig riktigt, men knappast en fullgod förklaring. Granskningskommissionen avgav sin slutrapport – efter allt Marjasinkrångel och ordförandebyte – redan 1999, vilket inte hindrade Lambertz från att 2007 vara bergfast, ja närmast hånfullt övertygad om att allt prat om ett polisspår är bara dravel, ingenting att bry sig om, in med Anér och de andra på bortersta hyllan!
Men den förre RÅ anser i dag att han har full rätt att skifta ståndpunkt i viktiga ämnen när helst det honom lyster, sådant är livet, vi har rätt att byta mening, vi bör inte vara rigida.
Det kan sägas, men en RÅ, med faktiskt högsta insynen över rättssamhället, bör naturligtvis i viktiga frågor skaffa sig en heltäckande överblick, genom egen forskning eller sina medarbetares. Den överblicken har Lambertz, säger han, skaffat sig först i dag, vilket naturligtvis är uppseendeväckande.
Visste han inte år 1999 vad granskningskommissionen hade skrivit? Det rör sig inte om en snabbt förbiilande passus som kan ha undgått honom. Det handlar om sida på sida, och eftersom det är en gammal forskarmetod att gå till ”klämmen”, så hade RÅ den gången kunnat gå till granskningskommissionens kläm, sammanfattningens sista stycke; det hade räckt att läsa detta:
Vi vill slutligen tillägga att det inte är utan egen förskyllan som polismakten drabbats av diskussionen kring polisspåret. Sakligt sett finns det inte så mycket substans i den diskussionen, men frånvaron av substans har kunnat kompenseras av den grogrund för misstro och bristande tilltro till utredningsinsatserna som polisens egna åtgärder givit upphov till. Polisspårsdiskussionens uppkomst kan inte heller skyllas på massmedia eller enskilda ”privatspanare”, eftersom misstron alltså delvis har haft fog för sig och dessutom finns företrädd inom polisen själv. När det gäller en så uppmärksammad del som det s k Södermötet har ryktesspridningen således härstammat eller i vart fall fått stöd från polisens egna led. (Sidan 368, första editionen.)
Gjorde JK Lambertz inte det? I så fall snudd på tjänstefel. Eller inte bara snudd? Ta ett praktiskt exempel; Tänk om Lambertz slagit det stora larmet och år 1999 gett polisspåret absolut prioritet! Vi hade i så fall i dag suttit i ett annat Sverige.
Men det finns andra aspekter på framför allt granskningskommissionen, vilken knappast åstadkom något djupare nedtryck i den allmänna debatten när slutrapporten, efter närmare sex år av ve och vånda, presenterades på Rosenbad.
Rapporten saknar en fast linje, den uppvisar för många ”kanske men å andra sidan kanske inte”, och den släpar, genom de tusen sidorna, på en farlig barlast av gamla unkna Christer Pettersson-misstankar, som måste ha gett Pettersson-förföljarna vatten på kvarnen:
misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts
– ett sådant konstaterande sveper bort det mesta av kommissionskritiken: jaså, det var Christer i alla fall?
Min blick far över de många rapportsidorna:
Vid våra samtal med spaningsledaren Hans Ölvebro, liksom med förundersökningsledarna Solveig Riberdahl och Jan Danielsson, har vi kunnat konstatera en genomtänkt syn på i stort sett alla av de uppslag som varit uppe till diskussion (sidorna 895-96, första editionen).
Jag häpnar. Kommissionen har alltså med hull och hår svalt allt prat från Palmeutredningens ledning, när det varit just denna ledning som kommissionen från första början hade bort behandla med djup skepsis. I stället placeras t ex en så djupt inblandad person som Ölvebro i de rättrådigas och oförvitligas höga krets, trots att kommissionen – i motsats till journalister – haft full tillgång till Dekorima/Avsan-dokumentationen, vilken bort stämma varje normalt tänkande granskare till eftertanke. Det var nog Christer…
När detta är sagt är det förstås ytterst viktigt att Göran Lambertz frivilligt biter i det sura äpplet och inför polisspårets definitiva avslöjande denna höst ställer sig på vad jag menar är rätt sida i debatten. Mycket av Eko-intervjun handlade givetvis om Quick-affären, där Ramberg var skickligt kritisk och påläst. Lambertz var lika rigid som tidigare och i fallet Quick mycket olustig att lyssna till.
