Quantcast
Channel: Sven Anér: Palmemordet
Viewing all 415 articles
Browse latest View live

Fem av Rå:s grova falsarier

$
0
0

21.12.12. Till Sveriges Regering, Statsrådsberedningen.
Anmälan av RÅ för grov och avsiktlig vanskötsel av ämbetet.
Jag exemplifierar här denna RÅ:s vanskötsel under 27 år av utredningen av mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari 1986:
Nr 1: RÅ har ej utrett Lisbeth Palmes extraordinära uppträdande strax före, under, samt strax efter mordet och bl a inte reagerat mot att Lisbeth Palme lämnar Dekorima i Olofs ambulans, iförd brun mockapäls, men anländer till Sabbatsbergsakuten i poliskommissariebil, iförd lång, mörk tygkappa.
Bevis:bild av Lisbeth Palme vid Sabbatsbergsakuten, försåld till mig för ca 60 kronor av rikskriminalpolisen.
Nr 2: RÅ har ej föranstaltat om lagföring av Olof Palmes mördare, dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms Tingsrätt och moderate riksdagsledamoten Anti Harald Avsan.
Bevis:Åtta hemligstämplade förhör med aldrig ifrågasatta vittnena vid Dekorima, ”Anki” resp ”Anneli”.
Nr 3: RÅ har, tillsammans med RPS, falskeligen lagfört Christer Pettersson för det mord Anti Avsan begått, med hänvisning till uttalande av påstått huvudvittne, som skulle ha sett Christer Pettersson ca 23.10 mordkvällen vid biografen Grand, medan RPS egna vittnen, fem nyktra och trovärdiga personer, såg huvudvittnet anlända till biografen Grand först kl 23.30, eller senare.
Bevis: Ovannämnda fem vittnesmål samt ett av RÅ/RPS falskeligen arrangerat telefonavlyssningsprotokoll.
Nr 4: RÅ har, tillsammans med RPS, falskeligen anskaffat senare ”bevis” mot Pettersson och med dessa gått till Högsta Domstolen för att begära prövningstillstånd avseende Svea Hovrätts friande utslag i Petterssonärendet, trots att RÅ självfallet hela tiden vetat att den oskyldige Christer Pettersson falskeligen snärjts vid mordet av RPS och RÅ själv.
Bevis: Att RÅ begär prövningstillstånd i ett brottsärende, där RÅ själv falskeligen placerat in en oskyldig person som syndabock, är självfallet oerhört.
Nr 5:RÅ har, tillsammans med RPS, förfalskat Olof Palmes patientjournal för att söka visa att ambulansen anlänt avsevärt tidigare till Sabbatsberg än den faktiskt gjort.
Bevis: Tydliga förfalskade fotostatkopior, aldrig avvisade av RÅ.
Jag har här, Sveriges regering, tagit upp endast fem av de mera flagranta åtgärder/underlåtenheter som RÅ gjort och gör sig skyldig till i detta grannlaga ärende.
Den enda kommentar jag någonsin fått från RÅ, på senare tid från vice RÅ Kerstin Skarp, är att generell förundersökningssekretess påstås råda. Detta är grovt osant. En förundersökning i brottmål är öppen. Endast i klara undantagsfall, noggrant specificerade i brottsbalken, kan domstol efter ansökan från åklagare medge avsteg från den påbjudna allmänna öppenheten.
Att RÅ döljer ett statsministermord på generella falska premisser är självfallet djupt illavarslande.
Jag summerar:Allvarliga, avsiktliga fel har begåtts under pågående förundersökning, men varken RÅ eller RPS har lyft ett finger för att närma sig sanningen, och undertecknad Sven Anér, som under många år anklagat RÅ för grova lagbrott, har inte anmodats försvara dessa anklagelser.
Jag preciserar då, Sveriges regering:
Bakgrundentill RÅ:s grovt falska hanterande av Sveriges grövsta mord någonsin måste, enligt min klara mening, bestå i att RÅ redan före mordet visste att det skulle komma att begås samt underlättade mordets genomförande.
Jag begär nu att regeringen tar ställning till de ytterst skarpa anklagelser som jag i dag framför i denna skrivelse samt snarast avgör hur regeringen avser att reagera och agera.
Skulle jag ingenting höra från regeringen kan jag inte dra annan slutsats än att samtliga av mig framförda anklagelser och beskyllningar är i alla avseenden korrekta.

Sven Anér, 210814-5075, FK, DHS, journalist (medlem av SJF), författare (medlem av SFF), medlem av PK.
Författare till följande böcker i Palmeärendet (inga uppgifter i sak dementerade): Polisspåret, 1988, Fyra nycklar, 1991, Affären Chamonix, 1992, Affären Borlänge, 1995, Dominoeffekten, 1998, Cover-up Palmemordet, 1999, PALME-nytt-BOKEN 1993-2001, niio delar, Palmegåtan mot en lösning, 2002, Affären Anti Avsan, 2008-2009, De sammansvurna, 2011, Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme, 2012.
Jag utger även sedan 2010 den i dag mycket välbesökta bloggen
där givetvis även denna skrivelse till regeringen kommer att läggas ut och kommenteras av en svensk allmänhet som i dag ställer sig allt mer frågande till de odementerade uppgifter som framkommer. Jag rekommenderar regeringen att med kvalificerade medarbetare gå in på denna blogg.
Jag önskar, med vändande post, svar innehållande regeringens kommentar samt uppgift om dnr och handläggare.
Brevet har skrivits i en mörk svensk ödesfråga.
Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Eftertankar

$
0
0

22.12.2012. En jul bör ge anledning till eftertanke. Då tänker jag efter.
Min kamp för sanning och heder i Palmeärendet tog möjligen ett steg framåt i och med de Bonnierägda tidningarna Dagens Nyheters och Expressens mycket oväntade inhopp den 18 och 19 december. Ett till synes stillsamt och ofarligt brev till mig från SVT-chefen Eva Hamilton blev till en sprängkil när saken togs om hand av engagerade reportrar på de båda nämnda tidningarna.
Plötsligt var jag ”expert” med bild på en stor tidnings förstasida – det kunde väl aldrig hålla? Svårt att säga än så länge, men efter den 20 december har ingenting stått, ingenting hänt. Men ofta är det just icke-händelserna som är minst lika intressanta som de stora nedslagen.
För situationen i dag, lördagen före jul, är ju faktiskt denna:
Ingen stor tidning och, så vitt jag kunnat uppfatta, inget etermedium, har med ett ord nämnt denna fyratimmars Leif GW-produktion in på det nya året, presenterad tisdagen den 18 december av SVT, med visst buller och brak vid förhandsanmäld stor presskonferens:
Kom och hör, kom och se! SVT informerar om en av sina största /och förmodligen dyraste/ dramasatsningar någonsin! Kom och hör, kom och se!
Men PR-ropet förvandlades till musen som pep. Inte en rad har skådats från denna presskonferens, inte ens i Svenskan eller Expressen /reservation för att något undgått mig/! Jag är ganska välinformerad om mediers rutiner, men någon liknande dödstystnad kring ett mycket stort arrangemang har jag aldrig upplevt. Tystnaden måste vara klart demonstrativ. Jag har undrat tidigare på bloggen, och jag fortsätter att undra. Hör jag klappret av kalla fötter? Har polis- och åklagarmakten hört av sig.
RPS och RÅ har knappast anledning att känna sig lugna och belåtna. De utpekas av GW, utan hindrande camouflage, som anstiftare och förövare av mordet på en statsminister – nej det kan inte kännas bra. Har telefontrådar gått varma eller har kontakter i de övre regionerna tagits på mer diskreta sätt? Jag skriver en hypotetisk recension av den första filmen av fyra (som jag självfallet ännu inte har sett):
Den första GW-filmen i TV:s storsatsning kring Palmemordet visade sig peka ut personer inom den officiella svenska säkerhetstjänsten. Här går alltså rikspolisstyrelsens just pensionerade chefskriminolog ut och talar om för det svenska folket att det mord, som den svenska statliga rättvisan i åratal har skyllt på Christer Pettersson, och kanske fortfarande skyller, inte alls var ett litet snabbmord av en A-lagare utan en genomtänkt och väl förberedd avrättning. exekverad av Säpofolk, uppenbarligen i gott samråd med landets högsta ledning.
Är det här som du skämtar med oss i den enklare allmogen, GW? Eller ska vi tro lite grann? Eller ska vi svälja hela ditt långa fantastiska påstående?
Sveriges Television har tagit på sig ett mycket stort ansvar när den på detta sätt, via ett av sina största pådrag, plötsligt berättar att, sorry, det var ju aldrig Christer Pettersson, det blev så fel där. Det var Säpo…
De volter och slingrande krumelurer som den svenska överheten tar till vid bevakningen av ett stort mord vars lösning den redan känner, börjar efter 27 år kännas tröttande, milt talat. Jag har många gånger bett polis och åklagare att få läsa de 8 /åtta/ förhör som 1993 hölls med de båda flickorna vid Dekorima, men jag har alltid nekats tillgång till detta det sista, avgörande kapitlet i Olof Palmes liv. Det kunde vara olämpligt – för vem? Naturligtvis för den svenska överhet som tagit till sin uppgift att alltid tiga, alltid ljuga.
Detta är den 27:e julen, Vi ska strax pröva skinkan och rödkålen och bedriva vår jul som vi alltid har gjort, lugnt, på ytan i varje fall, och sensationsfritt. Vår överhet hade kunnat ge oss sanningar, som skulle ha känts uppskakande men ändå hade kunnat leda Sverige och dess allmänhet in på nya och kanske hederliga vägar. Ett bättre 2013? Vi får se.
Visst, Lena, vi tar stekt potatis till skinkan… Sven Anér

