Sven Anér: Palmemordet

18.11.2012. Mina rader på bloggen här om veckan kring ”Hassel – privatspanarna” lockade Svenska Dagbladets filmkritiker Karoline Eriksson till en engagerad kommentar på tidningens K-sida nr 5 den 16 november. Jag citerar ingressen:
Förra fredagen hade Måns Månssons ”Hassel - privatspanarna” Sverigepremiär på Grand i Stockholm (kommer simultant på bio, vod och dvd nästa vecka). Lars-Erik Berenett återvänder till rollen som Roland Hassel – här skickligt ryckt ur sin vanliga kontext – en polis som inte kan släppa Palmemordet. ”Det är en ovanlig film, närmast naivistisk” för att citera privatspanaren Sven Anér som har en cameoroll. /Dvs spelar sig själv./
Jag ångrar bittert att jag inte gick dit eftersom den efterföljande frågestunden verkar ha varit ett av århundradets hittills mest minnesvärda. Bland annat namnger Anér den han anser är mördaren, live från scenen(”Det blev en applåd,” skriver han nöjt på sin blogg).
Karoline Eriksson, av vinjettporträttet ganska ung, representerar säkert en stor grupp inom sin generation: de har bara hört ett mummel om Palmemordet och de har just ingenting sett eller hört i sina medier. När nu Karoline konfronteras med en ”live”-presentation av föreliggande kalla fakta i ärendet blir hon förbluffad. Reaktionen är givetvis ett nederlag för de svenska medier som samfällt, i snart 27 år, undvikit verklig jordnära bevakning av Sverige största mord någonsin.
Blev hon läst av kollegerna på sin egen tidning? Svårt att avgöra; inga spår i spalterna så här långt. Men det kan ju tänkas att snacket går över lunchrummets caffe latte. Någon av hennes journalistutbildade kamrater borde ju förr eller senare ställa frågan ”Har Sven Anérs bok blivit recenserad eller över huvud taget blivit omnämnd i SvD?”
Jag har tittat i facit: svar nej.
Jag sände Karoline ett ex av ”Affären Anti Avsans” andraupplaga; kanske följer någon impact ( för att hämta ur det lätt svengelska språk som vi i dag bollar med, minglar med.)
Det slår mig. Visserligen kan jag tycka att jag i princip skriver lika väldokumenterat och stabilt som de kolleger som i dag ingår i nyhetsmediernas medlemsmatriklar, men jag måste ändå erkänna att en pappers- eller mediebaserad grundinformation kring ett stort ämne skapar den informativa bas från vilken just denna grundinformation kan börja sprida sig.
Jag möts nästan alltid, då jag inför en ny kontakt propagerar för mitt sega ämne, av motrepliken ”det har jag inte sett något om”, varefter en inledande presentation blir nödvändig. Och lyckosam? Ja, ibland. Kanske ofta.
Har då aldrig engagerade free lance journalister fått genomslag? Av egen kraft? Det kan diskuteras. Ta Wallraff och Råstam. Naturligtvis hade deras dramatiska reportage, kring tyska gästarbetare resp Thomas Quick, fått klent genomslag, om inte stora medier, med internationell etablering, hade slagit larm. Och normalt slås ju också larm, kring stora ting; det är en självklarhet.
Om det inte får slås larm kring en stor fråga som borde väcka stor debatt – ja, då är denna fråga stor men farlig. Kan den inte vara stor men ofarlig? Knappast, då hade den kommit ut i debatten. Kan den inte vara liten och ofarlig? Jo, i och för sig, men då hade centrala medier i stället med stor glädje kastat sig över den free lance journalist som är fräck och högfärdig nog att begära plats och respekt för vad som tycks vara allmänt dravel.
Jag redovisar förstås självklarheter. Men självklarheter som kan leda till att en rangerad filmkritiker på en stor daglig tidning utan att skämmas vågar bekänna sin totala okunskap rörande egendomligheter förknippade med en statsministers onda bråda död.
Jag kan ge ett område – av hundratals – där t ex Svenska Dagbladets än så länge inte särskilt förminskade medarbetarstab skulle kunna sättas in, förhoppningsvis med framgång, nämligen att i detalj kartlägga Anti Avsans antecedentia, långt innan han promoverades till råd- och riksdagsman.
Jag ger, i boken om Avsan, en noggrann redovisning av formalia kring hans engagemang och verksamheter sedan han inlett sin polisutbildning, men redovisningen skulle kunna fyllas ut med information som inte finns tillgänglig i de officiella papperen och som borde vara lättare tillgänglig för en stor tidning som sveper över sjoken av nyheter och tar upp väsentligheter. Naturligtvis påstår jag inte att jag skulle kunna allt detta, precis tvärtom!
Men det finns, i den samlade svenska mediebevakningen, nära nog inget enda exempel på att Anti Avsan på minsta sätt blivit pressbevakad på det sätt som brukar vara normalt rörande personer i blickpunkten. Jag ger tipset till SvD och alla andra medier: granska! (Kanske rent av Uppdrag Granskning, i dag ädelt förkortad till UG, sitt namn likmätigt skulle kunna granska?)
Börja med Anti Avsans kontakter med den svenska säkerhetspolisen, före och efter mordet på Olof Palme!
Så här, för att summera: Medier som inte vågar kontrollera lögner eller utreda sanningar har missuppfattat sitt revir, sitt uppdrag, sin position. Möjligen banalt, men mycket korrekt uttryckt. Sven Anér

19.11.2012.
Rubriken ovan gäller 23 kap. brottsbalken. Jag läser, och jag märker att jag tidigare inte fäst tillräckligt avseende vid detta kapitel. Det är själva brottet som stått i centrum för min uppmärksamhet. Skottets avfyrande, mordsekunden. I själva verket omges ju ett mord alltid av sin förhistoria, sina förberedelser, sina medhjälpare, sin egen infrastruktur.
En roman av Agatha Christie heter ”Towards Zero”, Mot noll. Förhistorien, förarbetet leder till mordets noll.
Jag märker nu hur minutiöst de påstådda utredarna av det stora statsministermordet har undvikit att någon enda gång nämna just denna struktur, vilken i själva verket så tydligt blir synlig. För den som vill se.
Mordet var en mans verk. Detta präntas in i den svenska allmänheten. En enda man, lämpligen Christer Pettersson, får en plötslig impuls att mörda sin statsminister, skaffar sig ett vapen, skjuter. Inga märkvärdigheter, allt över på en sekund. Ingen planering, inget förarbete, inga medhjälpare, inget mordets eget nät. Ett skott. Saken är klar. Sverige har mist sin statsminister, efter en nyck från en A-lagare.
Det är sant: en hovrätt friade, en högsta domstol beviljade ingen prövning. Men i domsskälen från hovrätten riktas intresset endast mot Christer Petterssons icke-skuld, inte mot en annan tänkbar mördare, inte mot andra arrangemang och engagemang, inte mot en stor genomtänkt attack mot ett samhällsskick.
Vad hade funnits att peka på? Mycket. Allt. Jag väljer ett exempel av många: de många walkie-talkie-tipsen, vid ett tillfälle under den glättade utredningen specificerade till 40. 40 walkie-talkie-tips. När redan ett enda borde ha varit anmärkningsvärt, i ett Stockholm en fredagskväll, där dessa walkie-talkies i praktiken endast disponerades av poliser. Andra yrkeskategorier – jägare, militärer – har alltid känts svåra att placera kring biografen Grand och färghandeln Dekorima denna kväll. Den vanliga svenska allmänheten vandrade inte omkring med walkie-talkies; det har efteråt visat sig att den nymodiga apparaten i stor utsträckning var okänd i februari 1986.
Nå, än sen då? Det kan väl inte ha varit ett brott att bära en walkie-talkie? 40 walkie-talkies? Jo, det är just vad det kan ha varit.
Jag väljer 2 § i detta 23 kap, och jag råder mina läsare att noga läsa. Läsa igenom, gå tillbaka, tänka igenom. Så här lyder denna 2 §, som med sina formuleringar omsluter hela mordet på Olof Palme och inkluderar det verkligt farliga: förhistorien, förberedelserna, planeringen – ja, läs själva:
23:2: Den som med uppsåt att utföra eller främja brott, lämnar eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för brottet eller ock anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar eller tager annan dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för förberedelse till brottet, om han ej är förfallen till ansvar för fullbordat brott eller försök.
I fall som särskilt angivas dömes ock för stämpling till brott. Med stämpling förstås, att någon i samråd med annan beslutar gärningen, så ock att någon söker anstifta annan eller åtager eller erbjuder sig att utföra den.
Straff för förberedelse eller stämpling bestämmes under den högsta och må sättas under den lägsta gräns som gäller för fullbordat brott: ej må dömas till högre straff än fängelse i två år, med mindre fängelse i åtta år eller däröver kan följa å det fullbordade brottet. Var faran för brottets fullbordande ringa, skall ej dömas till ansvar.
Med tung syntax berättar lagstiftaren vad som egentligen är en självklarhet: du får inte hjälpa någon annan att begå allvarliga brott.
Om jag då från lagbokens sida 761, i min tappning, går direkt mot Palmemordet, kan jag, och naturligtvis också mina bloggläsare, fylla i vad som ur lagtexten på punkt efter punkt direkt passar in på detta snart 27 år gamla mord. Låt se:
Lämnar eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag – vad har inte Olof Palmes mördare fått i vederlag? Hjälp med studiemedel, hjälp till höga befattningar, kanske kontanter som inte säkert gått att precisera? Stora mord är stora penningaffärer. Självfallet.
Anskaffar--- vapen--- eller förfalskningsverktyg. Ja, sannerligen. Vapen för prickskytte anskaffat, liksom förfalskningsverktyg för dem som stod till tjänst med just förfalskning av det enda säkra morddokumentet: Olof Palmes patientjournal/tidkort för ankomsten till Sabbatsbergs akutintag.
Dömas för förberedelse till brottet– ja, på hur många personer och instanser passar inte den beskrivningen in? Eftersom mordet på Olof Palme aldrig var en mans verk, utan många mäns och kvinnors verk, bland de sistnämnda högtstående åklagare som skjutsat sitt ämbetsansvar åt sidan.
Men medhjälp, medansvar, stämpling har aldrig fått bli aktuella brottsbeskrivningar. Vad då medhjälp? Det var ju Christer ensam – ja, någon annan än Christer, kanske, men i så fall den också ensam… ”Ensam gärningsman”, utförarnas/utredarnas ständiga mantra.
Glöm ”försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott”! Det här är ett rent och kallt och snyggt ensammord, ingen anledning att dra in ovidkommande hemgjorda juridiska hugskott. Det var Christer – ja, någon annan, då. Men ensam…
Det går, märker jag medan jag skriver, att dra in stora delar av det svenska rättssamhället under detta 23 kap, ett kapitel som naturligtvis egentligen är avsett för allmänhetens lagbrytande representanter, inte för laglydnadens.
Och här, just här ligger det kusligt geniala i det stora brottets konstruktion. Tala om för en till att börja med intet ont anande allmänhet att allt handlar om en ensam gärningsman. I samma stund försvinner bort mot horisonten alla spirande misstankar: walkie-talkies? Ja, men några sådana kan ju inte ha spelat in? En ensam gärningsman kan ju inte omge sig med 40 w/t? Var kommer då dessa 40 från? Ja, inte från mordet, i varje fall…
6 § Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja brott som är å färde -
ja, vilka underlät att avslöja mordet på en statsminister medan det var å färde? Ett specificerat svar på denna fråga skulle öppna våra ögon för denna den djupaste kriminalitet som någonsin drabbat detta land. Vilka valde ut brottsplatsen, med alla dess speciella faciliteter? Vilka arrangerade Grand-besöket? Vilka riggade en väl fungerande radiokommunikation? Vilka…
Går det att gradera skam och nesa inom ett stort brott? Kanske. Kanske är utväljandet av en oskyldig vinddriven A-lagare från en loftgång i Rotebro det skamligaste, det nesligaste. Skammens och nesans kulmen, inom ramen för mänskligt tänkande.
Borde inte brottets huvudpersoner, en kväll vid brasan eller groggen, sätta sig ner och med åtminstone en antydan till empati fundera över vad de gjort, vad de brutit? Och i vilket syfte? I vilket kallt syfte, kallt som februarivinden som svepte Tunnelgatan ner?
Sven Anér