Var står då idag den svenska rättsstaten? Kantrar den? Har den kantrat? Enligt svensk modell pågår utredningar. För praktiskt taget första gången under hela denna kvartssekellånga affär har faktiskt alltså en internutredning kopplats in, åklagare och inte minst polismän utan lokal-eller kompiskopplingar till några djupt involverade kolleger. Ett viktigt initiativ, tillkommet sedan jag i flera skrivelser slagit larm direkt till polischefen Bengt Svenson (Rpc 394/12 - mitt brev till Svenson - och APAL 428-209/12).
Denna internutredning har som främsta uppdrag att nagelfara den av mig avslöjade förfalskningen/omförfalskningen av det så centralt viktiga Olof Palmes tidkort från ambulansankomsten till Sabbatsbergsakuten. Jag skulle kunna tycka att denna internutredning redan vid en första enkel blick borde ha kunnat konstatera att förvanskning och manipulation föreligger, men jag inser att polisledningen vill ha torrt på fötterna innan syndafloden släpps lös.
När jag skriver detta den 7 oktober känner jag dock klar optimism.
Polisspåret är inte längre tabu, en film om ”privatspanarna” kommer i november. Vad Leif GWs stora SVT-satsning kommer att innebära är mera ovisst. Enligt tidningsrapporter skulle den närmast handla om en uppfräschning av GW:s gamla fiction, i så fall kanske inte precis vad vi i dag behöver från en så synnerligen insatt person som GW. Eller vill han också ha torrt på fötterna?
Leif GW Persson berättar i dag i Aftonbladet, med svart grafik, att han minsann talat om för sina dåvarande kolleger inom rikspolisstyrelsen att polisspåret sannerligen ”är något att bita i”. Samtal över ett glas vin med RÅ Perklev har också förekommit – borde inte Perklev ha gjort en tjänsteanteckning? Borde inte högste Palmeutredaren ha gjort en tjänsteanteckning?
GW har även bluddrat tillsammans med andra höjdare ur det fina sällskapet, men han har aldrig, skrivkunnig som han onekligen är, någonsin samlat sig till en ordentlig genomtänkt promemoria om polisspåret; jag ser detta som symptomatiskt. Mumla går an, men inte författa en PM, som omedelbart skulle bli allmän och offentlig handling, tillgänglig för dessa ”privatspanare”, som enligt GW, om mig, ”likt en blind höna någon gång kan hitta ett korn”.
Som professionell journalist känner jag ett djupt ansvar för vad säger och skriver. Det gör inte förre rikspolisanställde Persson. Enklare och lukrativare att muntligen delge Aftonbladet sina tankar. Det finns bara en GW, som tur är.
Men han tror på polisspåret? Jo.
Till sist några rader om arrangemanget med de tre Palmesönerna hos Skavlan. Ett spel för galleriet, med ett s k scoop som etablissemanget satt i knät på den norske megaidolen.
”Lisbeth Palme ringde visst till Säpo men kom aldrig fram…” är det nya evangeliet, framför allt tillkommet för att säkra Lisbeth Palmes totala oskuld i sammanhanget. Grundfakta är de här: Paret Palme ger sig totalt oskyddade ut i det fredagsstökiga, iskalla Stockholm, när de kunde ha sagt sig: ”Äsch, att gå på bio just i kväll är ju inte så viktigt, vi stannar hemma i stället när vi inte tycks få någon livvakt…”
Men det var inte så det skulle ske. De måste ut i kylan, som för Olofs del skulle bli den sista kylan.
Talar bröderna Palme sanning? Det tror jag i och för sig inte. Varför komma nu, efter 26 år? Och när kan de ha fått beskedet om den misslyckade ringningen till Säpo? Mattias var i Genève, Joakim hade just ingen kontakt förrän när mordet var ett faktum. Mårten kan ha fått uppgiften i samband med biobesöket, men det framgår inte. Mårten ville ju bjuda på en kopp kvällste. Skulle han ha gjort det om han känt till livvaktsläget? Skulle en stor del av familjen Palme tillsammans ha utmanat ödet denna fredagkväll?
Sven Anér. Hoppfull.![]()
Göran Lambertz: mannen som gör vad som faller honom in. Den 6 oktober går han i Ekots Rambergsintervju ut med de uppgifter han lämnat under de senaste båda veckorna, och dessa får naturligtvis en speciell tyngd då de läggs fram av Ekot.
Vad är nytt? Ja, för den som arbetat med detta material i över 25 år framstår det ju inte som någon forskningsbragd av Lambertz att peka på just de sedan länge allmänt kända indicierna mot poliser längs ett mycket konkret spår: walkie-talkies, underliga polismöten, rykten om att Palme skulle röjas ur vägen, samt att det i dag måste anses vara ett stort misslyckande från RÅ:s sida att inte utreda ett svenskt extremistspår. Osv.