En konspiration med poliser…

$
0
0

Julafton 2012.
Clas Barkman, DN. Tack för gott samarbete när det begav sig! Ämnet kommer ju säkert att återkomma när de 4 (!) GW-filmerna börjar visas för en förundrad allmänhet. Och vart tog presskonferensens förhandsreklam vägen?
Jag vill sätta saken på dess spets. När Eva Hamilton hävdar att filmerna ingenting har med det faktiska Palmemordet att göra skorrar det påståendet mot den faktiskt föreliggande situationen. Så här:
Den 28 februari 2011 och 2012 sade Leif GW Persson i svensk TV, med praktiskt taget identisk ordalydelse:
Mordet skedde inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner.
Detta osannolikt dramatiska påstående från en inom rikspolisstyrelsen topplacerad stabsperson har aldrig kommenterats av någon annan än av mig själv, på min blogg. GW har aldrig själv tagit upp de båda uttalandena, RPS har inte gjort det, RÅ har tigit.
Vid ett tillfälle kommenterade den kvinnliga reportern, Qvarfordt /res stavning, citerat ur minnet/:
Ja, men då har ju privatspanarna hela tiden haft rätt?”
Varpå GW svarar:
Ja, även en blind höna hittar ju ibland ett korn”, en otrolig kommentar.
Ställ nu detta replikskifte mot de fyra GW-filmerna, i dagsläget. Här knyts ju GW:s ”fiction” i bl a ”Faller fritt som i en dröm” samman med GW:s ”fact” i det två gånger återkommande TV-uttalandet om en poliskonspiration!
Då försvinner allt vad fiction heter, och kvar står, som ett faktapåstående: ja visst, det var bl a poliser som låg bakom mordet på Olof Palme!
Leif GW skriver, till ”Faller fritt som i en dröm”, ett företal som rinner ut i det hycklat obegripliga:
Till Mikael och Björnen.
Oavsett om sanningen är absolut eller relativ, och helt bortsett från att många av oss ständigt söker den, är den till sist ändå förborgad för nästan alla av oss. I regel av nödvändighet, och om inte annat av omsorg om dem som ändå inte skulle förstå. Sanningen omfattas inte av någon allemansrätt. Vi har ett praktiskt problem som vi måste lösa och svårare än så är det inte.
Detta är ett kusligt aktstycke. GW beviljar sig ensamrätt till sanningen rörande mordet på Olof Palme. ”Sanningen omfattas inte av någon allemansrätt?” Jaså minsann? Sanningen disponeras endast av hr GW, är det så?
Nomenklaturans Übermensch har talat.
Jag skakas, då jag går tillbaka till ett förord som jag inte fäste mig vid under den första genomläsningen. I dag styrker detta förord min uppfattning att Leif GW Persson, krokodilgråtande då han möts av sakkritik, är en grovt populistisk person, med dolda hållhakar spretande.
Mördade poliser Olof Palme?
Eva Hamilton: Äsch, det är bara fiction.
GW: Nej, detta är fact.
Förslag: sätt dig ner med GW, Eva Hamiton, för en verkligt djuplodande intervju och fråga honom om de ting jag här tar upp!
För övrigt arbetar jag med min kanske oskuldsfulla bok ”Mitt 20-tal, mitt 30-tal” – om den någon gång kommer ut. Hela bakgrundsmaterialet sändes sju dagar före jul, i postens eget stora gröna, vadderade konvolut, från min förläggare i Göteborg till vårt tryckeri, Scandbook i Falun, men konvolutet kom aldrig fram, varför utgivningen i dag hänger på ett hår. Men detta är det liv jag tvingas föra. När jag i fjol gav ut en DvD om Lisbeth Palmes koppling till mordet på Olof, saboterades postgången för dessa dvd:er vid fem tillfällen av okända förövare, men informerade åklagare la ner ärendet.

Palme i TV: en återblick i återhållet lugn

$
0
0

26.12.2012.
Jag kommer från min TV-soffa, där jag sett första avnittet av ”Palme”; det är alltså morgonreprisen jag har sett. Och naturligtvis virvlar intrycken. Deyya är ju inte bara Palmes årtionden, utan i högsta grad också mina egna. Jag befann mig under dessa år på de publicistiska barrikaderna, onekligen.
Göran Greider har i en AB-krönika bl a skrivit att den socialdemokratiska rörelsens toppfigurer fick försvinna ur filmen; delvis kan jaag ge honom rätt, även om mnga av de stora fick framskymta: Ingvar Carlsson, Geijer, Schori – Erlander förstås.
Jag funderar över ett perspektiv. Många koryféer är i dag självfallet borta ur den aktuella bilden, varför, så vitt jag kunde uppfatta, samtliga intervjuer har gjorts före Olof Palmes död, ingen enda med Dekorima i fonden. Detta har självfallet varit ett avsiktligt valt grepp, men det borde ha understrukits bättre.
Det borde ha sagts när de viktigare intervjuerna gjordes, och i vilka sammanhang. När intervjuades Lisbeth Palme, till exempel? Det känns över huvud taget egendomligt att å 2012 höra ännu levande personer i dag framföra synpunkter om den ännu levande Olof Palme; det vill stocka sig. Palme kan iinte i dag behandas av i dag levande personer utan att det nämns att han i dag, sedan 27 år, är nesligt mördad vid Sveavägens Dekorima; det blir ett perspektiv som av wellpapp.
Naturligtvis reagerar jag, från min kanske speciella utgångspunkt, mot hans i dag så kritiserade familjs helt ofläckade framträdande – fanns en av sönerna f ö i ett i dag inspelat inslag?
Att jag ser detta första avsnitt av Palme-serien som ett försök till absolut äreräddning av den i mordet så klart involverade Lisbeth Öalme är självfallet. Detta är en klassisk metod: en person som utsätts för skarp kritik – jag tänker alltså främst på Lisbeth Palme – presenteras i sin vanliga enkla, flärdfria familjemiljö, varvid alla anklagelser från allmänheten förmodas falla platt till marken. Detta är politik, om skickligt bedriven kan jag ännu inte säga.
Mycket var intressant, i filmen, självfallet. Mycket var nytt, eller nästan nytt.
Olofs stringenta och västrukturerade retorik under kårhusockupationen fungerade ännu i dag. Jag fäste mig vid en kommentar: ”livet gick vidare ute i landet, och kårhusockupationen var det många som egentligen aldrig märkte” (fritt citat). Ja, det stämde i viss utsträckning in även på mig, fast jag då fanns tämligen centralt på TV:s samhällsredaktion. Märkligt hur ofta ”det lila livet” för att citera Harry Schein, tar över världens stora händelser: ”köpte du potatis?”
Börjar den verklige Olof Palme framträda? Ja, kanske. I vrje fall helylledelen av Olof Palme, och det var en stor bit.
Jag äterkommer till kommande avsnitt av TV-serien ”Palme”.
Sven Anér  

Leif GW Persson hävdar…

$
0
0

27.15.55 Till Nyhetschefen, Expressen.
När Expressen den 26 december på sidan 15, i sammanfattningen upptill, skriver:
Leif GW Persson hävdar att mordet var
en konspiration med svenska poliser och militärer bland de skyldiga
är detta första gången någonsin som det i svenska medier noteras detta fantastiska uttalande av Persson. Jag har vid flera tillfällen på min blogg nämnt saken och slagit larm, men jag har, tills nu, varit helt ensam. Jag nämnde saken vid mina samtal med Expressen för en vecka sedan.
Förslag till Expressens Nyhetsredaktion:
Gå in i ärendet, ta från SVT:s presstjänst fram de ordagranna versionerna från SVT 28.2 2011 och 2012, jämte samtalen mellan Persson och reportern Qvarfordt /res stavning/.
Att en rutinerad, högt stabsplacerad polisman (ännu ej avgången) lägger mordet på polisers och militärers axlar måste ju rimligen innebära det stora steget mot Palmegåtans lösning.
Qvarfordt frågade vid i varje fall ett av dessa tillfällen Persson om ”inte detta är vad flera privatspanare tidigare sagt”, men fick till svar att ”ibland kan även en blind höna hitta ett korn” /ungefärliga citat/. Följdfrågorna i dag blir närmast otaliga: Hur länge har Persson vetat? Har han gått omkring och smugit med Palmegåtans lösning under nära nog hela sin tjänstgöring som den svenska polisens chefskriminolog?
Expressens nyhetsmeddelande i går aktualiserar ju än mer debatten om fiction contra fact i det kommande TV-svepet, byggt på Perssons böcker: Persson har tagit upp säkerhetstjänsten i bl a ”Faller fritt som i en dröm” – därför att han visste att Säpo var inblandat! Oerhört!
Gå in i saken, Expressen! Nu är ni ju nästan framme!
Kollegial och engagerad hälsning
Sven Anér. Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Återvunnen mänsklig heder…