22.11.2012. Från Polisen Rikskriminalpolisen Utredningssektionen Gustafsson Ann-Helene Kriminalinspektör
2012-11-19 ASAL-428-272/12
Till Sven Anér: Ni har till utredningen skrivit att brev där ni bifogar en bild från Sabbatsbergs sjukhus som enligt er är tagen av fotograf Ulf Karlsson utanför akutintaget ca kl. 23.40 den 28 februari 1986. Ni hävdar att detta är fru Lisbeth Palme som ankommer till Sabbatsbergs sjukhus.
Enligt uppgifter i utredningen färdades Fru Lisbeth Palme till Sabbatsbergs sjukhus i samma ambulans som maken Olof Palme.
RKP kommenterar inte den pågående förundersökningen i övrigt.
Ann-Helene Gustafsson

Jag anmäler Gustafsson för grovt osant intygande samt för grovt tjänstefel
22.11.2012 Till Rikspolischefen Bengt Svenson!
I rubr ärende, samt i anslutning till all tidigare korrespondens mellan Rpc och undertecknad Sven Anér, översänder jag härmed dels
PALME-nytt-BOKEN för år 2000, med speciell markering av de häri ingående numren 7, 8, 9 och 11, samt ett exemplar av min bok ”Mörkrets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”, 2012.
Jag betraktar båda dessa böcker som härmed ingivna i deras helhet samt utgörande väsentliga delar ingående i det brev du nu läser. Jag koncentrerar mina påståenden i den korta efterföljande texten, men eftersom varje ord, varje information i PALME-nytt-BOKEN (angivna delar) samt i ”Mordets dunkel” är avgörande viktig och skulle tappa pregnans vid ett komprimerande referat, låter jag alltså dessa båda böcker ingå i detta brev. Du, eller delegerad tjänsteman, bör alltså noga genomläsa anvisad text.
Komprimerad ärendemening:
Jag anklagar kriminalinspektören Ann-Helene Gustafsson för grovt osant intygande samt för grovt tjänstefel vid författandet av handling APAL-428-272/12.
Jag bygger dessa anklagelser på det förhållandet att det i de hittills publicerade delarna av rikskriminalpolisens Palmeutredning ingenstans står utsagt att Lisbeth Palme skulle ha ankommit till Sabbatsbergs akutintag i ambulansen tillsammans med Olof Palme, och inte heller i Gustafssons brev står detta klart fastslaget, även om den uppenbara andemeningen är samtidig och gemensam ankomst. Men glidningen i formuleringen döljer en ren lögn.
Jag anmodar vidare dig och dina delegerade att speciellt noga sätta er in i bakgrunden till Ulf Karlssons bilder, i synnerhet omslagsbilden föreställande Lisbeth Palme vid kommissariebilen, bilder som rikskriminalpolisen på sin tid försålde till migà 60 kronor stycket, samtidigt som dåvarande sekretessansvarige krkom Åke Röst muntligen omtalade för mig att ”det rör sig om bilder från Lisbeth Palmes ankomst i en polisbil till Sabb”.
Jag uppmanar dig att låta undersöka hur dessa bilder över huvud taget kunnat passera via rikskrim. Ulf Karlsson har aldrig sålt bilderna, till någon köpare.
Lisbeth Palmes identifierade närvaro mordkvällen vid Sabbatsberg framgår med mycket stor tydlighet av Ulf Karlssons och Stig Almqvists bilder samt av Göteborgs-Postens och Aktuell Rapports bildtexter.
Av Gustafssons brev går att utläsa att hon inte tror på mina uppgifter att bilderna föreställer Lisbeth Palme.
Hennes misstro bör ställas mot denna fråga från min sida:
Menar rikskrim/Gustafsson att de båda professionella pressfotograferna Karlsson och Almqvist skulle ha misstagit sig beträffande en kvinna som de dels själva känt igen och som dels vid flera tillfällen befunnit sig på ett antal bilder tillsammans med Lisbeth Palmes son/söner?
Och om en dylik hypotetisk kvinna, i så fall också iförd samma självlysande vita vinterstövlar som Lisbeth Palme, skulle ha befunnit sig i och kring akutmottagningen denna dramatiska kväll, borde inte då antingen den öppna polisen eller säkerhetspolisen ha undersökt och slagit larm? Den hypotetiska kvinnans skulle ju ha kunnat utgöra ett hot mot den Lisbeth Palme, som ju ostridigt befunnit sig på Sabbatsberg under aktuell tid?
Bengt Svenson – se till att detta ärende granskas i botten! Kontrollera mina anklagelser mot Ann-Helene Gustafsson och notera huruvida hennes de facto-förnekande av bildernas korrekthet delas av cheferna för svensk polis! Jag önskar specificerat bevis för mottagningen av denna skrivelse samt de båda inneliggande böckerna. Jag önskar vidare besked huruvida rikspolischefen anser att jag på någon punkt ljuger samt att jag givetvis i så fall borde underkastas rättslig prövning. Jag överlämnar de båda forskningshandlingarna för noggrant studium.
Djupt oroad och engagerad hälsning
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
./. Exemplar av ”PALME-nytt-BOKEN” samt av ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”.

23.11.2012. Recensioner börjar komma på rubrikens film; jag har idag tagit del av två: Jeanette Genteles i SvD och Jens Petersons i AB, ”En mycket udda film”.
Filmen har uppenbarligen väckt de båda recensenternas undran, men snarare ros än ris. Eftersom jag ingalunda är en modern cineast såg jag först åskmoln bakom adjektivet ”absurd”, men jag har under dagen insett att ”absurd” innebär ett mycket positivt laddat värdeomdöme. Som ”I väntan på Godot” är absurd, utan jämförelsedragning i övrigt.
Recensenternas innehållsredovisningar far och flyger och hittar knappast en gemensam nämnare. Knappast oväntat. Ordet ”absurd” dyker upp - ja ja, Godot igen.
Jag kallade filmen ”närmast naivistisk”, sedan jag sett premiärvisningen på biografen Grand (hur många gånger har jag inte i snart 27 år skrivit ”biografen Grand” för att undvika tvist med herrarna nere vid Strömmen?). I omdömet la jag in ”positiv förundran”, och det omdömet tycks alltså stå sig. Måns Månsson överlåter till åskådaren att själv ta ställning till hans filmer, och det kan ju vara en tanke.
På Grand klagade Lars-Erik Berenett vid det publika eftermötet en aning över den totala avsaknaden av manus – ja, även jag hade som ”cameoskådespelare” undrat och ibland känt mig trampa vatten. Jag gav i den något förvånande färdtjänstbussen praktiskt taget hela den faktiska bakgrunden till Palmeaffären, pratade halvtimmevis manusfritt till Måns Månssons egenhändigt skötta, i kurvorna skakande kamera. Av min långa text kom inte många meter med, men detta är en filmskådepelares lott.
Den absolut intressantaste synpunkten i de båda recensionerna var emellertid Jeanette Genteles, då hon i dag skriver:
Kan vi efter Måns Månssons tragikomiska iscensättning äntligen lägga denna ouppklarade tragedi bakom oss? Tror inte det. Världens dyraste mordutredning, nu uppe i närmare en miljard kronor, förblir ett öppet sår så länge den inte når sitt mål.
För den som i dessa 27 år förgäves har sökt övertyga olika redaktörer på Svenska Dagbladet om värdet av en korrekt bevakning av Palmemordet framstår Jeanettes mycket korrekta kommentar som sensationell, där den får stå oemotsagd på pränt i en av SvD:s spalter.
Jeanette Genteles ”Tror inte det” innehåller, i sin komprimerade konkretion, just den totala skepsis till detta förfalskningsdrama som vi, många läsare av SvD, hade velat läsa bredvid redaktören Linders porträtt och signatur.
Men flera närstående har nämnt för mig att jag kan inte få allt här i världen; det är nog så. Men jag är inte sparsmakad. Jag nöjer mig tills vidare gärna med detta ”tror inte det”, vilket bör ha fått SvD-personer i de övre regionerna att rysa till. Eller kanske rent av vakna till.
Sven Anér

Sven Anér
minns tiden mellan krigen
Kan mina memoarers framsida få se ut ungefär så här? Tillsammans med en bild av den blivande författaren som innefotografen i Stockholm den gången, GOODWIN, såg mig i trendriktig sjömanskostym, klar till drabbning
Det har, som avbrott till min just nu mycket intensiva Palmeforskning, varit ett par angenäma månader av avkoppling, att låta minnena komma ut tillsammans med kompisen Själen, som har fått uppdraget att dämpa alltför gyllene nostalgi.
Många scenskiften: Ingarös Forsvik och skärgårdens Fagerudd – där jag var så nära att drunkna – paradiset Ådö i Båven, och alla de utländska sommarloven, just innan det stora kriget fällde alla bommar.
Alltid i centrum: de båda hemstäderna Stockholm, med sitt älskade Söder, och Uppsala med sitt Stora Torg.
Jag cyklar, rider, springer och hoppar höjd, men jag ser också med klar förundran på de vuxnas framtoning. Jag kryper, tillsammans med Själen, in i den ännu tämligen oförstörde gossens tankar och idiosynkrasier – ett modeord den gången – och jag anser mig kunna konstatera att alla är orättvisa samt att stora inte går att begripa sig på. Kan somna med en tår mot örngottet, men vaknar oföränderligt glad och vaken inför ännu en dag då skolan kallar.
Det blir ett par ganska skarpa porträtt av några närstående, där dock min syster Kerstin får självlysa mot läsaren, liksom min älsklingsfaster Olga, älskad sannerligen inte bara för de gröna prinsessbakelserna eller de smygrökta 2 ½-öres Bridge med de långa ihåliga cigarrettmunstyckena.
Jag försöker hålla reda på vad saker och ting kostade: spårvagn 15 öre, med övergång 20 öre, 2 öre för gårdagens småfranska och ½ öre för den ljuva Aroma-kolan i kiosken vid Södra Bantorget, de gångerna jag disponerade likvida medel.
Antagligen var jag en någorlunda lycklig – och lyckad - Södergrabb, med den inneboende nyfikenhet och äventyrslusta som brukar tillskrivas ungarna från Götgatan och Mosebacke. Uppkäftiga men innerst inne med ädelt sinne. Lite som Anderssonskans Kalle, om än med andra sociala skyddsnät.
Somrarna med några kvardröjande sörmländska statarbarn fick ge en säkert nödvändig kontur till det övre medelklasslivet hemma på Götgatan, där Elsa och Hildur kom att spela viktiga roller då det gällde mitt och min syster Kerstins inte bara lekamliga utan även andliga välbefinnande.
”Ljuva 20-tal” utkommer enligt planerna i början av det nya året, illustrerad med minnenas bilder

Till Karoline Eriksson och Jeanette Gentele, SvD Kultur!