Visst, så var det. Av ingen i dag egentligen förnekat. Men hur har då justitierådet Lambertz i dag nått denna övertygelse, när riksåklagaren Lambertz, fram till för inte många år sedan, utan betänkande kunde drämma sin ad acta-stämpel på ett stort antal seriösa inlagor i polisspårsärendet, de flesta från mig själv?
Ramberg pressade Lambertz rätt hårt på denna punkt, och fick flera gånger samma svar:
”Jag har i dag upptäckt att granskningskommissionen från 1999 hade beordrat Palmeutredarna att noggrant gå in i polisspårsproblematiken och därefter ge besked; detta har inte skett”, konstaterade Lambertz nu med klar förtrytelse.
Ja, i och för sig riktigt, men knappast en fullgod förklaring. Granskningskommissionen avgav sin slutrapport – efter allt Marjasinkrångel och ordförandebyte – redan 1999, vilket inte hindrade Lambertz från att 2007 vara bergfast, ja närmast hånfullt övertygad om att allt prat om ett polisspår är bara dravel, ingenting att bry sig om, in med Anér och de andra på bortersta hyllan!
Men den förre RÅ anser i dag att han har full rätt att skifta ståndpunkt i viktiga ämnen när helst det honom lyster, sådant är livet, vi har rätt att byta mening, vi bör inte vara rigida.
Det kan sägas, men en RÅ, med faktiskt högsta insynen över rättssamhället, bör naturligtvis i viktiga frågor skaffa sig en heltäckande överblick, genom egen forskning eller sina medarbetares. Den överblicken har Lambertz, säger han, skaffat sig först i dag, vilket naturligtvis är uppseendeväckande.
Visste han inte år 1999 vad granskningskommissionen hade skrivit? Det rör sig inte om en snabbt förbiilande passus som kan ha undgått honom. Det handlar om sida på sida, och eftersom det är en gammal forskarmetod att gå till ”klämmen”, så hade RÅ den gången kunnat gå till granskningskommissionens kläm, sammanfattningens sista stycke; det hade räckt att läsa detta:
Vi vill slutligen tillägga att det inte är utan egen förskyllan som polismakten drabbats av diskussionen kring polisspåret. Sakligt sett finns det inte så mycket substans i den diskussionen, men frånvaron av substans har kunnat kompenseras av den grogrund för misstro och bristande tilltro till utredningsinsatserna som polisens egna åtgärder givit upphov till. Polisspårsdiskussionens uppkomst kan inte heller skyllas på massmedia eller enskilda ”privatspanare”, eftersom misstron alltså delvis har haft fog för sig och dessutom finns företrädd inom polisen själv. När det gäller en så uppmärksammad del som det s k Södermötet har ryktesspridningen således härstammat eller i vart fall fått stöd från polisens egna led. (Sidan 368, första editionen.)
Gjorde JK Lambertz inte det? I så fall snudd på tjänstefel. Eller inte bara snudd? Ta ett praktiskt exempel; Tänk om Lambertz slagit det stora larmet och år 1999 gett polisspåret absolut prioritet! Vi hade i så fall i dag suttit i ett annat Sverige.
Men det finns andra aspekter på framför allt granskningskommissionen, vilken knappast åstadkom något djupare nedtryck i den allmänna debatten när slutrapporten, efter närmare sex år av ve och vånda, presenterades på Rosenbad.
Rapporten saknar en fast linje, den uppvisar för många ”kanske men å andra sidan kanske inte”, och den släpar, genom de tusen sidorna, på en farlig barlast av gamla unkna Christer Pettersson-misstankar, som måste ha gett Pettersson-förföljarna vatten på kvarnen:
misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts
– ett sådant konstaterande sveper bort det mesta av kommissionskritiken: jaså, det var Christer i alla fall?
Min blick far över de många rapportsidorna:
Vid våra samtal med spaningsledaren Hans Ölvebro, liksom med förundersökningsledarna Solveig Riberdahl och Jan Danielsson, har vi kunnat konstatera en genomtänkt syn på i stort sett alla av de uppslag som varit uppe till diskussion (sidorna 895-96, första editionen).