$
0
0

27.12.2012. Med tillstånd av författaren återger jag nu en hyperaktuell debattartikel, skriven av Bo Alvberger i Värnamo:
En vecka före jul bryter det ut en frän debatt om skildringen av palmemordet på TV. Bakgrunden är att författaren Sven Anér i somras skrev ett brev till TV-chefen Eva Hamilton och kritiserade de pågående inspelningarna av en film om mordet. Den är planerad att sändas ett par veckor in på det nya året och bygger på en romanserie i situationen – är att man ännu aldrig efter snart tre decennier har försökt ge en sann skildring av detta skede av vår nutidshistoria, i stället vill TV-ledningen göra underhållning av historien genom att blanda fakta och fiktion. Om verkligheten bak kulisserna tänker man som vanlig tiga. Den attityden till landets TV-tittare har nog fått fler än Sven Anér att gå i taket.
Tigits har det ända sedan morddagen den sista februari 1986 och tigs gör det i en omfattning som landet aldrig tidigare sett maken till. Vi har låtit myndigheter och massmedia ömsom tiga och ömsom ljuga – och sett på när seriösa journalister förlöjligats på grund av avslöjanden som inte stämt med den officiella sanningen. Så sent som för ett år sedan avfärdade Håkan Arvidsson i Svenska Dagbladet med billig demagogi Lars Borgnäs ”Nationens intresse”, en bok som konsekvent stödjer sig på noggranna efterforskningar. Polisprofessor Leif GW Persson spelade också med i klappjakten på alla som ifrågasatte den etablerade versionen av omständigheterna kring mordet. Det var först 2011 vid årsdagen av mordet som Persson i sitt TV-program ”Veckans mord” sköt den i sank.
Med några få enkla drag visade professorn att Christer Pettersson inte kan ha varit mördaren och menade vidare att mordet planerats och genomförts i en militär-polisiär konspiration. Men i den svenska offentligheten händer ingenting, inte ens när Persson ett år senare upprepar sin ståndpunkt. Tigandet fortsätter som om den populära Persson aldrig yttrat sig. Likväl hade han inte överraskat med någon svårförståelig teori utan bara helt enkelt bytt sida. Samma information hade länge varit tillgänglig i en lång rad böcker av Kari och Pertti Poutiainen, Gunnar Wall, Lars Borgnäs, Sven Anér och andra. De skildrar lika obarmhärtigt som samstämmigt de rättsliga myndigheternas falskspel. Nya infallsvinklar föreslås för mordundersökningen. Redan i sin första bok ”Mörkläggning” (1977) lade Gunnar Wall fram sin teori om ”mötesscenariot” och Lars Borgnäs försökte klarlägga ”landsförrädarspåret” i ”En iskall vind drog genom Sverige” (2006). Men tydligen ville ingen veta av ett sådant scenario eller ett sådant spår. De tegs ihjäl och polisen tyckte inte att nya spår var deras bord. Ingen har heller reagerat på de sensationella reportagebilder som Sven Anér visar i ”Mordets dunkel tätnar” (2012) och som otvetydigt spräcker polisens version av vad som hände mordnatten.
Dessa sakligt kritiska undersökningar finns i bokhandeln eller på bibliotek. De tar fram sidor av det svenska samhället som knappast kan vara kända på landets universitet, redaktioner och partikanslier. Eller är det så illa att man tiger om dem, tiger för karriärens skull? Lättast är förstås att hålla sig till omedvetenhetens blandning av fakta och fiktion, den hamiltonska cocktailen, som alltför lätt legitimerar verklighetsflykt. Det är hög tid att ge allmänheten och TV-publiken en hållbar version av den historiska händelsen baserad på de kunskaper vi har idag. Det får bli en önskan inför det nya året, en förhoppning om återvunnen mänsklig heder. Bo Alvberger

RÅ: Jag anmäler Leif GW för grovt brott i Palmeärendet

$
0
0

27 december 2012.
Till RÅ. BROTTSANMÄLAN:
Undertecknad Sven Anér, Karlsrogatan 85 A i Uppsala, anmäler förre polistjänstemannen, chefskriminologen vid RPS Leif GW Persson
för grovt tjänstefel – eller den brottsrubricering som RÅ kan finna, enligt nedanstående:
Leif GW Persson har, så vitt jag kan se, redan vid mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari 1986 eller strax efteråt haft klar kännedom om att detta mord begicks inom en konspiration
av poliser, militärer och säkerhetspersoner
enligt hans uttalande för Sveriges Television såväl den 28 februari 2011 som 2012.
Han har följt samma linje i flera av sina tidigare utgivna böcker, men han har aldrig specificerat vid vilken tidpunkt han nått denna oerhörda kunskap eller än mindre förklarat varför han inte slagit larm förrän 28.2.2011.
Jag begär att RÅ omedelbart utreder
vid vilken tidpunktPersson blev förvissad om att mordet har ovan beskriven bakgrund samt
varför han bevarat denna insikt fram till den 28 februari 2011?
Hade han haft denna uppfattning till exempel någon gång under 1986 hade det givetvis varit hans oavvisliga skyldighet som högt stabsplacerad tjänsteman vid RPS att slå larm.
Tidningen Expressen bekräftar nu, 26.12.12, själva sakförhållandet, och jag citerar från sidan15, sammanfattningen överst:
Leif GW Persson hävdar att mordet var en konspiration med svenska poliser och militärer bland de skyldiga.
Ovanstående klara och reservationslösa deklaration, framförd två gånger i Sveriges Television, riktar givetvis ett antal strålkastare även mot RÅ-ämbetet. Bland annat så här:
Rimligen hade RÅ aldrig gått till HD för att begära prövningstillstånd avseende Christer Pettersson om RÅ hade vetat att rikspolisstyrelsens kriminologie professor Leif GW Persson hyste en diametralt motsatt uppfattning rörande mordet på Olof Palme än den av RÅ förfäktade. Då hade RÅ självfallet ägnat stor uppmärksamhet åt Perssons uttalande samt, högst troligt, anslutit sig till Perssons allt omkastande inställning.
I så fall – jag är medveten om att detta givetvis är hypoteser – hade den kostsamma pågående förundersökningen kunnat reduceras till ett minimum, varvid, ej oviktigt, de exorbitanta kostnaderna för denna förundersökning, än i dag löpande, praktiskt taget försvunnit.
Jag anmäler sålunda, RÅ, Leif GW Persson även för grov ekonomisk brottslighet, enligt ovan.
Om brott föreligger får dessa anses vara grova.
Jag önskar, med vändande post, uppgift om dnr och handläggare samt ämbetets omedelbara kommentar.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Nu står det i tryck: Det var poliser…

$
0
0

27.12.2012.
Eva Hamilton – Jag sänder dig i fact/fiction-debatten, min anmälan av Leif GW Persson till RÅ. Leif GW:s klara utpekande av poliser bakom Palmemordet har aldrig nått svenskt tryck tidigare. Jag har upprepade gånger redovisat ärendet på min blogg, men därifrån har det inte kommit längre. Nu har bortåt miljonen svenskar läst, och saken ligger på ett annat, nytt plan. Dina filmer nu på nyåret har koncipierats av en person som i den verkliga världen har meddelat att poliser mördade Olof Palme. Då faller, enligt min bestämda mening, allt existensberättigande för dina filmer. Fact och fiction, kring samma nationalkatastrof, kan inte presenteras samtidigt i ett stort public service-medium.
Ärendet är svårt och har varit svårhanterat, det förstår jag. Men du har ett stort, stort ansvar inför den svenska allmänheten. Jag hoppas att du tar det ansvaret, antingen genom att skjuta visningarna på framtiden eller åtminstone genom att ge din allmänhet en utförlig bruksanvisning: så här ska dessa filmer uppfattas.
Min telefon och min brevlåda belamras: vad är meningen?
Engagerad hälsning Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

”Palme, 2”. SVT-trailer: ”Om mordet på Olof Palme!”

$
0
0

28.12.2012. Jag ser även det andra ”Palme”-avsnittet i förmiddagens ljus, ser reprisen. Det avgörande dramatiskt intressanta var trailern som följde omedelbart efter ”Palme”-programmet:
MORDET PÅ OLOF PALME!”
Där kom sanningen, Sveriges Televisions sanning. Sedan Eva Hamilton så uppenbart i brevet till mig i juni förnekat att de fyra GW-filmerna skulle ha något faktiskt med Palmemordet att skaffa, ”detta är ingenting för Uppdrag Granskning…”, rycks slöjan av lögnen: det är det faktiska mordet allt handlar om!
Det svenska rättssamhället är djupt involverat i det taktiska upplägget att förvandla lögn till sanning.
I tre avsnitt – av vilka jag alltså har sett två - ges en i princip invändningsfri redovisning av åren fram till mitten av 70-talet, vadderad med uttalanden och presentationer av Lisbeth Palme (inspelade när?) som alldeles uppenbart är avsedda att ge idyllton och idyllprofil åt denna sak, som blir dovare och mörkare medan åren går, på skärmen och i verkligheten.
När manegen är krattad, efter de tre ”Palme”, är det dags för Eva Hamilton att veva GW-filmerna och säga att
det förstår ni ju, hemma i sofforna, att det här är bara fiction. Facts fick ni i ´Palme´. Så koppla av nu med kaffekoppen och ta en kaka till, det här är inte på riktigt…”
Efter denna trailer, som förstås kommer att visas ett antal gånger under de närmaste veckorna, måste rimligen debatten fact/fiction ta ny fart. Avgörande viktig blir den första visningen av den första GW-filmen. Sägs där att Säpo var inblandat – som GW skriver i ”Faller fritt som i en dröm”? Eller är den biten smidigt bortopererad? Vi får se.
Kvar står ett skrämmande misch-masch som måste göra allmänheten vid kaffekoppen till yrsel förvirrad. Sköts Olof Palme till döds i en poliskonspiration, som GW säger varje årsdag av mordet? Eller vad säger han hos Eva Hamilton?
Public service, var det. Rejält licensfinansierad public service, modell Hamilton.
Sven Anér