Jag har med glädje uppmärksammat era båda inlägg kring ”Privatspanarna – Hassel”, där ni går in i de svåra svarta sakfrågorna kring ett skrämmande mord.

Jag skriver, utförligt och positivt, om era insatser på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot,com

och ber er ta del!

Vänlig, angelägen, oroad och kollegial hälsning, Sven Anér

25.11.2012. Till Ledningen för TT.

I samband med min fortlöpande utredning av omständigheterna kring mordet på Olof Palme vill jag ställa en preciserad fråga kring upptakten till mordet:

I den offentliga utredning som numrerats SOU 1987:14 sägs på sidan 90 bl a följande:

TT fick kl 23.24 en uppgift från LAC att det hade förekommit skottlossning på Sveavägen. Man ringde omedelbart till SBC, varifrån man från början inte fick närmare besked. Kl. 23.40 ringde en ”tipsare” och uppgav att den beskjutna var Olof Palme.---

Omkring kl. 00.15 fick TT från SBC besked att den beskjutne var Olof Palme och att denne var död. Ett s.k. flashtelegram med besked om dödsfallet gick ut kl. 00.20.---

Jag har några frågor i anledning av ovanstående:

Nr 1: Som TT vet har alla tidsuppgifter avseende mordet varit under debatt. Bl a har den officiella tidpunkten för själva mordhandlingen, 23.21, i många sammanhang betvivlats och bl a förlagts till 23.28. Jag frågar då: är inklockningen av LAC-meddelandet till TT, 23.24, en TT-medarbetares egen, eller är det LAC som har gett tidpunkten?

Nr 2: Jag frågar, eftersom inte ens polisens sambandscentral, SBC, kl 23.24 hade något som helst meddelande om eventuell skottlossning.

Nr 3: Av ovanstående finstilta redogörelse förefaller framgå att TT försökt kontrollera hos SBC men fått besked att saken vore okänd, varefter TT tydligen tills vidare lämnat ärendet åt sidan och åter börjat arbeta med ärendet först sedan ”tipset” inkommit 23.40. Är detta en korrekt sammanfattning?

Nr 4: Av den finstilta texten syns även framgå att det varit SBC som hade en reguljär informationskontakt med TT, medan LAC inte uppfattats på detta sätt. Men här tycks det omvända hända: SBC hör inte av sig, medan LAC ringer. Känns detta egendomligt?

Nr 5: Kan TT i dag, långt i efterhand, tycka att mer borde ha gjorts från TT:s sida redan efter det första, mycket tidiga LAC-larmet?

Nr 6: Meddelandet från LAC till TT kl 23.24 är det absolut första som gick ut, utanför LAC:s och SBC:s interna nät. Endast TT fick rapporten 23.24, vilket syns ha fått till effekt att all officiell eftergranskning av alla tider kring mordhandlingen har knutits till detta 23.24, med samtliga kopplingar bakåt och framåt.

Nr 7: Det klockslag som borde ha varit det säkrast dokumenterade och det säkrast refererade i de efterföljande utredningarna borde, enligt min mening, ha varit det klockslag som stått angivet på Olof Palmes patientjournal från Sabbatsbergs akutintag, men jag kan inte se att detta klockslag finns återgivet någonstans i dokumentationen, t ex inte i den senaste utredningsrapporten, granskningskommissionens från 1999.

Nr 8: Däremot har rikskrims dåvarande chef, Tommy Lindström, senare entledigad, för mig vid personligt sammanträffande på hans tjänsterum, i maj 1989, för mig uppgivit att ambulansen ankom till Sabb-akuten kl 23.35, ett klockslag som redan det ställer alla angivna klockslag inom hela den officiella mordutredningen i tvivelsmål.

Nr 9: Men inte nog därmed. Även klockslaget 23.35 är betvivlat, sedan det visat sig att den av Lindström för mig uppvisade siffran ”5” i ”23.35” varit förvanskad, antagligen från en ursprunglig siffra ”8”.

Nr 9: Detta senaste ärende är nyligen handlagt av åklagare, som lägger ner ärendet på grund av inträdd preskription, ÅM-175630-12, men, med åklagarens egna tillägg, utan att ta ställning till eventuell förfalskning.

Nr 10: Jag utgår från att ledningen för TT helt inser vikten av LAC-inringningen till TT kl 23.24. Bl a eftersom i så fall ett dödsfall som inträffar i Stockholms City kl, tidigast, 23.23, inte skulle ha lett till ambulansmottagning förrän efter 12 minuter, en remarkabelt lång tidsutdräkt.

Och eftersom åklagare håller öppet att den ursprungliga tiden i patientjournalen kan ha varit 23.38 kan det röra sig om en hel kvart.

Nr 11: Jag ber nu TT: Berätta för mig:

Om TT har all dokumentation sparad, och om det av denna framgår att TT med egen medarbetare, som jag självfallet på intet sätt misstror, via dennes egen klockavläsning kunnat konstatera att inringningen kommit kl 23.24, då hamnar ambulansklockslagen, 23.35 eller 23.38 i synnerligen anmärkningsvärd dager, kopplade till att ingen officiell utredning velat notera dessa möjligen ”farliga” tider.

Nr 12: Har LAC ringt TT för att falskeligen ”bottna” med ett rent påhittat, felaktigt klockslag för att bl a påvisa en lovvärt snabb myndighetsbehandling av Palmemordets inledande minuter? Gösta Söderström, förste polisman vid Dekorima, har angett sin egen ankomst till platsen till kl 23.29, då Olof Palme just hade skjutits, men denna uppgift har ständigt viftats bort.

Nr 13: Förhåller det sig alltså så här: Har kriminella element bakom mordet på en statsminister, avsiktligt och i brottsligt syfte, utnyttjat den absoluta trovärdighet som, alltid och enligt min mening alltid med rätta, tillskrivits Tidningarnas Telegrambyrå, för att, med TT som omedveten medhjälpare i en cover-up, fastställa falska tidsuppgifter för hela denna mordverksamhet, från det avlossade skottet vid Dekorima fram till Sollentunaambulansens ankomst till Sabbatsbergs akutintag?

Ett farligt tilltag, från förövarnas sida? Knappast. Om ingenting hade hänt skulle tipset från LAC aldrig ha uppmärksammats; ett eventuellt skott på Sveavägen skulle inte ha förorsakat några frågor.

En skottlossning, om vilken LAC ingenting vet närmare, kan knappast i normalfallet ha gett LAC anledning att omedelbart tipsa TT, en påstådd skottlossning om vilken inte ens polisens sambandscentral har någon vetskap. Men ett LAC-larm till TT måste ha känts vattentätt, kassakåpssäkert. Och det har inte öppet betvivlats förrän i dag, i och med denna skrivelse till TT, vilken kommer att läggas ut på min blogg:

www.svenanerpalmemordet.blogspot,com

PS:En av de unga finska flickorna frågar mannen vid Dekorima vad klockan är, strax innan han skjuter. Han svarar inte. Naturligtvis svarar han inte. Naturligtvis inte.

Mycket tacksam för TT:s absolut nödvändiga medverkan!

Vänlig, oroad och kollegial hälsning,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

1.12.2012. Till riksdagens justitieutskott, att benäget delges samtliga ledamöter och suppleanter.

Den 19 november 2012 får jag denna skrivelse från rikskriminalpolisen, utredningssektionen, Gustafsson Ann-Helene, kriminalinspektör:

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

Ni har till utredningen skrivit ett brev där ni bifogat en bild från Sabbatsbergs sjukhus som enligt er är tagen av fotograf Ulf Karlsson utanför akutintaget ca kl 23.40 den 28 februari 1986. Ni hävdar att detta är fru Lisbeth Palme som ankommer till Sabbatsbergs sjukhus.

Enligt uppgifter i utredningen färdades Fru Lisbeth Palme till Sabbatsbergs sjukhus i samma ambulans som maken Olof Palme.

RKP kommenterar inte den pågående förundersökningen i övrigt.

Så långt Gustafsson. Aktstycket är uppseendeväckande. Det blandar halvsanningar, lögner och antydningar på ett sätt som är beklämmande.

Till att börja med: ”där ni bifogat en bild”.

Ja, och det är inte vilken bild som helst. Sedan den togs vid angiven tidpunkt lämnade Ulf Karlsson tämligen tidigt på mordnatten in den exponerade filmrullen på Aftonbladets centralredaktion; därefter fick han aldrig se bilden vidare. Den kopierade bilden publicerades aldrig av Aftonbladet; däremot hamnade den, antagligen redan under mordnatten, hos just Stockholmspolisen, som uppenbarligen förmedlade den till minst två tidningsredaktioner, vilka publicerade dem, Göteborgs-Posten i numret för söndagen den 2 mars och bild- och nyhetstidningen Aktuell Rapport något längre fram i mars.

Stockholmspolisens befattning med bilden ställer frågor, eftersom Ulf Karlsson, som inte fick se bilden över huvud taget, inte hade överlåtit någon copyright till Stockholmspolisen. Så, i maj 1989, får jag en påringning från en medarbetare vid rikskriminalpolisen – som ju nu hade övertagit ansvaret för Palmeutredningen – där jag erbjuds att mot kontant betalning till statskassan från rikskrim för 665 kronor inhandla Ulf Karlssons bilder från Sabbatsbergs akutintag mordnatten; mitt minnesintryck är att det var krkom Åke Röst som ringde. Det var med Röst jag vid denna tid hade närmast kontakt inom rikskrim.

”Du får dem för 665 kronor, mot postförskott”, sade mannen som ringde mig, troligen alltså Röst.

Rikskrim går asålunda ut och försäljer – jag frestas skriva nasar, kränger – ett antal bilder nära knutna till Palmemordet utan att ha tillstymmelse till försäljningsrätt. Jag får någon dag senare omnämnt postförskott, vilket jag löser ut för 665 kronor. En av bilderna är bilden av en kvinna som lämnar en polisbil (alltså inte ambulansen) och syns skynda in på akutavdelningen.

När Gustafsson i sin skrivelse omnämner bilden lyckas hon förmedla intrycket att det rör sig om en av Karlsson och mig hanterad bild vilken, som Gustafsson går att förstå, inte föreställer Lisbeth Palme.

Som Ju ser är förhållandet det helt motsatta: bilden har under år efter år handlagts och hållits inlåst av just den rikskriminalpolis som Gustafsson tillhör, medan min minnesbild från försäljningserbjudandet är att Röst (ev annan polisman) till mig sade inte bara att den vore tagen vid Sabbatsbergsakuten utan också att kvinnan på en av de elva bilderna vore Lisbeth Palme. Detta var givetvis det avgörande försäljningsargument som skulle locka mig att gå in på denna mycket irreguljära transaktion.

Alltså: när Gustafsson skriver ”som enligt er är tagen av fotograf Ulf Karlsson” slirar hennes historieskrivning. Det är tvärtom hennes tidigare chefer vid rikskrim som hävdar att bilden är tagen av Ulf Karlsson.

När Gustafsson påstår att ”uppgifter i utredningen” säger att Lisbeth Palme ”färdades till Sabbatsbergs sjukhus i samma ambulans som maken Olof Palme” blir detta en semantisk fråga. Över allt i det officiella materialet står, och är ostridigt, att Lisbeth Palme tog plats i makens ambulans vid Dekorima, men ingenstans nämns att hon anländer till Sabb i denna ambulans.