Jag häpnar. Kommissionen har alltså med hull och hår svalt allt prat från Palmeutredningens ledning, när det varit just denna ledning som kommissionen från första början hade bort behandla med djup skepsis. I stället placeras t ex en så djupt inblandad person som Ölvebro i de rättrådigas och oförvitligas höga krets, trots att kommissionen – i motsats till journalister – haft full tillgång till Dekorima/Avsan-dokumentationen, vilken bort stämma varje normalt tänkande granskare till eftertanke. Det var nog Christer…
När detta är sagt är det förstås ytterst viktigt att Göran Lambertz frivilligt biter i det sura äpplet och inför polisspårets definitiva avslöjande denna höst ställer sig på vad jag menar är rätt sida i debatten. Mycket av Eko-intervjun handlade givetvis om Quick-affären, där Ramberg var skickligt kritisk och påläst. Lambertz var lika rigid som tidigare och i fallet Quick mycket olustig att lyssna till.
Var står då idag den svenska rättsstaten? Kantrar den? Har den kantrat? Enligt svensk modell pågår utredningar. För praktiskt taget första gången under hela denna kvartssekellånga affär har faktiskt alltså en internutredning kopplats in, åklagare och inte minst polismän utan lokal-eller kompiskopplingar till några djupt involverade kolleger. Ett viktigt initiativ, tillkommet sedan jag i flera skrivelser slagit larm direkt till polischefen Bengt Svenson (Rpc 394/12 - mitt brev till Svenson - och APAL 428-209/12).
Denna internutredning har som främsta uppdrag att nagelfara den av mig avslöjade förfalskningen/omförfalskningen av det så centralt viktiga Olof Palmes tidkort från ambulansankomsten till Sabbatsbergsakuten. Jag skulle kunna tycka att denna internutredning redan vid en första enkel blick borde ha kunnat konstatera att förvanskning och manipulation föreligger, men jag inser att polisledningen vill ha torrt på fötterna innan syndafloden släpps lös.
När jag skriver detta den 7 oktober känner jag dock klar optimism.
Polisspåret är inte längre tabu, en film om ”privatspanarna” kommer i november. Vad Leif GWs stora SVT-satsning kommer att innebära är mera ovisst. Enligt tidningsrapporter skulle den närmast handla om en uppfräschning av GW:s gamla fiction, i så fall kanske inte precis vad vi i dag behöver från en så synnerligen insatt person som GW. Eller vill han också ha torrt på fötterna?
Leif GW Persson berättar i dag i Aftonbladet, med svart grafik, att han minsann talat om för sina dåvarande kolleger inom rikspolisstyrelsen att polisspåret sannerligen ”är något att bita i”. Samtal över ett glas vin med RÅ Perklev har också förekommit – borde inte Perklev ha gjort en tjänsteanteckning? Borde inte högste Palmeutredaren ha gjort en tjänsteanteckning?
GW har även bluddrat tillsammans med andra höjdare ur det fina sällskapet, men han har aldrig, skrivkunnig som han onekligen är, någonsin samlat sig till en ordentlig genomtänkt promemoria om polisspåret; jag ser detta som symptomatiskt. Mumla går an, men inte författa en PM, som omedelbart skulle bli allmän och offentlig handling, tillgänglig för dessa ”privatspanare”, som enligt GW, om mig, ”likt en blind höna någon gång kan hitta ett korn”.
Som professionell journalist känner jag ett djupt ansvar för vad säger och skriver. Det gör inte förre rikspolisanställde Persson. Enklare och lukrativare att muntligen delge Aftonbladet sina tankar. Det finns bara en GW, som tur är.
Men han tror på polisspåret? Jo.
Till sist några rader om arrangemanget med de tre Palmesönerna hos Skavlan. Ett spel för galleriet, med ett s k scoop som etablissemanget satt i knät på den norske megaidolen.
”Lisbeth Palme ringde visst till Säpo men kom aldrig fram…” är det nya evangeliet, framför allt tillkommet för att säkra Lisbeth Palmes totala oskuld i sammanhanget. Grundfakta är de här: Paret Palme ger sig totalt oskyddade ut i det fredagsstökiga, iskalla Stockholm, när de kunde ha sagt sig: ”Äsch, att gå på bio just i kväll är ju inte så viktigt, vi stannar hemma i stället när vi inte tycks få någon livvakt…”
Men det var inte så det skulle ske. De måste ut i kylan, som för Olofs del skulle bli den sista kylan.
Talar bröderna Palme sanning? Det tror jag i och för sig inte. Varför komma nu, efter 26 år? Och när kan de ha fått beskedet om den misslyckade ringningen till Säpo? Mattias var i Genève, Joakim hade just ingen kontakt förrän när mordet var ett faktum. Mårten kan ha fått uppgiften i samband med biobesöket, men det framgår inte. Mårten ville ju bjuda på en kopp kvällste. Skulle han ha gjort det om han känt till livvaktsläget? Skulle en stor del av familjen Palme tillsammans ha utmanat ödet denna fredagkväll?
Sven Anér. Hoppfull.