”Alla anklagelser och beskyllningar korrekta”

$
0
0

29.12.12. Regeringen, i statsrådsberedningen, bevärdigar mig inte med minsta svar, minsta erkännande av min skrivelse i en mörk ödesfråga, vilket förstås är oerhört, i detta sammelsurium av oerhörda ting.
Regeringen medger sålunda, i den mörka verkligheten, att
samtliga av mig framförda anklagelser och beskyllningar är i alla avseenden korrekta.
Jag borde vara van, men jag skakas.
Och jag tar fram ur bokhyllan ett av de många förundersökningsprotokollen avseende Christer Pettersson:
PROTOKOLL Mordet på statsminister Olof Palme II Den misstänktes person, förhören m.m.
Rikskriminalen – A2 II:3
Jag känner den adrenalinladdade stämningen från rikskriminalens lokaler när vi, några tiotal journalister, i maj 1990 hämtade ut de tunga orangeröda pärmarna och baxade hem dem till våra redaktioner: så här gick det alltså till? Kanske – skepsis fanns förstås redan då.
Olle Minells och mina böcker, med de gemensamma namnen ”Polisspåret”, hade satt spår, även om plogen ännu inte grävt särskilt djupt.
Vad står nu i den protokollsamling jag har framför mig på 2012 års skrivbord? Låt se, jag slår på måfå upp sidan 852:
Göte, Harri och Christer pratade om gamla minnen och efter en stund drog sig Harri och Christer tillbaka till ett annat rum i lägenheten, Göte fick inte gå med in i det rummet, varför han misstänkte att Harri och Christer eventuellt kunde ha narkotikaaffärer ihop eller någonting annat. Göte tillägger och säger: ”jag kände mig lite offside och gick därför och lade mig i ett rum, som jag tidigare anvisats till av Harri,” Tillfrågad hur länge Christer var kvar hos Harri uppger Göte att det rörde sig om någon eller några timmar.
Vid pennan, eller rättare sagt den s k indikteringsapparaten, sitter ”Thure Nässén, krinsp”, och det är inte vilken krinsp som helst.
Nässén var den polisman som var klart mest aktiv då det gällde att snärja Christer Pettersson vid mordet på Olof Palme. Jag har flera gånger skildrat dessa händelseförlopp. I korthet: Nässén narrade A-lagaren Roger att påstå att han sett Christer vid biografen Grands lobby före mordet. Men Roger anlände, enligt fem trovärdiga vittnen, inte till platsen förrän eftermordet, och begår alltså mened. Men för Nässén blir han ändå vad som kallas ”nyttig idiot”.
Alltså: den kriminalinspektör, som falskeligen snärjt Christer Pettersson, får själv, ”utan tillgång till förhörsvittne”, i ett grundfalskt ärende låtsas skaffa in gammal påstådd andrahandsbevisning mot en person, Christer Pettersson, som han vet är oskyldig till mordet.
Nässén vet, att om någon är oskyldig till detta mord, så är det Christer.
Men jag känner motfrågan: skulle verkligen en hel rikskriminal i tjock bok efter tjock bok, falskeligen frihandsteckna lögn på lögn, i ett sammelsurium där allt blir osant. eftersom den grundläggande beskyllningen mot Christer Pettersson är osann? Ja, det menar jag. Detta är genomtänkt uträkning, noga genomtänkt uträkning, från de falska herrarnas sida.
Rikskrim har tänkt: Om vi fabricerar kilovis med text, där vartenda ord bygger på att Christer Pettersson är skyldig, ja då vill det mycket till innan någon journalist eller förkättrad privatspanare går ut och säger:
Det är lögn allt sammans! Det finns inte ett ord som samtidigt är relevant och sant. Det är en lång skrämmande saga, där viktiga delar av texten författats av en av chefslögnarna, Thure Nässén, krinsp.
Men många är inblandade i denna kolsvarta affär. Inte bara Nässén, Många krk, ännu flera krinsp. Höjdarna upptill som satt sina namn under kilo på kilo av lögner.
Det är tyngden av all denna polisiära normalprosa, oftast mycket grammatikaliskt skriven, som ska göra susen, är det meningen – det går inte att ljuga tusentals sidor!
Nej det skulle inte gå om det bara var någon enstaka kk ller någon enstaka krinsp, som var ute och snurrade. Men när alla är införstådda och inte släpper några sanningar lösa, ja då går det förträffligt att ljuga ett helt rättssamhälle fullt och dunka allmogen i huvudet med orangegula protokoll: så här ligger det till och hör sen!
Detta skrivs två dagar före nyårsafton, i ett läge då SVT bedriver en fact- och fictiondrive i Palmeaffären som måste göra svensk allmänhet djupt förvirrad. Vad är sanning? Vad är saga om trollen?
SVT:s Eva Hamilton tar på sig ett stort, stort ansvar när hon, uppenbarligen på inrådan högt högt uppifrån, blandar en förledande cocktail i stället för att servera ett iskallt klart glas vatten:
Så här gick det till! Så här gick det faktiskt till!
Sven Anér

Larmsignal till Polisen, i anslutning till försvunnet bakgrundsmaterial till min senaste bok, ”Mitt 20-tal och mitt 30-tal”, påtalat av mitt förlag Kärret

$
0
0

29.12.12. Till Bokförlaget Kärrets anmälan av försvunnet konvolut.
Undertecknad Sven Anér. journalist och författare, uttrycker min djupa förundran över att bokförläggare Göran Dahlmans polisanmälda försvinnande av ett stort grönt vadderat kuvert kunnat ske.
Kuvertet innehöll hela bakgrundsmaterialet till min rubr bok, ”Mitt 20-tal och mitt 30-tal”, under produktion hos Bokförlaget Kärret i Göteborg och hos tryckeriet Scandbook i Falun.
Som bland andra Uppsalapolisen vet, försvann resp levererades av posten svårt skadade, fem dvd-skivor vid separata tillfällen för ca ett år sedan, innehållande inspelningar av mitt stormöte på Tuna Bygdegård, vilket behandlade Lisbeth Palmes koppling till mordet på Olof.
Det har uppenbarligen varit mig personligen som de trakasserande sabotörerna velat komma åt, och när jag i dag ser att motsvarande attacker görs mot ett bokmaterial som direkt kan kopplas till mig som upphovsman, måste jag självfallet dra slutsatsen att angreppen varit riktade mot mig.
Det år djupt illavarslande att Posten tappar bort stora, tunga - tydligen över ett kg – konvolut, som sagt postens egna, vadderade och gröna kuvert, till yttermera visso.
Min kollega Dahlman har av posten i Göteborg fått beskedet att ”vanliga brev kan inte reklameras”, ett enligt min mening sanslöst påstående.
Jag begär nu, tillsammans med Göran Dahlman, att polisen gör allt för att återskaffa detta kuvert med innehåll – ett innehåll som är mödosamt att rekonstruera – samt lokaliserar och identifierar förövarna.
Det inträffade riktar spjutspetsen rakt in mot den svenska kulturens hjärta och bryter skrämmande flagrant mot gällande tryckfrihetsförordning.
Djupt engagerad och oroad hälsning!
Sven Anér, 210814-5075, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79

Välkommen, Dag Andersson! Läs min blogg!

$
0
0

31.12.2012. Kriminalkommissarie Dag Andersson, Palmeutredningen, Rikskriminalpolisen!
Jag läser nyårsnattens morgon på Text-TV att du nu är ny chef för Palmeutredningen, och jag önskar dig lycka till!
Jag får av den komprimerade CV som jag läser intrycket att du är en realinriktad person, med vilja att utreda reala fakta. Jag ber dig därför gå in på min blogg
och koncentrera dig på mina egna inlägg på bloggen, framför allt det nya årets inlägg.
Jag har aldrig, genom åren, blivit dementerad i någon sakfråga, endast avfärdad utan motiveringar.
Av de senaste inläggen är mina skrivelser till statsrådsberedningen (5 punkter) och till RÅ (anmälan av Leif GW Persson) de centrala.
Jag hävdar, i likhet med Leif GW Persson, att mordet på Olof Palme förövades inom en konspiration av poliser, och jag ifrågasätter sålunda varför Persson hållit tyst så länge.
Engagerad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Mördaren är Anti Avsan!

$
0
0

31.12.2012.
Kriminalkommissarie Dag Andersson, brev 2:
Jag sänder dig min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” och ber dig läsa.
Mina mycket skarpa anklagelser mot Avsan har aldrig någonsin vederlagts av rättsliga instanser, och allra minst har de vederlagts av honom själv.
Tidigare polisutredare i Palmeärendet samt förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp har aldrig dementerat mina uppgifter. Avsan har aldrig riktat ett uns av kritik mot mig, och han har inte anmält mig för förtal, vilket rimligen är ett klart indicium för hans skuld.
Förslag:hör Anti Avsan som misstänkt för mordet på Olof Palme. Avsan är hörd en gång, dock endast upplysningsvis den 14 juni 1993, men detta förhör är aldrig publicerat.
Jag uppmanar dig också att noga ta del av de åtta (!) förhören med ”Anki” och ”Annelie”, där rimligen ett klart utpekande av Avsan bör ingå.
Du säger i dag till Expressen att du har mycket att sätta dig in i. Ja, men hela utredningsmaterialet är ju byggt på falska premisser; du bör enligt min mening inte lägga ner tid på att läsa igenom osanningar.
Koncentrera dig i stället på Anti Avsan, parallellt med Leif GW Perssons uttalanden i SVT den 28 februari 2011 och 2012:
Mordet ägde rum inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner –
detta sägs av rikspolisstyrelsens per definition i särklass kunnigaste och erfarnaste kriminologiske expert och bör självfallet inte nonchaleras.
Så presenterad blir din uppgift inte särskilt svår – tvärtom, du kommer till ett dukat bord. Ett exempel på de arrangerade lögnerna: Christer Pettersson, en dagdrivare, arrangerade självfallet inte en strikt militärisk exekution som denna. Christer Pettersson var rättsstatens egen syndabock.
Med vänlig, engagerad och oroad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
./. bok.