Vad som i själva verket hände, vilket jag utförligt redovisar i min bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme” (bifogas), med den aktuella bilden på omslaget, är att Lisbeth Palme någonstans mellan Dekorima och Sabbatsberg överger Olofs ambulans och ett antal minuter efter ambulansen anländer till Sabbatsberg i den poliskommissariebil som så tydligt dominerar Ulf Karlssons bild.

Det är denna svårförklarade serie av händelser som rikskrims Gustafsson försöker trolla bort genom att hänvisa till ospecificerade ”uppgifter i utredningen” och genom att klart antyda att Ulf Karlssons bild ej föreställer Lisbeth Palme, mot gällande författningar försåld till mig med beskedet att bilden föreställer Lisbeth Palme.

Justitieutskottet. Granska denna sak, som sedan mordet skötts eller rättare sagt misskötts av den svenska polisorganisation för vilken riksdagens justitieutskott har ett avgörande viktigt ansvar.

Jag föreslår, JU: gå in i ärendet, t ex via riksdagens upplysningstjänst! Sedan ni bildat er en uppfattning om ärendet, som alltså enligt min klara mening vänder upp öch ner på alla hittillsvarande officiella påståenden rörande mordet på Olof Palme, skulle ju utskottet kunna initiera en formell utredning av ärendet, vid vilken jag självfallet vore villig att medverka, gärna som på ett eller annat sätt misstänkt, om så önskas.

Varför såldes bilderna till mig? Var det för att locka mig att dra slutsatser som därefter osannfärdigt skulle kunna avvisas? I denna solkiga bild ingår även ytterligare ett långt sjok av händelser, där bl a den sedermera avpolletterade rikskrimchefen (!) Tommy Lindström falskeligen försökte förklara för mig, vid ett personligt sammanträffande på Lindströms tjänsterum 1989, att Olof Palmes tidkort från Sabbatsberg skulle visa en ankomsttid till Sabb, enligt instämpling, kl 23.35, när denna siffra ”5” i själva verket utgjordes av en förfalskad annan siffra, troligen en siffra ”8”.

Att så många oförklarade egendomligheter i efterhand kan kopplas till något så visserligen sorgligt men ändå så banalt som en sjuktransport är, JU, skrämmande. Ärendet blir givetvis direkt skakande då det kan uppdagas att initiativtagare till denna danse macabre är svensk polismyndighet.

Jag sätter värde på att denna text, som sagt, förmedlas till samtliga ledamöter och suppleanter, och jag ger självfallet all kompletterande info som kan bli önskvärd. Texten finns utförligt belagd i flera årgångar av mitt dåvarande nyhetsbrev PALME-nytt, och den är aldrig dementerad på något trovärdigt sätt. Aktuella årgångar finns inbundna som ett antal ”PALME-nytt-böcker”, vilka är inlämnade till rikspolischefen och rimligen kan rekvireras från honom.

Till sist, justitieutskottet: forskning måste bygga på korrekta och säkrade basfakta, vilka aldrig får ändras i någon av utredaren önskad riktning. Detta är en självklarhet, vilken inte har respekterats av Sveriges högsta polisiära ledning.

I denna högsta polisiära ledning har under nära nog hela utredningstiden ingått kriminologie professorn Leif GW Persson. Persson har vid de båda senaste årsdagarna av mordet på statsminister Olof Palme i två olika TV-sändningar uttalat att mordet skedde inom en komplott av ”poliser, militärer och säkerhetspersoner”. Att detta upprepade uttalande av Persson inte offentligt uppmärksammats av någon annan än mig själv är givetvis djupt anmärkningsvärt.

Jag känner, Ju, efter utskriften av denna krigsförklaring mot oredligheten i den pågående Palmeutredningen, att det ansvar, såväl moraliskt som juridiskt, som åvilar justitieutskottet och därmed hela Sveriges riksdag i denna heta fråga, är enormt och oåterkalleligt.

Själv har jag, under en lång följd av år, riktat synnerligen allvarliga anklagelser mot det svenska rättssamhället för oredlighet, falskhet, ondska, men ingen formell kritik har någonsin riktats mot mig.

En rättegång, med mig som åtalad för grovt förtal, skulle naturligtvis omedelbart rensa luften.

Jag önskar bevis på mottagandet av skrift och bok. Jag önskar Ju:s kommentar!

Angelägen och djupt oroad hälsning,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. bok.

JU har ej svarat.

4.12.2012. Till Ledningen för Tidningarnas Telegrambyrå, med anhållan om en kommentar, ett svar!

Jag sände, som kan läsas på min blogg, den 25 november ett utförligt brev till ledningen för Tidningarnas Telegrambyrå, TT, under rubriken:

Larm redan 23.24? Användes TT som cover-up?

Ledningen för Tidningarnas Telegrambyrå, TT, väljer att inte besvara min skrivelse. Det är allvarligt. Jag ska strax berätta varför.

TT ägs av de svenska dags- och flerdagarstidningarna, och TT:s nyhetsverksamhet följs året runt, dygnet runt av den del av den svenska allmänheten som över huvud taget följer det svenska och internationella nyhetsflödet; TT:s nyhetsbevakning får därför det totala genomslaget.

Men en nyhetsbevakning har två sidor, två lika viktiga sidor. De texter som ges ut erbjuds de svenska nyhetsmedierna för publicering, medan material som aldrig publiceras av TT undanhålls publicering; självklarheter.

Men, kan sägas: nyhetsmedier är inte beroende enbart av TT. De skaffar sig egna nyheter, inom deras egna referensramar genereras ständigt nyheter, egna nyheter, som efter kontroll publiceras: utvidgade, genomarbetade, beroende på innehållets tyngd och den egna mediala politiska framtoningen. Självklarheter igen.

Men vad som inte alltid står klart för den nyhetskonsumerande allmänheten är TT:s klara möjlighet att fungera som censurerande instans inom svensk publicitet. Censurerande genom att nyheter som TT inte ger ut aldrig når allmänheten. Men andra nyhetsorgan, då? Det finns ju ett brett spektrum?

Jo, men om TT håller tyst har de andra nyhetsorganen också en möjlighet att hålla tyst, medan, om TT publicerar en stor nyhet, det i praktiken blir omöjligt för det samlade svenska nyhetsutbudet att inte följa TT; något av de många medierna skulle tala, skriva, sprida nyheten vidare.

TT bestämmer inte över självständiga svenska nyhetsmedier. Men TT kan bidra med en mycket läglig tystnad, om denna tystnad anses önskvärd av såväl TT som av dess medieabonnenter.

Då blir situationen farlig, tillspetsat farlig.

Vi upplevde ett liknande förhållande under andra världskriget, då den herostratiskt ryktbara informationsstyrelsen, av hänsyn till krigsfaran, fick statligt mandat att moderera nyhetsflödet i politiskt tilltalande riktning; brotten mot informationsstyrelsens dekret blev inte särskilt många.

Nå, TT märker ju vart mitt inlägg syftar. Det är mordet på statsminister Olof Palme och dess följande icke-utredning som i dag har gett TT denna kusliga maktposition: om vi inte ger ut en rad om Palmemordet måtte det väl ändå förbli tyst? Eller vad säger våra ägare? Visst, så gör vi, så får det bli. Om det nationellt betrodda TT genom sin tystnad försäkrar den svenska allmänheten att allt är gott och väl, så håller denna allmänhet säkert tyst. Sedan den upptäckt att Sveriges beredskap är god, Sveriges beredskap mot dumma rykten kring ett för länge sedan överspelat mord.

Vi säger så, alla samlade medier i TT:s ledband – eller tvärtom kanske rättare sagt. Tyst i Palmeledet, var det.

Jag kan ha skrivit polemiskt, men jag ska strax visa hur polemiken stämmer. Följ med här, jag ska ta ett spännande exempel kort:

Omedelbart efter mordet vid Dekorima förfalskades Olof Palmes patientjournal så att det såg ut som om ambulansen ankommit kl 23.35 den ödesdigra fredagskvällen till Sabbatsberg och inte långt senare: siffran”8”, i det av allt att döma instämplade ”23.38”, tuschades av händigt folk om till en siffra”5”, och plötsligt kortades den i verkligheten utdragna ambulanstiden med tre minuter.

Resultatet av förfalskningen har jag vid flera tillfällen visat på min blogg – den går att urskilja redan vid obetydlig förstoring och blir grymt påfallande då förstoringsgraden höjs. Saken är prövad av åklagare, som dock endast hävdar att saken är preskriberad, medan han i beslutet inte tar ställning till själva förfalskningen.

Så här ser alltså exemplet ut, ett av många. Hade detta rört sig om ett ”vanligt” mord- och förfalskningsfall skulle TT självfallet ha rapporterat utförligt. Men eftersom det rör sig om ett statsministermord, omgärdat av nyuppfunna hemgjorda sekretessregler, har TT diskret dragit in antennerna och bestämt att det här får Sven Anér vara ensam om, det drabbar vi inte den svenska allmänheten med.

Men om, jag skriver om, TT hade valt att skriva den kortaste av notiser med rubriken t ex

”Palmes tidkort från Sabb förfalskat”? -

- ja, då hade vi i dag levt i en hederligare värld, som vi nymornade vaknat upp till!

Den stora fråga jag ställer till TT är förstås: har jag rätt?

Men frågor av detta slag har TT hittills i snart 27 år, besvarat, inte med ”ja” eller ”nej” utan med en seg, evig tystnad, som håller stora nyheter diskret plaskande i ett akvarium med lock. För skulle TT gå ut på banan och undersöka den av mig inrapporterade förfalskningen skulle TT tvingas erkänna att: ja, siffran ”5” är förfalskad, det är det inget tvivel om… Men, i sin skyddade verkstad, väljer TT att inte beordra någon medarbetare att utreda; jag tvivlar på att någon TT-medarbetare i så fall skulle sätta sig ner och rapportera annat än sanningen!

SÅ, TT, där står alltså ärendet i dag. TT måtte tro sig göra det svenska rättssamhället en tjänst genom att arbeta med skygglappar, som i själva verket raserar detta rättssamhälle.

TT: I mitt förra brev ställde jag, utan inbyggd kritik, frågan huruvida TT kan ha blivit narrad att tro att en skottlossning ägt rum på Sveavägen redan före kl. 23.24; det borde ha varit ofarligt för TT att svara på den frågan. Men TT tar uppenbarligen inga risker, i försvaret av Palmeutredningens korthus. Min sista fråga blir:

VARFÖR?

Sven Anér: böcker i Palmeärendet: Polisspåret, Fyra nycklar, Affären Chamonix, Affären Borlänge, Dominoeffekten, Cover-up, PALME-nytt-BOKEN, delarna 1-9, Palmegåtan mot en lösning, Affären Anti Avsan, De sammansvurna, Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme– inga av böckernas väsentliga påståenden någonsin dementerade.

Blogg: www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79

Engagerad, kollegial, men alltmer oroad hälsning

5.12.2012. Till Ledningen för Tidningsutgivarna. F k: TT.

Jag översänder, i kopior, två skrivelser som jag har sänt till Ledningen för Tidningarnas Telegrambyrå, ännu ej besvarade, och jag sänder här en skrivelse till Ledningen för Tidningsutgivarna som jag hoppas kommer att bli besvarad. Jag skriver i ett svenskt ödesärende.

