PS 19.1.2013. Aftonbladets pappersupplaga har inte en rad om den sensation som ingick i nätupplagan från i går. Detta är märkligt – eller kanske inte alls.
För i Palmeärendet i dag finns inga fasta hållpunkter. Inga självklara publiceringsregler gäller. Stora nyheter ena dagen blir inga nyheter alls den andra, och ovissheten sprider sig hos svensk allmänhet: vet ingen sanningen? Vill ingen ge oss sanningen?
Och vad händer med nätsnuttar som flimrar till några timmar och sedan försvinner in i nätverkets mest svårfunna skrymslen? Arkiveras detta material för eftervärlden?
Veckotidningen Inblick, med rutinerade journalisten Ruben Agnarsson i spetsen, skriver i det senaste numret, i en intervju med mig om Palmeaffären:
För 25 år sedan, två år efter mordet, avfärdade Leif GW Persson polisspåret fullständigt.
I en debatt med Sven Anér, ledd av Jan Jingryd i Sveriges Television, sade han att ”underlaget för det så kallade polisspåret är utomordentligt tunt, och jag har svårt att tro att man över huvud taget skulle ha beaktat det underlaget om det hade gällt någon annan yrkeskategori än poliser – om man ser till substansen i det.”
Det är från flera sypunkter intressant att Agnarsson drar in gamla händelser i dagens strålkastarljus. Persson, som då inte fick heta bara GW, var den gången tämligen flitigt aktiv som kriminolog vid rikspolisstyrelsen (var han ”chefs-” redan då?) och aktade sig för att såga av den gren han satt på.
En känslig fråga är förstås den här: kände GW år 1988 till Anti Avsan-affären? Inga förhörsutskrifter eller annan dokumentation fanns ännu att tillgå, eftersom Avsans roll vid Dekorima dittills var officiellt okänd, men vad kan inte GW ha vetat? Ivrig terrier i polishusets och kanslihusets korridorer – skulle han ha missat cirkulerande uppgifter om den i högsta grad misstänkte mördaren, Anti Avsan?
Jag tror inte det, och jag tror att GW:s totala avfärdande av Polisspåret (min bok med den titeln som just hade utkommit då TV-debatten sändes) i själva verket var direkt kopplat till de antydningar eller faktiska informationer som GW kan ha snappat upp.
Det känns ytterligt naivt att tro att den mest explosiva nyheten någonsin inom rikspolisstyrelsens väggar skulle ha undgått en person som professor Leif GW Persson, med uppdrag just att chefskolla stora mord.
Eller vrid en aning på frågan:
Skulle det inte ha varit det höga polisbefälets direkta skyldighet att underställa GW denna fråga, i hans egenskap av polisens egen expert?
Jo, men om svensk polis ingenting visste? Gjorde den inte?
Jag tar ett exempel. När, i rikskriminalens egen regi, Olof Palmes patientjournal efter mordet förfalskades, var dåvarande, sedermera i en förfalskningsaffär avpolletterade rikskrimchefen Tommy Lindström ytterst angelägen om att bortförklara kopieringsförfalskade siffror:
”Titta här, Sven Anér”, sa Tommy Lindström till mig då jag kallats till hans tjänsterum på polishuset i början på 90-talet, ”att siffrorna ser lite annorlunda ut när de förstoras är ingenting märkvärdigt; de flyter ut då…”
Ren lögn av Tommy den gången. Tidningen Internationalen skrev utförligt om saken, som givetvis måste ha varit ett stort diskussionsämne bland poliser, t ex Leif GW Persson, och som måste ha fått GW att förstå att poliser i själva verket varit rejält inblandade i denna svarta mordaffär. Och naturligtvis visste han vad Tommy Lindström gick för.
Men, o nej, ”underlaget är utomordentligt tunt…”
I en korrekt fungerande rättsstat skulle en person som Leif GW Persson snabbt ha underkastats djuplodande förhör, ledda av folk garanterat frikopplade från polishusets gamla nedsuttna traditioner. Leif GW Perssons kompletta CV skulle ha visats upp: vad gjorde han i sin professorskavaj?
Jag får ibland förfrågningar: varför är du så snål och ogin så fort GW kommer på tal? Han är väl en rivig karl, och skriver bra gör han också?
Mitt samlade svar blir: Jag litar inte på GW, jag har inget som helst förtroende för honom. I Palmeaffären har han i över ett kvartssekel intagit alla växlande attityder han kunnat hitta samt mumlat åsikter över hela fältet; det skapar inget förtroende, liksom hans ideliga svärjande och hojtande inte underbygger hans för dagen aktuella teorier utan i själva verket raserar dem.
Palmeutredarna brukar hänvisa till sina många tusen förhör: se här, har inte vi arbetat och slitit?
De viktiga förhören har antingen aldrig avhållits eller i varje fall inte publicerats. Några exempel? Avsan, de båda unga kvinnliga vittnena, Leif GW Persson, den senare med unik insyn från kulisserna, in på den mörka scenen.
Sven Anér