”Palme 3” – det var det förblindade hatet som dödade. Förblindade?

$
0
0

1.1.2013. Det var pressande att se detta avslutande avsnitt av ”Palme”. Pressande att se och höra dessa högt uppsatta personer uttala sig, personer som fortfarande finns med inom en inre cirkel som aldrig hörts om mordet annat än upplysningsvis, dvs till intet förpliktande.
Såg filmen framåt, mot mordets uppklarande? Nej, det var alldeles uppenbart. Inte en scen, inte ett ord såg framåt. Mordet är ett faktum. Hur det löses? Inte vårt bord, enligt filmmakarna. Inte vårt bord.
Jag har svårt att förstå hur de har känt sig när de så abrupt, så totalt bestämt sig för att ta avstånd.
Mordet har dock begåtts av någon person, några personer. Indirekt frammanade detta sista avsnitt bilden av någon enstaka förblindat hatgrubblande person som tänkbar, trolig mördare. Knappast en organisation, knappast en tung organisation. Tillbaka vid ”ensam gärningsman” – ja, sådana går aldrig att försvara sig mot, och de har tydligen varit svåra att hitta…
Så glöm allt detta, glöm mordet, glöm Dekorima, glöm Sabbatsberg. Sätt punkt, gärna med rött bläck om så önskas, med några ord av Anna Lindh om en Olof vi aldrig kommer att glömma.
Men glöm hur han dog. Hatet dödade honom. Lite allmänt, lite kusligt. Det får räcka med det. Att utreda mordet? Ja men det har vi väl polis till…
Sven Anér

Expressen igen: ”GW: Det var poliser!”

$
0
0

2.1.2013
Sju avdankade åklagare och poliser uttalar sig idag för Expressen. Ingen av dessa säger klart ifrån: ”Nej! Det var inte Christer Pettersson!” Med undantag för Leif GW Persson, som på nytt nu i Expressen får tala klarspråk. Jag citerar:
Förre polisprofessorn Leif GW Persson har hela tiden /sic!/ haft sin egen teori om vad som hände. Han är säker på att det rör sig om en konspiration i Olof Palmes närhet.
Om man ser till statistiken så mördas politiska personer i regel av politiska skäl. Vilka som utför rent praktiskt? ja, det är personer i deras närhet som har ett militärt eller säkerhetspolitiskt förflutet. De har kunskap om offret och tillgång till offret. Säger han.
Så långt GW i dag i Expressen, som därmed ger en lösning med substans, till skillnad från det gamla avsuttna polis- och åklagargänget som inte vågar tala ur skägget.
En viktig notering kan göras. Expressen påstår att Leif GW ”hela tiden haft sin egen teori”, och det är anmärkningsvärt.
I min just inlämnade anmälan till RÅ begär jag just att RÅ ska utreda vid vilken tidpunkt Persson kan tänkas ha byggt sin mördarteori: på senare år eller, vilket ju vore oerhört dramatiskt, redan i direkt samband med händelserna vid Dekorima! I så fall har GW, som jag skriver till RÅ, gjort sig skyldig till grovt tjänstefel då han inte slagit larm.
Det är ingen överdrift att säga att Leif GW Persson håller detta stora svarta mord i sina händer. Han uttalar sig om fakta i realtext, han inspirerar till fiktioner i film på film hos svenska folkets licensbetalda television.
Men han är en vrång person, omöjlig för andra att hantera. Föreställ er en direktsänd TV-utfrågning, där GW ställdes mot ett par kompromisslösa intervjuare! Då skulle GW bland annat tvingas spotta ut om sin polisteori, och då skulle luften kunna börja rensas.
Är GW i dag något som katten har släpat in? Den ytterligt passiva förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp har i brev till mig frankt förklarat att ”jag har aldrig talat om Palmemordet med Leif GW Persson”; en sanslös men under omständigheterna högst begriplig deklaration: GW är farlig!
Sådan är den svenska rättsstatens situation i dag. En högt stabsplacerad polisman, just gången i pension, störs aldrig av det svenska åklageriet, som bestämmer över polisen i det här landet och gärna accepterar rådande läge: bara vi passar oss för GW kanske det ordnar sig…
Jag har själv vid flera tillfällen begärt en GW-kontakt, men jag får ingen. I stället möts jag ideligen av hans grova påhopp, som är desto märkligare som vi i själva verket står på samma estrad..
Har GW tagit över landet?
Sven Anér - men God Fortsättning!

TT och Tidningsutgivarna sitter tysta och stilla på sin gemensamma tron!

$
0
0
12.12.12. När en engagerad och sannerligen oförvitlig journalistisk forskare, högaktuell i dag i det tilltrasslat outredda Palmeärendet, söker en seriös kontakt med de i varandra hopslingrade TT och Tidningsutgivarna blir svaret på sex brev inget svar alls.
Två så centrala instanser av viktig social karaktär vägrar att vara med och initiera en så väsentlig debatt som denna – jag drar en jämförelse med den skakande TV-dokumentär om Raoul Wallenberg och Per Anger i Budapest, som uppvisade samma tigande och muttrande och duttande som alltid tycks känneteckna en svensk överhet, då den med smusslande diskretion önskar förpassa ett stort ärende till den dammiga arkivhyllan längst bort.
Per Anger sökte upp sin dåvarande chef, Östen Undén, för att få officiellt svenskt stöd för utredningen av Raoul Wallenbergs öde, men Anger möttes av ett benhårt njet. ”Kunde man inte tänka sig ett utbyte av Wallenberg mot i Sverige befintliga ryska spioner?” –”Så gör inte Sverige,” blev Undéns skrämmande korta svar. Anger fick inget stöd i sin kamp.
Jag möter motsvarande nej-ideologi i min kamp för öppenhet kring Palmemordet.
Kan inte all dokumentation släppas fri?” -”Så gör inte Sverige…”
Jag tror jag tar en Palme-paus över långhelgerna – men inte för gott – och ger i stället en försmak av
Mitt 20-tal och mitt 30-tal,
boken om min barndom och ungdom, som utkommer kring den 20 januari 2013, med fotografen Goodwins ateljéporträtt av den lille Sven i tidstypisk sjömanskostym, sockersöt kanske, men med huvudet på skaft, berättande om en far som var sträng mot sig själv men sannerligen också mot sin son, och om dessa mellankrigsår av blandad idyll, depression och accelererande krigsmuller.
Den lille Svens nedslag i vitt skilda miljöer redovisas: från 20-talets försvinnande statarmiljö i Sörmland till 30-talets England, Frankrike, Grekland och Tyskland: badliv och ferieplugg inom en ram av idyll och skrämselpolitik, praktisk arkeologi på plats i Arkadien, och Léon Blums franska folkfront på badorten Saint-Aubins förstasidor, jämsides med rapporterna från 1935 års Tour de France, som trampades redan då.
Ett skelett i garderoben utreds, men än så länge inte i botten; det är min morfar Johans öde som trotsar mina hittillsvarande utredningar. Dessa fick stanna av inför bokutgivningen, men jag har inte gett upp.
Ådalskravaller och halvöres Aroma-kolor, grym verklighet contra idyll, Ivar Kreugers död, som den lille Sven kunde följa på plats den aktuella kvällen 1932 i Dramatens foyer.
Och centralt genom åren: Stockholms Söder och Uppsalas Stora Torg, upplevda nerifrån asfalt och gatsten på pojkars vis.
Boken säljs via förlaget Kärret och i den ordinarie bokhandeln.
Er tillgivne i bloggen, Sven Anér

”Saken alltför farlig…”