Den sedan februari 1986 pågående utredningen av mordet på statsminister Olof Palme, ledd av riksåklagaren och av rikspolisstyrelsen, upplever i dag en mycket undangömd tillvaro. Några kommunikéer utsänds sällan eller aldrig, och frågor som ställs till den sittande förundersökningsledningen besvaras regelmässigt med att ”förundersökningssekretess råder”.

Det finns dock inget generellt begrepp som sekretess vid förundersökning. Denna ska bedrivas öppet och under full publicitet; det är endast i enstaka, i lag hårt reglerade fall, som domstol kan medge avsteg från offentlighetsprincipen. Talet om ”förundersökningssekretess”, speciellt strikt tillämpat i Palmeärendet under 2000-talet, har utgjort ett av rättsstaten påhittat skäl för hermetisk tystnad kring detta stora, mörka ärende.

Var kommer då TT in, och var kommer huvudmannaorganisationen Tidningsutgivarna in?

Jag kan ge ett kort svar: om TT, med sin unika och i många avseenden dominerande ställning på det svenska medieområdet, någon gång, eller helst naturligtvis upprepade gånger, hade vänt sig till RÅ eller RPS och begärt information, och om TT därefter inte nöjt sig med ett icke-svar utan verkligen journalistiskt korrekt bevakat ärendet, skulle vi i dag ha haft en helt annan situation: öppenhet, öppen information, öppen möjlighet för svenska medier att på allvar gå in i sakfrågorna, utreda, undersöka, kommentera.

I dag har vi i stället den nära nog totala tystnaden, där jag själv på senare tid har fått dominera mediebevakningen: böckerna ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” (2009), ”Palmemordet: De sammansvurna” (2011) samt ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme” (2012, alltså i år). Jag driver dessutom sedan snart tre år tillbaka en omfattande och utförlig bloggverksamhet:

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com.

Genomslaget i den allmänna opinionen blir allt mer markant, medan däremot alla medier är försiktiga. Varför? Jo, bl a därför att just TT, från sin i dag knappast ifrågasatta position, förefaller helt handlingsförlamad.

Som jag skriver till TT: en total tystnad av detta slag får karaktären av censur. Skriver inte TT känner sig de stora medierna bekväma med att också tiga, medan de mindre, mycket naturligt, inte vågar sticka ut hakan, när rikslikaren TT inte finns med i bilden.

Har jag då rätt i min mycket allvarliga kritik av den mediala Palmemordsbilden? Det ska förstås andra avgöra, inte jag själv. Men jag kan med viss tyngd anföra att jag under snart 27 år av Palmebevakning aldrig, på någon väsentlig punkt, från någon instans, statlig eller medial, har överbevisats om några begångna felaktigheter. Det enda som skett och sker är att jag avfärdas med en tystnad, som vartefter åren går blir allt mer skrämmande.

TT skulle, med ett par penndrag, kunna råda bot på detta sakernas tillstånd. T ex genom att, i morgon dag, ge ut nedanstående notis:

Tidningarnas Telegrambyrå kan, efter att noggrant och med egen professionellt kvalificerad personal ha utrett saken,, nu meddela att Olof Palmes patientjournal vid Sabbatsbergs sjukhus, efter ambulansens ankomst till akutmottagningen, blev förfalskad så att körtiden från Dekorima till Sabbatsberg framstår som förkortad med tre minuter; sålunda ett närmast otroligt ingrepp.

Efter denna helt korrekta notis skulle den svenska allmänheten vakna till en ny värld.

Förutsättning för notisen – som förstås utgör endast ett enda plock ur den Pandoras ask som rymmer alla ärendets oegentligheter – är givetvis att sanningshalten noga har kontrollerats. Jag har själv utfört alla tänkbara kontroller och funnit att ingenting talar emot ovanstående hypotetiska notis, men TT har uppenbarligen i dag inte utfört minsta undersökning av detta slag – varför inte?

Bakom måste ligga en hyperfarlig anständighetssekretess, under den fega parollen att ”så illa kan det väl ändå inte vara?”

Jo, Tidningsutgivarna och TT, exakt så illa är det – och värre än så när allt kommer upp i dagen.

Om jag då trots allt skulle ha fel? Jag har i åratal meddelat förundersökningsledningen att jag självfallet tar mitt juridiska ansvar och med tillförsikt avvaktar en juridisk prövning, riktad direkt mot mig om så önskas. Självfallet. Jag arbetar i klarspråk med klara synpunkter, utan hemlighetsmakeri, och min blogg visar öppet hur jag arbetar, var jag står.

Tidningsutgivarna – ni har ett stort ansvar i denna fråga – ett dubbelt ansvar, som representanter för den samlade svenska mediakåren och med ett direkt övergripande ansvar för den verksamhet som i dag bedrivs av Tidningarnas Telegrambyrå, TT, dvs den organisation som i dag så illa beflitar sig om TT:s hävdvunna ansvar, från Reuterswärds tid.

Jag kan personligen tillägga att jag under 1940- och 50-talen, som medarbetare vid Dagens Nyheter och alltså granne vid Tegelbacken med TT, hade god kollegial och vänskaplig kontakt med kollegerna på andra sidan Klara Västra. Jag respekterade TT:s professionalism och tillförlitlighet. Att sedan jag och flera med mig på DN ansåg oss vara skickligare på att ta ut de journalistiska svängarna låg i sakens natur. En tidningstext kan få sväva ut på ett sätt som TT inte kan tillåta sig.

Jag bipackar nu de tre nämnda böckerna för Tidningsutgivarnas studium. De är aldrig anmälda i någon dagstidning (reservation för att någon anmälan kan ha undgått mig), och de har aldrig utsatts för minsta kritik, minsta dementi. Endast, som sagt, av den fega tystnaden.

Jag emotser Tidningsutgivarnas svar.

Engagerad och djupt oroad hälsning

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. Tre böcker enligt ovan.

För bloggen, utdrag ur NE:

Tidningarnas Telegrambyrå, TT, Sveriges största nyhetsbyrå, grundad 1921 då ett konsortium av storstadstidningar övertog De förenade byråernas (DFB) – tidigare Svenska Telegrambyråns (SvT) nyhetsförmedling. –

TT ägs av dagspressen och Sveriges Radio. Vid huvudkontoret finns en centralredaktion, specialredaktioner samt särskilda bild- och radioredaktioner. Regionala redaktioner finns i Göteborg, Luleå, Malmö och Sundsvall. TT har utrikeskorrespondenter i Bryssel, Moskva och New York. Med ensamrätt för Sverige förmedlar TT material från utländska nyhetsbyråer som AFP, dpa och Reuters. TT:s allmänna nyhetstjänst har (1995) ca 175 abonnenter, bl.a. 126 tidningar, Sveriges Radio, TV 3, TV 4 och flera privata lokalradiostationer. Antalet anställda är c:a 185, varav 160 journalister.

Informationen här ovan visar TT:s organisationsmässiga, ansvarskrävande tyngd. SA.

7.12.2012.

Ledningen för Tidningarnas Telegrambyrå, brev 3.

Jag går nu över till ett konkret exempel i Palmeärendet. Jag hade många exempel att välja emellan, men jag väljer detta, eftersom det så klart visar hur en verklighet strider mot myndigheters påståenden:

Efter skottet mot Olof Palme vid Dekorima går Lisbeth Palme, iförd brun mockapäls, in i sin makes ambulans, vilken därefter kör i väg till Sabbatsbergs akutmottagning.

Fram till akutmottagningen medföljer dock endast den skottskadade Olof Palme. Lisbeth Palme lämnar ambulansen på vägen, antagligen någonstans vid Odengatan, byter till oskadad mörk tygkappa, fortsätter i en kommissariebil till akutmottagningen, dit hon anländer ca 4 minuter efter Olofs ambulans. (Se bild nedan!)

Rikskriminalpolisens version är författad 20-11-19 av kriminalinspektören Ann-Helene Gustafsson och lyder:

Enligt uppgifter i utredningen färdades fru Lisbeth Palme till Sabbatsbergs sjukhus i samma ambulans som maken Olof Palme.

Korrekt, om därmed förstås att hon startade färden tillsammans med Olof, men inte korrekt då det gäller ankomsten till Sabbatsberg.

Lisbeth Palme anländer, som bilden (omslaget till min bok i ämnet) visar, i poliskommissariebil till Sabbatsberg, bilden tagen ca kl 23.42 av pressfotografen Ulf Karlsson. Rikskrim försålde bilden till mig för 60 kronor, ingående i ett 665 kronors postförskott. Hur rikskrim kommit över bilden är okänt, men fotograf Ulf Karlsson har aldrig fått någon ersättning för sin bild. Läs hela denna sida 11/00:9 ur PALME-nytt BOKEN för år 2000, i sin helhet tillgänglig hos universitetsbiblioteken och innehållande ytterligare relevant dokumentation kring ambulansfärden mm.

Till Bundeskriminalamt i Wiesbaden skickade svensk polis den nyssnämnda mockapälsen, numera genomskjuten i ryggen.

Jag överlåter nu till TT:s redaktion att med egna skickliga medarbetare söka hitta full klarhet i en dunkel affär. Skulle ledningen för TT välja att inte ta någon notis om ovanstående aldrig dementerad dokumentation kommer jag att notera ett grovt övergrepp på journalistisk etik. Jag citerar ur en streckare i dagens SvD om Torgny Segerstedt, skriven av Ingmar Lundkvist, fil dr i idé- och lärdomshistoria, där han rörande Torgny Segerstedts syn på ett demokratiskt pressetiskt förhållningssätt noterar:

Demokratin har, menade Segerstedt, sin styrka i den fria och oförbehållsamma kritiken. Normen för den enskilde publicistens handlande är samvetet, att ha modet att stå upp för sanningen utan sidoblickar och vidarebefordra den till medborgarna. Pressens uppdrag är att agera väktare, som belyser korruption, mörkanden, strebertendenser, omoral eller ohederligheter samt oklarheter och dumheter i största allmänhet. Därigenom bidrar den skrivande yrkeskåren till ett rengöringsarbete, som håller demokratin på rätt köl. Utan framgångsrik publicistik och journalistik riskerar det demokratiska samhället att ruttna sönder.

Så långt Ingmar Lundkvist. Blir TT betänksamt? För egen del menar jag att redovisningen av dessa demokratiska krav i högsta grad, sedan snart 27 år tillbaka, drabbar inte endast TT utan hela den svenska press- och eterrapporteringen. På ett sätt kan detta demokratiska krav ställas än mer markerat på just TT, som har, eller i varje fall har haft, rykte som oväldig pressbyrå med garanterad täckningsplikt över hela det svenska nyhetsområdet. Den attityd TT har tillämpat, i varje fall från millennieskiftet, har dock tyvärr mycket litet gemensamt med de av Ingmar Lundkvist beskrivna demokratiska pressidealen.

TT kommer inte ifrån detta stora ärende med att nonchalera Sven Anér. Som försöker, men naturligtvis inte alltid lyckas, följa demokratiska pressregler av den typ jag här citerat.

Palmeärendet är grovt, svart, brottsligt skoj. Det går inte att blunda. Allra minst får TT blunda.

Jag önskar ett SVAR!

Sven Anér, 210814-5075, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

9.12.12.

Bakgrunden, den ytterst komplicerade bakgrunden till Lisbeth-bilden, den som fick bli omslag till min bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”, vill försvinna bland fakta som blir teorier och teorier som blir fakta.

Image may be NSFW.
Clik here to view.

Jag ska nu ta upp denna bildgåta från en delvis ny synvinkel. Så häng med, testa mina synpunkter:

Lisbeth-bilden togs bevisligen av pressfotografen Ulf Karlsson vid Sabbatsbergs ambulansintag. Klockslag 28.2.1986 kl ca 23.42. Så långt är allt klart.

Vad föreställer bilden? Den föreställer Lisbeth Palme, som iförd mörk hatt, mörk tygkappa och vita, närmast självlysande vinterstövlar, skyndar ut ur en av polisens kommissariebilar. Denna beskrivning har aldrig blivit föremål för klar dementi.

Lisbet Palme anländer sålunda till Sabbatsberg i polisbil, iförd tygkappa, ej i ambulans, iförd brun mockapäls.

Så till min huvudfråga i denna översiktsgenomgång: Hur nådde bilden redaktionerna för Göteborgs-Posten resp Aktuell Rapport, vilka båda publicerade bilden, den 2 mars resp senare under mars 1986?

Ulf Karlsson lämnade in sin oframkallade rulle till nattredaktionen på Aftonbladet, den tidning han arbetade för. Aftonbladet bekräftar i dag varken att Karlsson arbetade för AB denna kväll eller att han lämnat in den aktuella filmrullen.

Denna attityd från Aftonbladets sida har dock inte hindrat bilden från att bli praktiskt taget omedelbart publicerad i G-P. Hur har den nått G-P? Ja, om bilden inte sänts från Aftonbladet, vilket ingenting tyder på, måste den på något sätt ha reläats till G-P från Srockholmspolisen, som uppenbarligen har disponerat bilden från en tidig tidpunkt.

Om det alltså förhåller sig så att polisen distribuerar en bild till en stor morgontidning – varför, i så fall?

Polisen måste ha haft en tanke, och denna tanke kan endast ha varit att bildens innehåll skulle bli allmänt känd: Lisbeth Palme kommer i tygkappa och i polisbil till Sabbatsberg, dvs tvärtemot den omedelbara polisiära versionen: LP kommer i mörkbrun mockapäls och i Olofs ambulans till Sabbatsberg.

Detta är budskapet, som dock går dåligt fram under de första bråda timmarna. Varken G-P – och inte heller bl a jag själv! – observerar bytet av fordon! Och det gör ingen annan: ingen G-P-läsare och inte t ex säkerhetspolisen, som måste ha noggrant granskat denna enda bild från mordminuterna.

Här står saken, utan att på minst sätt röras, fram till i september år 2000, alltså i över 14 år! Vem gör då något åt LP-bilden?

Jo, på eget initiativ, en medarbetare vid rikskriminalpolisen, i dagligt tal rikskrim. Min minnesbild säger att det var den högt placerade kommissarien Åke Röst, ungefär tredjeman bland Palmeutredarna vid denna tidpunkt och förste sekretessgranskare, som ringde mig. Det kan ha varit annan person, men det tror jag inte, eftersom knappast någon annan än Röst kan ha haft befogenheten.

”Vill du ha ett antal bilder från mordnatten? Vi skickar dem mot postförskott?”

Naturligtvis tackade jag ja. Bilderna – jag är i dag inte helt säker på hur många, men LB-bilden fanns med i konvolutet. 665 kronor skulle rikskrim ha för bilderna, vilket har inneburit att rikskrim tjänat en bra slant på bilder som rikskrim aldrig hade betalat något för.

Hur är då situationen den 6 september år 2000? Jo, en av de envisaste journalistiska utredarna av Palmeärendet, jag själv, sitter då med ett fotografi som ytterst tydligt visar vad som faktiskt skedde vid Sabbatsberg, den visar att polisen tidigare måste ha ljugit om mockapälsen (var en tygkappa) och om ambulansen (var en polisbil).

Vad gör jag då? Något som Röst eller kollega självfallet på förhand måst ha insett: nämligen slår larm i mitt dåvarande nyhetsbrev PALME-nytt, sidan 9 i nr 11 för år 2000: polis och åklagare måste hela tiden ha ljugit på dramatiskt väsentliga punkter centrala i mordet! Jag skriver till statsminister Göran Persson (men får inget svar, så vitt jag kan se i mina papper).

Rikskrim har alltså avslöjat en bild som med all makt hällits hemlig av polisen i över 14 år! Polisen gör självavslöjandet, inte t ex media. Jag menar att detta måste betyda att polisen – eller kanske en fraktion inom polisen?!? – har velat slå larm, velat göra en pudel, fast termen inte fanns då.

Teorin har faktiskt visst stöd bakåt. Någon gång på 1990-talet ringde denne Åke Röst till mig och frågade om jag ville ta emot över tusen handlingar från Palmeutredningen, vittnesmål, anmälningar mm, som Röst uppgav sig ha sorterat fram för min räkning, numrerat i en separat ”Anér-serie” och satt i en egen hylla på rikskrim, för benägen avhämtning.

Jag tackade givetvis ja och läste sedan papperen noga. En del informationer följde jag upp, vilka bekräftade mina tidigare misstankar.

Men framför allt ansåg jag att händelsen var mycket märklig. Stora delar av den pågående förundersökningen släpptes alltså fria, denna förunderskning som i dag är hermetiskt tillsluten!

Vad ville Röst den gången? Ville han att jag själv skulle leta fram det stora avslöjandet? Fanns det ett sånt? Jag vet inte? Gjorde Röst detta med Ölvebros goda minne? Det vet jag inte, men hade det gått att smyga med en så stor och skrämmande verksamhet som uppsortering i ett antal pärmar av över tusen papper? Blev inte ”vad sysslar du med, Åke?” den naturliga frågan?

Finns alltså en parallell till den mystiska hanteringen av LP-bilden?

I efterhand har den nuvarande Palmeutredningen inte velat ta i ärendet med tång. Den har aldrig formellt medgett att bilden föreställer Lisbeth Palme. Den har inte förklarat förekomsten av en kommissariebil över huvud taget.

Så här kansaken ligga till (jag skriver ”kan”):

En fraktion inom den svenska polisen har, i varje fall tidvis, önskat läcka sanningen om mordet men fraktionen har åtminstone hittills inte kunnat driva igenom sina planer.

Såvida inte Leif GW Persson ska sägas arbeta inom en ännu i dag fronderande fraktion. Varje den 28 februari konstaterar ju GW i svensk television att mordet

tillkom inom en komplott bestående av polis, miltärer och säkerhetspersoner!?

Sven Anér

Blir namnet på Svt:s uppenbarligen mycket påkostade ”fiktiva dokumentärserie” kring mordet på Olof Palme, signerad Leif GW Persson. Serien bygger på GW: dokumentärböcker, där ”Faller fritt som i en dröm” (2007) har varit den mest uppmärksammade.

TV:s Eva Hamilton skrev till mig i juni 2012 bl a att denna dokumentärserie ingenting har att ”göra med nyhetsbevakning, med Uppdrag Granskning eller med undersökande journalistik. Det är en helt fiktiv berättelse, som i någon mån handlar om vår samtid.

Så långt Eva Hamilton, i somras. ”Helt fiktiv” – ja det går ju alltid att säga. Men genomföra, i praktiken. Leif GW Persson, Sveriges per definition störste och skickligaste akademiske kriminolog, har hela denna höst serverat faktiska dokumentärer om faktiska mord på faktiska personer. Nu är det meningen att svenska TV-tittare ska tänka om, i 180 graders vinkel.

Glöm att det handlar om den verklige Palme och glöm framför allt att serien inte preciserar den verklige mördaren, hu nej! I den bok jag nämner är mördaren mycket distinkt knuten till den svenska säkerhetstjänsten – men så är det väl inte i verkligheten, GW? Jo visst är det så, säger Persson varje år på Olof Palmes dödsdag, ”han föll offer för en konspiration med bl a säkerhetspersoner…”

Det Persson hade kunnat göra hade, menar jag mycket bestämt, varit en rejäl, konkret, faktisk genom gång av den pågående polisiära och åklagarledda s k förundersökningen i Palmeutredningen, men den mest dramatiska och den mest ostentativt olösta brottsutredningen i modern tid – ja, den hoppar GW över för att i stället kamma in betydligt mera money på en TV-stuvning av ett antal gamla GW-böcker.

Har någon på SVT tänkt igenom denna affär innan pengar till GW börjat skrivas ut?

Sven Anér

Ny Palmeserie i STV får skarp kritik

Öppet brev till Aftonbladets ledning! För angelägen kännedom: Göteborgs-Posten!

14.12.2012. Den i särklass mest dramatiska bilden från Olof Palmes dödsnatt är den som klockan 23.42 på Sabbatsbergs akutintag togs av pressfotografen Ulf Karlsson. Den föreställer Lisbeth Palme som i en poliskommissariebil anländer till Sabbatsberg samt skyndar in mot akutintaget. Bilden talar sitt entydiga språk, och den har aldrig i klartext ifrågasatts. Se min bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”.

I övrigt är det mesta kring den s k Lisbethbilden tvetydigt, mörkat, okänt.

Sedan bilden tagits for Ulf Karlsson tämligen omedelbart till Aftonbladets redaktion, där han överlämnade den än så länge oframkallade filmrullen till nattredaktionens nyhetsdesk, allt enligt Ulf Karlssons mycket klara redogörelse, i efterhand lämnad till undertecknad Sven Anér.

”Det var standard”, sa Ulf Karlsson. ”Jag hade som stående frilansuppdrag att med ensamrätt för Aftonbladet ta s k blåljusbilder, dvs bilder av händelser som rapporteras på polisradion. Jag lyssnade på polisradion de kvällar och nätter som jag var ute, jag for till de platser där något allvarligt verkade ha inträffat. Det var standard. Sedan skulle självfallet den beställande tidningen, Aftonbladet, få tillgång till de aktuella bildrullarna, varför jag snarast möjligt tog mig till Aftonbladets redaktion och lämnade över rullarna för framkallning och kopiering, alltså det gamla sättet att ta fram bilder. Så gjorde jag självfallet också Palmenatten.”

Så långt Ulf Karlsson. Men då jag är 2000 tar kontakt med Aftonbladets ledning får jag en diametralt annorlunda version, vilken efter mina samtal med olika chefer vid redaktionen kan sammanfattas så här:

”Ulf Karlsson arbetade inte åt oss den här kvällen, han kom aldrig in med någon bildrulle till vår news desk, vi såg honom aldrig den kvällen. Vi framkallade sålunda aldrig någon av Ulf Karlssons bilder, vi kopierade inte heller, vi såg aldrig den påstådda Lisbeth-bilden, och vi publicerade den alltså heller inte. Vi har aldrig haft någon som helst kontakt med Lisbeth-bilden.”

Jag skulle självfallet ha litat på Aftonbladets mångordiga och mångstämmiga avståndstagande från mordnattens exklusiva bild om inte just denna bild dykt upp i den stora nyhetstidningen Göteborgs-Posten för söndagen den 2 mars 1986. G-P:s caption löd:

Lisbet Palme kommer till Sabbatsbergs sjukhus strax efter ambulansen med Olof. Hon kastar sig ur polisbilen som körde henne till sjukhuset och springer in på akutmottagningen.

Visst, detta är en helt korrekt underskrift till Ulf Karlssons bild, korrekt på varje punkt. Lisbeth Palme, som av många vittnen vid Dekorima setts gå in i Olofs ambulans, iförd brun mockapäls, anländer till Sabbatsberg i en poliskommissariebil, iförd mörk tygkappa.