$
0
0

9.1.2011.
Det har kommit ett antal kommentarer kring mitt debattinlägg rörande ”högmålsbrott”, men egentligen inga kommentarer från media. Detta gör att det står allt mer tydligt för mig att det inte är jag personligen som blir misstrodd och nonchalerad.
Den här gången kunde jag referera till ett stort antal, tidigare hemlighållna, uppgifter, vilka jag nu tämligen oväntat fick ut från den svenska säkerhetstjänsten, i specialplastat konvolut. Varför? Ja, det frågar jag mig.
Det var Säpos verksjurist Marie Wessling som den 18 december i fjol sände mig ett tresidigt brev där hon inledningsvis och tämligen oförmedlat konstaterar att
Säkerhetspolisen lämnar ut kopior av de 94 registerkorten som har upprättats vid säkerhetspolisen i utredningen rörande mordet på statsminister Olof Palme. Vissa uppgifter i handlingarna har strukits över eftersom de omfattas av sekretess.
Kort och koncist. Därefter följer två sidor med ”skäl”, men det visar sig att dessa skäl inte avser frisläppandet av dokumenten utan enbart skälen för att vissa strykningar företagits! Att vartenda registerkort lämnas ut motiveras inte utan presenteras närmast som en självklarhet - varför?
Säpos resonemang pekar kanske på att alla handlingar i Palmeärendet alltid bör lämnas ut, möjligen med vissa sekretesstrykningar. Medan rikskrim hela tiden, i tiotals skrivelser till mig genom åren, alltid tagit just ”18 kap. 1 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009-400)” och liknande lagrum till intäkt för att de flesta dokument över huvud taget inte skall, inte får lämnas ut. Medan Säpo för närmast motsatt resonemang.
Har Säpo infört en helt ny lagtolkning? Och har rikskrim, i sin hantering av alla mina ärenden, drivit en lagtolkning som enligt Säpos toppjurister inte håller?
Ja, detta är intressanta frågor. Anser Säpo att det i dag går att släppa det mesta av Palmedokumentationen? Fronderar Säpo öppet mot den påstått pågående förundersökningen?
Jag blir undrande, åt många håll. När granskningskommissionen (dvs i praktiken Axberger) i rapporten polemiserar mot Säpos påstådda ovilja att dela med sig ur sin informationsbank kan det i dag förefalla som om granskningskommissionen gör det lätt för sig: så fort det hakar upp sig i kommunikationen mellan kommission och Säpo gnäller Axberger ett tag, varefter han låter saken bero. Gnäller kanske i ogjort väder.
I stort: Dessa 94 registerkort, och inte minst den bakgrundsinfo som finns i förundersökningens hithörande spaningsuppslag mm, utgör det absolut mest centrala inslaget i kommissionens uppdrag, där kommissionen fick som speciell uppgift att fingranska just ett förekommande polisspår. Det går att spetsa till saken. Riksdagen säger till kommissionen:
”Ta allt annat i andra hand, koncentrera på polisspåret!”
Kommissionen och Axberger gör precis tvärtom:
”Koncentrera på Christer Pettersson och ta allt annat i andra hand!”
Naturligtvis borde Axberger ha återgett inte bara de 94 registerkorten nära nog in extenso, utan framför allt från en säkerligen ovillig förundersökningsledning ha rivit fram alla de gnistrande sprängfyllda spaningsuppslagen som bildar bakgrunden till registerkortens kortfattade rader.
Ett exempel. Om registerkort 37 lakoniskt konstaterar förekomsten av ”privat polisverksamhet” så har rimligen tillhörande handling D 7841 mängder av järnhård information:
Namn på poliser ingående i denna ”privata polisverksamhet”, antalet sådana poliser, tidpunkter, platser, beväpning etc. Palmemordets hela kriminalistiska och kriminella kärna kan återfinnas i D 7841, men all denna fakticitet har uppenbarligen undanhållits kommissionens övriga ledamöter (skulle t ex Inga-Britt Ahlenius ha tigit inför vetskapen om D 7841?).
Jag spetsar till: kommissionen satt med hela mordet i knät, men informerades aldrig och gjorde inget försök att informera sig på egen hand.
I stället har Axberger/kommissionen mage att avslutningsvis i rapporten påstå att ”misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts”, ett uttalande av den hird som bestämt sig för att skydda mördaren, skydda komplotten, som trott sig skydda Sverige!
Har jag rätt att kalla en statlig svensk kommission för hird? Ja. En hird lyder med kadaverdisciplin givna order och order under bordet. Medan en kommission med åtminstone antydan till civilkurage ifrågasätter, undrar, debatterar – samt slår näven i bordet: vi söker sanningen, vi kommer att visa fram sanningen!
I stället tar sig Axberger/kommissionen den arroganta friheten att i rapportens mesiga avslutande stycke antyda att ”nu lägger vi ner alltsammans!”
Detta är sista stycket i denna tandlösa mammututredning:
Det har inte varit vår uppgift att särskilt studera organisationen som sådan och inte heller vårt uppdrag att anlägga synpunkter på hur arbetet framöver skall bedrivas. Vi anser oss dock böra anmärka, att det inte ter sig rimligt att tänka sig att den nuvarande organisationen och inriktningen skulle kunna bestå under lång tid framöver (preskription inträder 1 mars år 2011 /troddes det den gången/. Det vore ingen välgrundad resursprioritering och antagligen inte heller effektivt för mordutredningens del.
Sidan 916. Den förljugna rapportens sista sida. Stopp och belägg. Basta.
Så ska slipstenen dras. På och mellan raderna säger kommissionen att ”vi har gjort så gott vi kan, detta är den slutgiltiga lösningen, nu kan svenska folket vara tröstat, nu låter vi ridån gå ner”.
Ridån gå ner? Tro inte det, hirdens folk med lögnaren Axberger i spetsen! Tro inte det!
Sven Anér

För Maria Ferm (mp) och Hans Linde (v) ESTONIA-räddade fördes bort av CIA-plan!

$
0
0
6.12.2010

I den uppblossande debatten om USA-Sverige är enligt min mening det mest skrämmande inslaget det som jag här omtalar. Jag har i flera år sökt publicitet, men saken är tydligen för känslig, eftersom den visar både det informella ”snatch”-samarbetet USA-Sverige och skrämmande info kring  ESTONIAs förlisning. Allt officiellt grundmaterial kan begäras fram från Luftfartsverket Arlanda, infochef Jan Lindqvist.
Sven Anér

Det hemligaste av allt: ESTONIA-snatchen!
5.12.2010. Aftonbladets Nyhetsredaktion, ANGELÄGET!
Redan den 25 november 2002 presenterade jag i PALME-nytt nr 9, som enda tidning, de oerhört dramatiska uppgifterna om nio estniska besättningsmän som under stort hemlighetsmakeri flögs västerut från Arlanda den 28 resp 29 september 1994 med två CIA-plan, sålunda i direkt anslutning till ESTONIAS förlisning. En mycket omfattande och samtidigt mycket väldokumenterad CIA-”snatch” som hittills endast PALME-nytt i Sverige har redovisat, med det svenska luftfartsverkets egen noggranna diariedokumentation!
Enligt SvD:s uppgifter denna söndag skedde ett svenskt ingripande, mot dessa sällsynt grymma transporter, först år 2006, sedan trafiken pågått i varje fall från 1994 men antagligen även tidigare. Det kan förhålla sig så att denna ESTONIA-snatch är både en av de mest omfattande och samtidigt en av de mest väldokumenterade världen över inom den i tiotals år pågående, grymt illegala trafiken.
Jag faxar nu sidorna 8-13 ur PALME-nytt nr 9/2002 och hoppas att Aftonbladet går in i detta dramatiska ärende, vilket väckt och väcker uppseende och oro i Estland. Kaptenen Avo Piht är med bland de försvunna; hans öde har i Estland fått förkroppsliga hela den dunkla ESTONIA-katastrofen.
Kollegial och engagerad hälsning!  Sven Anér
.
5.12.2010. För AB:s Nyhetsredaktion, angeläget!
CIA-snatchen, kompletterande text:
Sedan nu Wikileaks riktat strålkastare mot CIA:s hittills så hemliga ”snatches” finns rimligen möjligheter för ett återupptagande av debatten kring ESTONIAS förlisning den 28 september 1994. Dagsläget för ESTONIA-affären är, komprimerat:
De tre statliga regeringarna och myndigheterna, estniska, svenska och finska, vidhåller i dag på officiell nivå påståendet att ESTONIAS förlisning var en olyckshändelse. Men detta påstående kommer nu att bli än svårare att vidhålla sedan CIA-affären med de nio estniska besättningsmännen kommit upp på agendan: varför skulle dessa besättningsmän först ha räddats, sedan försvunnit, om det rört sig om en ”naturlig” förlisning?
Det samstämda beskedet från Tallinn, Stockholm och Helsingfors är i dag: Nej, några nya dykningar ner till vraket är inte planerade, detta trots att stora delar av den internationella tekniska expertisen förklarat att endast sådana dykningar kan ge det definitiva svaret rörande ESTONIAs öde.
Det var den 28 september 1994 som ESTONIA förliste, och det var den 28 och 29 september 1994 som två CIA-plan flög mot USA, med av allt att döma fyra resp fem estniska besättningsmedlemmar ombord, därav många i befälsställning och med kaptenen Avo Piht i spetsen (Piht förde inte fartyget, men medföljde för vidareutbildning).
En aldrig utredd flygcirkus startade omedelbart efter förlisningen, med, förutom CIA-planen, svenska och finska räddningshelikoptrar inblandade och med flygrutter och tider ifrågasatta. Även sjukhus i Sverige (bl a Huddinge) och i Finland (framför allt Åbo) har granskats, men utan avgörande resultat. Från myndighetshåll kring Östersjön har journalistiska utredare, bland andra jag själv, mötts med ett klart avståndstagande och ovilja att hjälpa till, och de avgörande autentiska statliga svenska dokumenten kring Arlanda-”snatchen” har inte förmått vare sig makt eller myndigheter eller media att söka lösa gåtan.
Från estnisk sida har det främst varit kapten Avo Pihts maka Sirje som lett försöken att engagera myndigheterna i de tre länderna, bl a med personligt hållna skrivelser till dåvarande svenska kommunikationsministern Ines Uusmann; tyvärr resultatlösa skrivelser.
Jag sammanträffade 2006 med Sirje Piht i Tallinn. Hon var då psykiskt tärd av oron för sin man; hon ansåg sig aldrig ha fått något officiellt stöd. Sirje Piht avled kort efter vårt möte.
Jag har själv alltid vidhållit, i mina nyhetsbrev PALME-nytt och ESTONIA-brevet, att denna skrämmande förlisning med över 500 döda ligger som ett svart dok över de tre ländernas inrikes- och utrikespolitik. När nu, enligt Wikileaks, den svenska regeringen år 2006 hävdar, att den först detta år fick rapport om pågående CIA-snatches, kan detta påstående sannerligen diskuteras. Mitt eget arbete med affären ESTONIA-Arlanda-västerut har sedan 2002 varit känt i Rosenbad, och affären har fortlöpande självständigt dokumenterats av det svenska luftfartsverket! Det finns uppgifter i transportdokumenten som kan peka på att CIA:s snatches berört Sverige även före september 1994, men detta har ej undersökts, och t ex Utrikespolitiska institutet har varit tyst.
Uppenbarligen har den svenska utrikespolitiken inte fått kollidera med USA:s. När den illegala transporten av två egyptier blev känd 2002 sade både myndigheter och media att denna ”snatch” varit en engångsföreteelse, något som i varje fall svenska UD visste var osant.
När en vitbok om fallet ESTONIA någon gång skrivs kommer de nio räddade och därefter försvunna att spela en central, dramatisk roll.
Sven Anér
Karlsrogatan 85, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79