Här var det nära att spaningsledningens hela skönmålning av mordet skulle spricka. Det hade bara behövts att G-P i sin bildunderskrift hade noterat:

”Lisbet Palme, som lämnat Dekorima i Olofs ambulans, kommer till Sabbatsbergs sjukhus…”

Hade G-P formulerat sig på detta sätt hade avgörande viktiga fakta funnits till allmän beskådan. G-P har säkert handlat i helt god tro, och i hastigheten inte hittat motsägelsen; far i ambulans, anländer i polisbil.

Nu åter till Aftonbladets åtgöranden eller rättare sagt icke-aktivitet. Aftonbladet påstår sig aldrig ha sett skymten av Lisbeth-bilden, men bilden finns, bevisligen, i G-P knappt 24 timmar efter tagningen. Hur har detta gått till? AB vägrar att hjälpa till på minsta sätt.

Från 1986 till september år 2000 är det helt tyst, i alla medier, om Lisbethbilden. G-P upptäcker aldrig att tidningen allt sedan mordet suttit på en krutdurk, och den officiella spaningsledningen aktar sig för att röra vid saken.

Men i september år 2000 får jag ett telefonsamtal från rikskriminalpolisen där jag tillfrågas om jag vore intresserad av några bilder från Sabbatsberg, bl a bilden av Lisbeth Palme då hon i polisbil anländer till Sabbatsbergsakuten? Visst, onekligen intresserad. Jag får veta att jag kommer att få ett postförskott för nitton bilder, kostnad 665 kronor. Bilderna kommer, jag har Lisbethbilden i min hand.

Från rikskrim? Hur har rikskrim kommit åt bilderna? Ulf Karlsson har inte sålt bilderna, han har aldrig fått betalt, han har aldrig sett Lisbethbilden – vad är det som har hänt?

Det känns närmast patetiskt att jag, på min blogg nu fjorton år senare, tvingas gissa i detta stora mörka ärende, när sanningen finns inom Aftonbladets redaktion. Och i polisens valv. Jag har frågat rent ut: kan ni se i er bildbokföring när och hur bilden kom till Aftonbladet, hur den hamnade hos polisen?

Men Aftonbladet tiger, polisen tiger. Om vi ingenting säger har vi ingenting sagt. Jag får en vision av en i särklass dramatisk bild som på egna små fötter förflyttar sig från Ulf Karlssons kamera till G-P:s spalter, aldrig hanterad av människohand, simsalabim.

Mycket mer är konstigt. Har rikskrim sålt Lisbeth-bilden till G-P? Och om bilden uppenbarligen är så hemlig, varför erbjuds den då i sinom tid till en av landets ivrigaste journalistiska Palmeutredare, nämligen till undertecknad Sven Anér?

Ledningen för Aftonbladet, detta är en stor, komplicerad journalistisk händelse, inne i ett gåtlikt dunkel.

Rikskrimvill inte, vill bl a inte förklara för mig varför de, mot dryg betalning, offererar Lisbethbilden till mig.

Aftonbladetkan ge fullständigt besked, bl a om varför tidningen ratar tidningens kanske mest explosiva bild någonsin, och om hur bilden telefotades till Göteborgs-Posten – den sista frågan är kanske den märkligaste: AB telefotar sin bästa bild till en av sina hårdaste konkurrenter men publicerar den inte själv – ordbehandlarens tangenter trasslar in sig.

Göteborgs-Postenskulle naturligtvis också ha mycket att berätta: när och hur och varför fick G-P en bildkontakt över huvud taget? Och såg G-P aldrig, nära ett dygn efter mordet, att Lisbeth Palme övergett Olofs ambulans och sprungit över till en polisbil?

Som en randanmärkning kan jag lägga till att den statliga granskningskommissionen 1999 inte har ett ord om denna dramatik, inte nämner att den sett G-P:s bild. Självfallet såg kommissionen bilden, men valde att tiga, efter att ha konstaterat hu så hemskt.

I fallet mordet på statsminister Olof Palme gäller andra lagar eller rättare sagt brottsregler. Aftonbladet! Tidningen skulle med ett penndrag kunna öppna upp för en hederlig redovisning av Palme-fallet. Ett penndrag, där tidningens förhållningssätt i fallet Lisbethbilden klarläggs från botten.

Under de många åren som gått har Aftonbladet aldrig dementerat någon enda av mina väsentliga uppgifter i detta mörka skeende. Vore det inte dags för ett journalistiskt omtänkande, Aftonbladet? Jag önskar ett svar!

Sven Anér, enda yrkesjournalist som noterat denna sak nere i mordets dy.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

14.12.2012, Eva Hamilton – Jag läser om den uppsjö av kringtext och kringbilder runt Olof Palme och hans död som möter oss i dag, , men jag hittar ingenting av fakta: kring mordet, kring de så kallade spaningarna, kring åklagarnas och polisens brottsliga förtegenhet i snart 27 år kring händelser som är utredda, lögner som är avslöjade, böcker som är skrivna, bloggar som ges ut, med nya inlägg varje dag.

Kärva och faktamättade böcker har skrivits och getts ut. Jag nämner några av forskarnamnen: bröderna Poutiainen, Tomas Kanger, Gunnar Wall, Lars Borgnäs, mig själv. Och dessa böckers speciella mantra; de är odementerade. Ingen enda klar sakfråga har av vare sig polis eller media tagis upp till granskning och eventuell korrigering. Ingen enda sakfråga.

Av detta förhållande måste, menar jag, slutsatsen dras att de många forskningsresultaten, sammantagna, visar en sann verklighet. Jag kan gå till min egen verksamhet, som jag förstås känner bäst. Och de 22 titlarna talar sitt eget språk:

Polisspåret, Fyra nycklar, Affären Chmonix, Affäeen Borlänge, Dominoeffekten, Cover-Up, de nio PALME-nytt-böckerna, Palmegåtabn mot en lösning. Affären Anti Avsan, De sammansvurna samt Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme –

- med viss envishet återkommer jag till det förhållandet att inga på minsta sätt hållbara dementier har dykt upp under de många åren.

Måste inte detta tyda på att mina uppgifter är sanna, tillsammans, självfallet, med mina forskarkollegers ambitiösa och kvalitativt högtstående produktion?

Materialet finns där, Eva Hamilton, och kan givetvis användas, omedelbart användas som grundmaterial för en filmproduktion kring Olof Palmes död, utan fiktiva utsvävningar, med fokus på fakta.

Det är inte för sent än, Eva Hamilton.

Som ett stickprov bland de lögner som tagits fram och avlivats inom denna forskning ger jag dig ett exempel – av många, många, där jag i dag skriver,

Var fanns Aftonbladet under Olof Palmes dödsnatt?

I kuslig maskopi samarbetar svensk polis och en stor svensk dagstidning för att hindra sanningen om mordet att komma fram:

Eva Hamilton: du har tillgång till Sveriges kanske skickligaste grävande journalister, bl a inom Uppdrag Granskning. Jag menar att du kan se till att historien om ”Lisbethbilden” utreds i botten och att sanningen, fortfarande efter snart 27 år förborgad, når ut till den svenska allmänhet som har all rätt att fä veta.

VAD HÄNDE VID PALMEMORDET – OCH EFTERÅT?

Vad hände med Ulf Karlssons Lisbethbild? Hur kom den till Göteborgs-Posten? Varför såldes den omsider, utan närmare förklaring, till Palmeutredningens kanske skarpaste kritiker, alltså till mig?

UG-folket är vana vid affärer av det här slaget, med höjdare som ljuger men som kan tas ner på jorden. Sätt in UG på mordet på Olof Palme! Koncentrera dig inte endast på vag fiction som faller i en dröm!

Och kom igen och kommentera, vilket SVT hittills aldrig har gjort, att Leif GW den 28 februari såväl 2011 som 2012 i nära nog ordagranna formuleringar konstaterat inför den samlade svenska allmänheten att

”mordet begicks inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner”.

Alltså ett dubbelt dramatiskt konstaterande från polisens mest Palmeinitierade person!

Jag kan berätta för dig: Bibliotekstjänst, som servar de cirka 600 svenska kommunbiblioteken, har i dag placerat min senaste bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme” hos cirka vart tionde av dessa bibliotek. Detta innebär att ungefär var tionde person i Sverige i dag, i varje fall teoretiskt, har möjlighet att läsa och ta del av min senaste Palmebok, vilken fått en god recension av den nära samhällsanknutna Bibliotekstjänst, medan svenska medier, praktiskt taget, inte anmält boken alls.

Jag får samtal från läsare av boken och lånare av boken:

”Varför hör vi ingenting om den här boken eller om dina andra? Varför är det så tyst? Jag tror inte att du ljuger eller överdriver, det hade vi i så fall säkert fått reda på. Varför så tyst?”

Vad ska jag svara? Varför tror du, Eva Hamilton, att jag ägnat snart an tredjedel av mitt liv åt denna forskning? Ja, kalla det sanningslidelse, forskarens sanningslidelse. Den kan en forskare inte nonchalera.

Om du trycker på en startknapp kommer dina medarbetare inte att ha några svårigheter att hitta ett utgångsmaterial, i bl a de böcker och hos de författare jag nämnt. De bör självfallet också försöka ta sig in i åklagarnas och polisens material, en undervegetation där jag och andra försökt botanisera, utan stor framgång. Tryck på en startknapp, Eva Hamilton!

Med kollegial, vänlig, oroad men aningen hoppfull hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

15.12.2012. För SvD Brännpunkt. Under rubriken ”Dåliga motioner stjäl riksdagens tid” skriver på Brännpunkt ”Anti Avsan (m) riksdagsledamot”.

SvD hade kunnat komplettera med upplysningen att Avsan har ännu ett uppdrag inom det svenska rättssamhället, nämligen som fast civilt yrke befattningen som rådman vid Stockholms Tingsrätt. En utförligare bakgrund till personen Avsan ges i min bok (2008 och 2009) ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, en bok som erbjudits SvD Kultur för benägen anmälan.

Att det är just Anti Avsan som får vädra unkna tankar kring riksdagsledamöters fria rätt att lämna in motioner känns som en tanke. Jag riktar, som SvD vet, allvarliga anklagelser mot Anti Avsan även i min fortlöpande blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com.

Anti Avsan har aldrig riktat någon förtalsanmälan mot mig, och han har heller aldrig dementerat något av mina många uttalanden om honom under fyra år av fri svensk debatt.

Sven Anér, FK, DHS, journalist, författare, bloggredaktör.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

16.12.12 Klas Barkman,DN red:

Jag noterar vår kontakt i dag, och jag sänder dig mitt andra brev till Eva Hamiton, vilket jag postar till SVT i dag!

Brevet ger mycket av bakgrunden, framför allt GW:s helt otroliga tvååriga konstaterande att mordet ägde rum inom

en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner.

Ett konstaterande som, så vitt jag vet, aldrig har vare sig refererats eller kommenterats av någon annan än mig själv på min blogg!

Jag ser i dag SVT/Leif GW:s storsatsning på Palmemordets fiktiva (?) kringsnack som ett försök från det samlade svenska rättssamhällets sida att ge dess svenska allmänhet bröd och i varje fall skådespel i stället för det grymma gladiatorspel som fortfarande, ännu i dag, utkämpas på verklighetens arena.

Lite kittlande spänning långt ute i Palmemordets periferi, och allmänheten får låtsassanningar i ansiktet som våta trasor: det här är vad vi tänker berätta för er, allmänhet, och hör sen och framför allt tig sen!