Intimt samarbete SÄPO – Sth-polisen under mordnatten! Bröderna Poutiainen gör den avgörande viktiga analysen!

$
0
0
6.1.2013. I sin bok ”Inuti labyrinten”, kapitel 17,
Var fanns SÄPO under mordnatten?
redovisar Kari och Pertti Poutiainen mycket noggrant, klart och välstrukturerat, det delvis med lögner fördolda samarbetet mellan ledningen för SÄPO och ledningen för den öppna polisen under timmarna närmast efter mordet.
När Leif GW Persson i dagens Aftonblad lägger skulden för mordet på Olof Palme helt på SÄPO och lika helt friar den öppna polisen, motsägs han på sida efter sida av de mycket systematiskt arbetande bröderna Poutiainen. Ett mycket klart samarbete blir synligt, och det verkar uppenbart att SÄPO i stor utsträckning använde sig av Stockholmspolisens tjänster vid avrättningen av den svenske statsministern.
Varje kapitel i ”Inuti labyrinten” avslutas med en komprimerad sammanfattning. Jag återger nu hela den resumé som fogas till detta kapitel 17:

Säkerhetspolisen fick /officiellt, min anm!/ kunskap om mordet genom att en journalist från tidningen Expressen ringde omkring kl 23.40 och frågade om det var bekant att statsministern skjutits. Denna förfrågan ledde inte till någon häftigare reaktion i SÄK:s ledningscentral. Först tio minuter senare, när ytterligare en förfrågan med liknande innehåll inkommit, kontaktades Stockholmspolisens ledningscentral. Och sedan väntade man 15 minuter till innan SÄKs beredskapstjänstgörande intendent, Alf Karlsson, underrättades.
Över huvud taget verkar säkerhetspolisen ha haft en ganska sorglös attityd till mordet. När en av Olof Palmes livvakter, John-Erik Hahne, en dryg halvtimme efter skotten ringde SÄKs ledningscentral och frågade om händelsen fick han bara en förströdd kommentar om att ”statsministern var visst skjuten”. SÄK:s slöa och oengagerade inställning gjorde Hahne upprörd. Han tvingades ringa krimjouren för att få bättre information.
På Sabbatsbergs sjukhus vägrade Lisbet Palme genomgå ett formellt förhör med personal – Sture Lingsberg och Agneta Lund – från krimjouren. Däremot kunde hon tänka sig att bli förhörd av säkerhetspolisen. Kriminalkommissarie Sievert Lindahl vid krimjouren kontaktade därför SÄK och fick löfte om att säkerhetspoliser skulle skickas till sjukhuset. Ingen enda infann sig dock. Detta var anmärkningsvärt också med tanke på att regeringen väntades till Sabbatsberg, och SÄPO hade ansvar för statsrådens livvaktsskydd.
Lingsberg och Lund hade faktiskt väntat sig att finna SÄK på plats redan när de själva anlände.
Säkerhetspolisen tycks alltså ha varit synnerligen passiv under mordnatten. Detta gäller i alla avseenden utom ett: enligt kommissarie Rolf Fredriksson (teknisk chef i Stockholmspolisens ledningscentral) var det ”en massa folk från SÄPO i Stockholmspolisens SBC ”/sambandscentral/. Detta är förvånande eftersom ingen av SÄPO-cheferna, när de hörs av juristkommissionen, säger att personal ”en masse” skulle ha skickats över till polisen på den öppna sidan. Tvärtom hävdar till exempel P-G Näss, dåvarande chef för kontraspionaget, att SÄK inte lade sig i de inledande åtgärderna utan höll sig i bakgrunden.
Till detta kommer att enligt Gösta Welander befann sig chefen för terroristroteln, Alf Karlsson, ”hela tiden” i Stockholmspolisens ledningscentral som förbindelseman. Något som Karlsson själv, enligt juristkommissionen, märkligt nog förnekar. Han hävdar att han över huvud taget inte satte sin fot i ledningscentralen på den öppna sidan.
Också SÄPO-kommissarien Christer Granqvist – som under natten arbetade som radioexpeditör direkt under Alf Karlsson – berättar för kommissionen att ”Alf Karlsson begav sig i ett tidigt skede till Stockholmspolisens lc /ledningscentral/.” Inför de här motsägelserna gav juristkommissionen upp. Man lämnade frågan hur sambandet mellan Stockholmspolisen och SÄPO gick till under mordnatten outredd. Precis som man gjorde med frågan varför ingen från SÄK infunnit sig på Sabbatsbergs sjukhus.
Det torde vara helt klart att Alf Karlsson verkligen befann sig hos polisen på den öppna sidan. Frågan är varför han förnekade detta. En möjlig förklaring är att SÄPO inte alls höll sig i bakgrunden, som bl a P-G Näss påstått, utan mycket aktivt deltog i verksamheten i SBC. Och Karlsson (liksom de övriga cheferna inom SÄPO) vill inte att detta ska framgå, eftersom SBC (som till exempel parlamentarikerkommissionen kunde konstatera) inte gjorde sitt jobb. Genom att påstå att man höll sig i bakgrunden slipper man frågor om SÄPO:s roll i de underlåtenheter och fördröjningar som förekom.

Förneka allt så faller ingen skugga på SÄK.
Det finns fler omständigheter som pekar mot att säkerhetspolisen långt mer aktivt än man vill medge deltog i spelet i Stockholmspolisens ledningscentral. Till exempel berättar Rimborn /kommissarie vid Stockholmspolisen/ att när han kom till SBC hördes han allra först av säkerhetspolisen, med SÄPO-chefen Hjälmroth i spetsen, i ett separat rum. Först efter detta förhör fick Rimborn informera polisen på den öppna sidan.
Stockholmspolisen kom alltså i andra hand trots att man formellt höll i verksamheten i den egna ledningscentralen. Uppenbart är att SÄPO inte alls höll sig i bakgrunden.
Hjälmroth påstår att han gick över till Stockholmspolisens SBC omkring kl 01.50. Denna tidsuppgift kan omöjligen vara korrekt, vilket bevisas av bland annat ett TT-telegram som gick ut kl 01:51. Säpo-chefen befann sig i ledningscentralen hos polisen på den öppna sidan betydligt tidigare!
Hjälmroth tycks medvetet vilja tona ner sin egen roll. Han berättar till exempel inget – varken för jurist- eller parlamentarikerkommissionen – om att han förhörde Rimborn.
Men det är inte bara kring SÄPO-chefen som tidsuppgifterna är tvetydiga. De gäller också andra befattningshavare inom SÄK. De uppger för juristkommissionen att de kom till jobbet vid andra tider än de som finns noterade i SÄPO:s loggbok.
Över huvud taget är bilden otydlig kring säkerhetspolisens förehavanden under mordnatten. Några raka besked har inte gått att få. Det här ger intryck av att man döljer något. Vi vet – från tidigare kapitel – att SBC var lamslaget på ett sätt som är svårt att förklara annat än som en följd av att vissa ”element” medvetet bromsade verksamheten. Fanns dessa ”element” inom säkerhetspolisen? Är det därför det inte går att få klara besked om SÄK:s göranden och låtanden under natten?
Lögnen är en del av kulturen i en säkerhetstjänst. Man kan därför aldrig ta för givet att det som berättas av tjänstemän med anknytning till säkerhetsintressena är sant. Ett klassiskt exempel är förre CIA-chefen Richard Helms. Han åtalades i slutet av 70-talet för att ha ljugit för ett kongressutskott.
Buggningsutredaren, chefsåklagaren Jan Danielsson.
Svenska SÄPO är naturligtvis varken bättre eller sämre än sina utländska systerorganisationer: man har erkänt att man ljög systematiskt för att vilseleda Frågan är bara hur mycket man från SÄPO:s sida har ljugit om mordnattens händelser.
Så långt bröderna Poutiainen om detta ytterst centrala avsnitt av händelserna under mordnatten och under den tid som följt.
Hur stämmer nu denna noggranna redovisning med Leif GW Perssons blanka påstående i dagens Aftonblad, där han friar Stockholmspolisen från varje brottsmedverkan och lägger all skuld på SÄPO? Den stämmer förstås inte alls. I själva verket tycks det vara uppenbart att det varit Säpo som varit initiativtagare till konspirationen och utgjort den högsta ledningen för mordets handhavande och skötsel, samtidigt som SÄPO valt att använda sig av Stockholmspolisens tjänster. Denna Stockholmspolis hade resurserna, de nära resurserna ute på gatorna och inne i sambandscentralen.
I själva verket har mordet skett i ett väloljat samarbete mellan Stockholmspolisen och SÄPO, två instanser vilkas uppgift det varit att, gärna med sina egna liv om så erfordrats, värna om sin statsministers liv.
Jag söker en anledning till att GW så ostentativt kopplar loss Stockholmspolisen från varje medverkan, trots att han självfallet bl a har läst ”Inuti labyrinten”. Här hittar jag inte koden, men det är ju tänkbart att Leif GW nu har bestämt sig för att sluta mumla utan ge oss klartext i stället.
Alldeles klart och tydligt är dock, denna söndag, medan SVT fortsätter att hamra sin trailer för ”Mordet på Olof Palme”, som om dessa spelfilmer verkligen skulle ge sanningen – vilket de kanske ger; ja mina bloggbesökare märker hur förvirrad situationen är.
Inte blir den mindre förvirrad av att Eva Hamilton och hennes kolleger inom TV-nomenklaturan tillsagt såväl Text-TV som inte minst Uppdrag Granskning: ingen faktabevakning av Palme-mordet! Håll tassarna borta!
Det börjar bli för många snubbeltrådar i denna härva. Och för litet av den röda tråd som dock framträder allt klarare. Obevekligt klarare.
Sven Anér