Det blir spännande att se vad morgondagens presskonferens kommer att medföra. Vad som måste göras är förstås att omsider kontrollera om några väsentliga punkter i böckernas intriger kan ha dämpats ner i filmversionen, till exempel det klara utpekandet av Säpo för mordet i ”Faller fritt som i snö”. Men sådant görs ju inte i en handvändning.

Jag fick en känsla av att du inte svalde Eva Hamilton eller SVT eller Leif GW med någonderas hull eller hår! Bra om vi kunde höras i morgon tisdag em!.

Engagerad och oroad hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

18.12.12. Över ett helt uppslag, två nyhetsspäckade sidor, informerar DN.Kultur i dag om dagens rika publicistik kring Olof Palme, människan och mordet. Och för första gången, i varje fall under detta årtusende, får undertecknad Sven Anér stå som betrodd och ansvarsfull kritiker av SVT:s spektakulära Leif GW Persson-arrangemang, med fyra filmer kring tre för länge sedan utkomna böcker av denne flitige GW, inom trilogin ”Välfärdsstatens fall”. Jag ska strax återge de rätt långa DN-avsnitt som direkt apostroferar och citerar denne författare och forskare som sannerligen inte är bortskämd med publicity.

Men plötsligt återfinns jag som en fullt trovärdig yrkesman; det får jag ju tacka för, efter snart 27 år i denna mycket vrånga värld av lögn och falskhet.

DN:s Clas Barkman och jag hade ett telefonsamtal under måndagen, och tydligen valde DN:s redaktionsledning efteråt att ge mig så stort utrymme. Varför jag denna eftermiddag har svävat på ett par små moln, hela tiden beredd på att moln brukar upplösas i grått regn, mindre sällan i rejäla åsksmällar.

Det intressanta är ju vilken uppföljning som kan tänkas komma. Jag hoppas få medföljare i min klara kritik av ”duttandet” med fiktiva men mycket Palme-fokuserade TV-dokumentärer.

Själv kan jag i dag tillägga: SVT, starta omedelbart den stora faktaredovsiningen kring Palmeaffären och sänd parallellt med GW:s snabbskrivna scenarior. Tala om vad som är sanning!

Här ger jag SVT några tips om vad som bör komma med: Lisbeth Palme överger Olofs ambulans, Sven Anérs DVD-skivor från Tuna-mötet saboteras i myndighetsregi, samt rikskrims, Aftonbladets och Göteborgs-Postens hemlighetsmakeri kring Ulf Karlssons unika dokumentärbild, föreställande Lisbeth Palme vid Sabbatsbergsakuten, i fel kappa vid fel bil.

Mina bloggbesökare vet sedan länge vad jag talar om, vet att några dementier aldrig framkommit, men för den stora allmänheten är detta terra incognita: vad då DVD-skivor, vad då övergiven ambulans?

Skulle det kunna börja lossna nu? Åtskilliga prenumeranter och lösnummerköpare bör i dag ha tagit kontakt med Clas Barkman och DN Kultur och bett om ytterligare bakgrundsinfo – som sagt, kan det tänkas lossna? Hör av er till bloggen och kommentera, hör av er till DN Kultur och till RÅ och rikskrim och fråga:

Vad är det som händer?

Jag återger nu de avsnitt ur DN Kulturs stora dokumentära reportagesatsning där jag själv är direkt omnämnd:

I filmen nämns Olof Palmes namn åtskilliga gånger och faktiska sakuppgifter blandas med fiktion.

Det är den nära kopplingen i dramaproduktion till vad som hände i verkligheten, i samband med mordet, som har fått Sven Anér, en av privaatspanarna i den olösta mordgåtan att reagera.

I somras skrev Sven Anér ett brev till SVT:s vd Eva Hamilton och frågade om det var dikt eller verklighet som var utgångspunkten när man producerade ”En pilgrims död”.

I sitt svar till Sven Anér skriver Hamilton bland annat följande:

”Tack för ditt brev om Palmebevakningen. SVT spelar in och ska sända en fiktiv dramaserie om just Palmemordet. Den baserar sig på Leif GW Perssons bok. Detta har alltså ingenting att göra med nyhetsbevakning, ”Uppdrag Granskning” eller undersökande journalistik. Det är en helt fiktiv berättelse, som i någon mån handlar om vår samtid”

Jag har inte sett filmerna ännu. Men jag tycker ändå att Eva Hamilton på dett sätt försöker avsvära sig ansvaret för den här produktionen. Det är dags att lägga ned all fiktion som görs om Palmemordet och i stället koncentrera på fakta, vad som egentligen hände. Nu är det bara ett duttande i utkanterna där man inte tar ansvar”, säger Sven Anér. –

Sven Anér har varit privatspanare sedan mordet år 1986, Han har publicerat flera böcker om Palmemordet. Mellan åren 1993 och 2005 gav han ut PALME-nytt, ett nyhetsblad som riktade skarp kritik mot utredningen av mordet.

”Ibland måste man förstås kunna göra dramadokumentärer av verkliga händelser. Men när det gäller Palmemordet passar det inte. Svenska folket har under alla år matats med halvsanningar och kringsaker som lett ut hela frågan i ett sidorör. Varför ska SVT hålla på och dilla med detta i utkanten av Palmefrågan och inte ägna sig åt sakfrågorna”, sägerSven Anér.-

Som synes får jag stort och oväntat utrymme.. Är jag etablerad nu som en trovärdig veteranforskare? Med hakan stödd mot handen blickar jag på dessa tidningssidor ut över DN-läsaren, med böcker, böcker och papper, papper i bildens fond. Har något av detta i dag till slut koncipierats och publicerats till hederlig Palmeforsknings gagn? Får mina ord genomslag?

Hör av er på bloggen!

Sven Anér

19.12.12. Förbannad GW i bakvatten.

Det är märkliga publicistiska scener som spelas upp efter mitt brev i somras till SVT:s Eva Hamilton. Bonnierpressen följer upp, med bl a ny intervju med undertecknad Sven Anér, den annars alltid förhånade Sven Anér får sitta med anständigt porträtt bredvid Olof Palmes (!) på Expressens förstasida denna onsdagsmorgon. Leif GW hojtar, hotar, gastar och ryter med aningen flera decibel än normalt.

Men det är bara DN och Expressen som hittills har gått in i debatten. Jag kan ju inte vara säker på hur etermedierna hittills har agerat, men utanför de båda nämnda tidningarna hittar jag inte en rad om denna fact/fictiondebatt, vilket är anmärkningsvärt.

Hör här: Sveriges Television bjuder in till stor pressträff för att presentera ”SVT:s största satsningar på många år” (!) (4-filmsprojektets egen regissör), men alla svenska medier, utom DN och Expressen, är totalt ointresserade av dessa filmer, vare sig som konstnärliga verk eller flermiljonsproduktioner! Detta är mycket anmärkningsvärt, det luktar censur.

För självfallet borde alla stora medier ha haft som public service-uppdrag att informera sin allmänhet. Att en stor debatt just nu blossar upp kring fact/fiction-problemet borde ju rimligen placera saken mitt i fokus, men i stället glider den ut i en disig periferi, med två stora tidningar ensamma i centrum.

Något liknande har knappast hänt tidigare. Jag har åtta års erfarenhet som producent på 60-talet vid vad som då hette ”Sveriges Radio-TV”. Jag fanns på samhällsredaktionen, och när vår chef, Ivar Ivre, kallade medierna till pressträff var uppslutningen god, liksom den efterföljande pressbevakningen.

Jag ser med stora ögon på vad som händer i dag, när en av SVT:s största filmproduktioner släpps ut till beskådan. Då är medierna, med ett par undantag, ”not amused”.

Saken har en mörk fond. För anledningen till den nära nog totala tystnaden måste rimligen vara att våra så ivrigt samhällsbevarande medier inte vill ha någon uppmärksamhet kring själva Palmemordet, kring de i praktiken kristallklara fakta kring Dekorima, före, under och efter.

Gärna, som jag har skrivit, dutta med ansvarsfritt small talk ljusår från den faktiska händelsen. Om detta kan min, tydligen, hatperson Leif GW Persson skriva, producera, koncipiera, snacka och kommentera hur mycket som helst och se avierna singla in genom dörrspringan på Tegeluddsvägen, men när det kommer till kritan är det enda GW gör ett mummel varje den 28 februari i TV att

Palmemordet utfördes inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner.

Alltså ett varje gång lika fantastiskt uttalande, som borde vända upp och ner på det svenska rättssamhället, men som varje gång passerar utan ett uns av publicistiskt intresse. Det här upprepade mumlade mantrat från GW får alltid hamna i samma bakvatten som Leif GW Persson, per definition toppenkriminolog, i dagtycks ha hamnat i.

Nu sitter vi alla tre med porträtt på Expressens förstasida, fr v Anér, Palme och Persson. För min del tog det nästan 27 år att hamna där..

Till bortersta hyllan med alla GW:s Palmefilmer?

Är det detta som är på gång, den minst sagt trevande reaktionen på SVT:s största dramasatsning? Att filmerna kanske inte direkt körs till tippen men läggs på bortersta hyllan ett bra tag?

Jag tror att något händer bakom kulisserna. För hur ska filmerna nu kunna presenteras för den svenska allmänheten som i dag rimligen med stora ögon ser på vad som händer? Ska SVT:s programinformatörer säga i sina releaser att ”det här är bara skoj, det får ni ta som ren underhållning, Lassgård och af Sandeberg är ju så bra”?

Eller ska SVT säga att lite sanning är det kanske men inte särskilt mycket, ett halvt hekto, kanske?

Vad blir nästa stadium? Hitta syndabockar? Ja, säkert. Är det Eva Hamilton som personligen har stått som garant inför SVT:s styrelse? Garant för ett mischmasch som är varken riktigt sant eller riktigt osant?

Jag tror att Sverige i soffa kommer att vara mycket förvirrat. Inför en visning som kanske aldrig blir av?

Mina frågetecken är många, men hela affären är ett stort frågetecken, presenterad av ett televisionsföretag som i varje fall under de denaste tio åren aldrig lagt två strån i kors för att dissekera ett stort mord. SVT låtsas inte veta ett dyft om Palmemordets sanning, men anser ändå att det är fritt fram för detta nationellt högtstående företag att dundra in med klampkängor i porslinsbutiken.

Här vid ordbehandlaaren kan jag ju alltid gissa att någon form av rekonstruktion av SVT kan vara på väg,

Sven Anér

SvD: ”Alla pratar fiktion och förtal”

”Om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott”

…som enligt er är tagen…

SvD: ”Absurd Hassel om mordet på Palme”

Ljuva 20-tal…

Gå in på min blogg, SvD:s filmkännare!

Larm redan 23.24? Användes TT som cover-up?

Rikskrim sätter lögnen i högsätet

Tidningarnas Telegrambyrå – en farlig rikslikare?

Hur har Tidningsutgivarna det med TT och Palmemordet?

TT, ett konkret exempel: genomskjuten brun mockapäls blev oskadad mörk tygkappa!

Lisbeth-bilden. Än en gång.

En pilgrims död

Länk till Clas Barkmans DN-artikel

Var fanns Aftonbladet under Olof Palmes dödsnatt?

SVT:s Eva Hamilton – Varför så mycket fiction i dag kring Olof Palmes död och ingenting av facts – som ju finns, framforskade, belagda, odementerade?

SvD: Inlägg till Brännpunkt:

DN: Utred!

”Ny Palmeserie i SVT får skarp kritik” i DN – hittills av en person, nämligen av Sven Anér, utgivare av denna blogg!

”Det behövs en debatt om detta” säger GW-filmens regissör