”Säpo ligger bakom Olof Palmes död”, konstaterar Leif GW Persson i 3 cm höga bokstäver i Aftonbladet 6.1.2013!

$
0
0
7.1.2013. Det går undan nu, för att uttrycka saken milt. Leif GW Persson får i trettondagens nummer av Aftonbladet ett helt uppslag för sitt konstaterande: det var Säpo!
Bra, i och för sig, om uppgifterna äntligen också kan noteras av den svenska rättsstat som hittills aldrig bevärdigat GW eller t ex mig själv med minsta uppmärksamhet, positiv eller negativ.
Men jag tänker och undrar. Leif GW Persson är universitetsutbildad forskare och vet alltså vad forskning kräver. Det finns ett fint ord som heter ”akribi”, dvs vetenskaplig noggrannhet. När jag skriver här på bloggen försöker jag tillämpa akribi, en attityd som givetvis skär igenom hela mitt arbete. Jag försöker hålla korrekt stavning (svårt, i fallet Lisbet (h) Palme!), jag försöker presentera händelseförlopp så noggrant det går, och jag försöker precisera mina fakta, ge dem proveniens, dvs berätta varifrån jag har dem.
Detta ger viss stadga. Men då professor Leif GW Persson i gårdagens AB beskriver varför han avfärdar fyra mordspår men behåller ett, polisspåret, ger han mycket litet av faktisk proveniens. Jag ska ta upp hans motiveringar, en efter en:
Christer Pettersson:
Att det skulle vara Christer Pettersson håller jag för helt osannolikt, av många olika skäl. Bland annat på grund av material som ingår i utredningen. Ett av vittnena känner Christer Pettersson. Då skulle väl han om någon ha känt igen honom.
Detta är den svagaste bevisningen för Christer Petterssons icke-inblandning. Det aktuella vittnet, Jeppsson, är i sina långa berättelser mycket otillförlitlig, och att använda ett negativt ”bevis” som tecken på att mördaren inte har varit Pettersson är givetvis mycket svagt, när detta material, som GW säkert haft full tillgång till, är så svagt, jämfört med alla bevisen för att Christer Pettersson var den av rättsstaten arrangerade syndabocken.
Men GW håller sig lite utanför, talar inte ur skägget. Uppträder inte som en forskare.

PKK-spåret:
Det här med kurdspåret tycker jag till och med är långsökt. Av någon anledning blev utredarna pådyvlade detta av Säpo.
Ja, eller snarare av Holmér, som troligen själv uppfann detta mot en hel folkgrupp gemena spår. Att kalla kurdspåret ”långsökt” är ett dundrande understatement. GW borde ha konstaterat att kurdspåret inte bara var långsökt utan en osannolik rättsstatens räddningsplanka, modell Hans Holmér.
33-åringen:
33-åringen borde rimligen ha kunnat avföras från början.
Avföras?” Terminologin blir så vacklande. Eftersom GW anser sig veta (säkert med rätta) att mordet utfördes inom rättsstatens eget system, har det ju aldrig blivit tala om att ”avföra” villospår.
Polisspåret:
Att ett antal ordningspoliser vid Norrmalmspolisen skulle vara inblandade tror jag inte alls på. Jag vill nog höja ribban. Det kan vara säkerhetspoliser eller personer verksamma inom den militära verksamheten.
Här går det undan. Med ett penndrag avfärdar GW hela det sedan allra första början existerande polisspåret, först skildrat av Olle Minell resp av mig, i två böcker med samma mycket distinkta titlar, ”Polisspåret”, därefter föremål för ytterligare skarp litteratur signerad bl a bröderna Poutiainen, Borgnäs, Kanger och Wall (listan är ingalunda komplett). Böckerna blev egentligen aldrig i sak dementerade utan bara, med viss distraktion, bortviftade: ”det är bara privatspanarna”.
Att hånfullt kalla t ex bröderna Poutiainen för ”privatspanare” är förstås orimligt. Deras ”Inuti labyrinten” är ett storverk, fylld av just den akribi som GW själv så sällan tillämpar.
I själva verket var avrättningen av en svensk statsminister på öppen gata ett dubbelarrangemang, där öppen polis och SÄPO tillsammans i god sämja ledde exekutionen på effektivaste sätt och sedan, under de många åren, såg till att grytan med ”den ensamme gärningsmannen” hölls kokande, förlåt om det fräser kring liknelsen!
I princip räckte det för dessa rättsstatens förkämpar, inom såväl öppen polis som SÄPO, att vifta med en ensam gärningsman, Christer Pettersson eller annan, för att mördargängen skulle slippa undan närgången medial uppmärksamhet. När Palmeaffärens slutdokument ska skrivas kommer mediers i praktiken nästan totala overksamhet att bli föremål för den mest närgångna granskningen.
Och så: Säpospåret:
Tolv timmar innan mordet visste flera inom Säpo att paret Palme skulle gå på bio. Man borde utreda hur vitt spridd den kännedomen var. Statistiskt brukar ledare som Olof Palme mördas av politiska skäl. ”Säpo-spåret” har Säpo fått utreda själva, vid sidan av ordinarie Palmeutredning och ingen utomstående har fått tillgång till utredningsmaterialet.
Ingen utomstående?” Har då rikspolisstyrelsens egen chefskriminolog, professor Leif GW Persson, varit utomstående? Självfallet inte, sannerligen inte. Det vore en synnerligen egendomlig byråkratisk ordning om chefskriminologen hölls utanför landets största brott någonsin, tanken svindlar.
Jag utgår från att Leif GW Persson, redan från brottets koncipiering och under hela utredningens förlopp, har varit informerad och kanske påverkat. Eller skulle han ha fått höra ”bort med tassarna, hr Persson”? Och skulle han inte själv, som den vilda skogens räv han är, inte ha hittat andra stigar som lett till målet?
Jag erkänner gärna att jag inte ser några staket, några murar för Leif GW Perssons tänkbara framfart i snårskogen. Har han hela tiden vetat vilken sida han stått på? Han har, uppenbarligen, under många långa är underlåtit att slå det stora larmet: detta är statens eget mord. Gör det honom till medskyldig? Jag har, även här på bloggen, ställt frågan till RÅ och anmält GW för noggrann undersökning, men RÅ dundrade raskt nej-stämpeln på min officiella inlaga och sände den i retur till Uppsala.
Så Leif GW skyddas. Hur är det tänkt att detta ska sluta? Vad ser vi för signaler? Inga alls, egentligen, mer än delrapporter från AB och Expressen, då och då. Landets justitieminister, som heter Beatrice Ask, gråter över att poliser inte klarar av särskilt många brott, men hon är tyst i Palmeaffären. Detsamma gäller rikspolischefen, rikskrimchefen, nye Palmeutredaren med, formellt, vice RÅ Kerstin Skarp över sig – jag har ett tämligen sanslöst brev från Skarp där hon säger att hon aldrig talar med Leif GW Persson. Nej, det är inte lätt att komma till tals, utan pekuniär erkänsla av den typ kvällstidningar har att erbjuda.
Till sist: i det senaste numret av den elegant utstyrda ”Svensk Polis” presenteras ett reportage inifrån Palmeutredningen på följande sätt:
225 hyllmeter med dokument. Under åren har Palmeutredningen växt till en av de största i världen. Inför 25-årsdagen av mordet har allt materialet sorterats och gjorts mer överskådligt.

Alltså: svensk polis vill ha beröm för att den producerat över tvåhundra hyllmeter av totalt irrelevanta dokument, vilka samtliga borde ha ersatts med några få ord på ett i övrigt vitt pappersark:
DET VAR DEN SVENSKA STATEN SOM MÖRDADE SIN STATSMINISTER.
Läs nu också bröderna Poutiainens avgörande klara och viktiga positionsmarkering: det var SÄPO och den öppna polisen som avrättade Olof Palme, som sagt i god sämja.
Sven Anér
Viewing all 415 articles
Browse latest View live