Rapporterna, de allt tydligare och envisare rapporterna om nya märkligheter kring mordet på statsminister Olof Palme, placerar frågan om straff i förgrunden. Ett klart brott finns förstås, själva statsministermordet, men redan här kan säkert debatt uppstå.
Ska en mördare, om en sådan kan identifieras, dömas enbart för mord enligt brottsbalken 3:1, eller utgör ett mord på statsministern/regeringschefen i själva verket ett högmålsbrott enligt brottsbalken 18? Kanske med beteckningen uppror? Kapitlet om högmålsbrott är aldrig prövat i domstol i modern tid, varför prejudikat saknas.
Nå, själva mordet kommer väl att behandlas enligt den vanliga brottsbalken, men vad kan då tänkas hända med personer som deltar i konspiration eller liknande, mot den svenska överheten? Jag prövar här nedanstående paragraf 4 ur kapitlet om högmålsbrott, aldrig tidigare någonsin prövad – eller, jo, avfärdad den gången då jag ville att den beryktade ”Stockholms försvarsskytteförenings” aktiviteter skulle prövas enligt denna paragraf 4 rörande olovlig kårverksamhet. Det ville dock ingen myndighet.
Paragraf 4 lyder – känn på formuleringarna och känn efter om du tycker att paragrafen lämpar sig för vår skrämmande aktuella politiska situation:
Om någon bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara avsedd att utgöra eller med hänsyn till sin beskaffenhet och det ändamål för vilket det är bildat lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten, eller ock för sådan sammanslutning tager befattning med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning, upplåter lokal eller mark för dess verksamhet eller understödjer den med penningar eller på annat sätt, dömes för olovlig kårverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.
Går det att påstå att konspirationerna mot Olof Palmes liv, och naturligtvis också mot hans roll som svensk statsminister, faller under en paragraf som rör högmålsbrott?
Ja, det menar jag. Ta händelser som de fleråriga attackerna mot Christer Pettersson som den falskeligen utpekade ensamme gärningsmannen – olovlig kårverksamhet? Ja om alla de inblandade i försöken att snärja Christer Pettersson – poliser, jurister och statstjänstemän – samlas till en grupp skulle, menar jag, denna grupp i lagens mening kunna betecknas som just en kår, en mycket farlig kår.
Hela detta resonemang förutsätter dock givetvis en vilja från justitieministerns sida och nedåt. Jag har svårt att se en dylik rättsprocess i dagens situation, men jag måste förstår se framåt mot ett annat Sverige, då rak, hederlig rättvisa kan ha tvingats fram.
Det som händer i dag i detta Sverige är naturligtvis av ytterst illavarslande karaktär, och ärendet blir inte mindre oroande när svenska medier tar så till synes slumpmässigt upp fallet Palme i vid bemärkelse: vissa medier någon gång, vissa bara en gång, för att därefter hoppa över saken helt, trots att den befinner sig i ett nytt och avgörande intressant läge.
För den inte alltför väl insatta allmänheten – och vem är väl det? – måste dagens mediabild vara mycket förvirrande, och inte blir den klarare av den varje söndag visade Pilgrimsserien.
I den här söndagens avsnitt fick vi veta, i grova och råa presentationer, att säpointendenten Waltins inblandning i mordet på Olof Palme var total. Han lejde skytt ur sin personal, han fixade själv ett lämpligt vapen, han gav sin skytt slutinstruktion: han var alltså, enligt filmmanus, helt och fullt ansvarig för statsministermordet.
(Hur han hade möjlighet att i lugn och ro arrangera mordet trots att han blivit blixtsparkad förmäler inte historien. Men det kan ju hända så mycket i fiction…)
Här fick alltså den redan förut förvirrade svenska allmänheten ytterligare ett orosmoment i sin bild av Palmemordet (om han eller hon inte redan slagit av TV:n). Min ofta framförda kritik av den av Eva Hamilton sanktionerade ”fiktive” Leif GW Persson skärps. Allt känns så fel.
Om det funnes en rak och hederlig polis- och åklagarmakt skulle Leif GW för länge sedan ha kallats till förhör; om han hade kallat detta för ingrepp i en fri författares verksamhet hade väl den saken fått tas upp, men även en fri författare bör hålla sig till gällande lag. Menar jag att Leif GW bryter mot gällande lag? Jag är inte jurist av facket, jag håller frågan delvis öppen. Men konstaterar endast att en GW-signerad Palmedokumentär, faktiskt grundad och etablerad, skulle vara ytterst välkommen, i motsats till den nu, med pukor och trumpeter, presenterade ”fiktiva” Palmeversionen.
Men jag återgår till den olovliga kårverksamheten. Går det att bryta ut olika kriminellt tveksamma avsnitt ur det mörka kaleidoskop som vi har framför oss? Jag börjar, får vi se:
I Palmeärendet har ett stort antal åklagare figurerat, alla med en önskan att någon verklig mördare inte finge hittas: Almblad, Helin, Riberdahl, Morath, Blidberg, Skarp; ett axplock.
Har de bildat en ohederlig och ohelig kår för att dölja det stora brottets sanning? Det menar jag borde prövas.
Palmepolisers försökatt snärja Christer Pettersson har varit så genomskinliga och oblyga att dessa poliser, tagna i grupp, måste sägas utgöra en kår ”som icke med vederbörligt tillstånd förstärker ordningsmakten”.
Domarmaktensåg till slut till att Christer Pettersson inte klart friades men i varje fall inte fälldes: tingsrättens dom revs upp. Men under den inledande omgången i Stockholms Tingsrätt hade domare och nämnd klara möjligheter att genomskåda det material polis och åklagare lagt på deras bord, men underlät att göra detta. Den falska beskyllningen mot Pettersson löper som en röd tråd genom det över tusensidiga förundersökningsmaterialet: drog ingen domare de klara slutsatserna? Kåranda mellan jurister? Kanske lika strikt som mellan poliser?
Förundersökningssekretesshar varit förundersökarnas käraste ord. Någon generell sådan finns inte. Allt material borde ha varit öppet, såvida inte domstol, i undantagsfall, medgett avsteg från den generella öppenheten.
Så sent som den 23 januari i år får jag denna gravt missvisande skrivelse från Palmeutredarna hos rikskrim:
Polisutredningen är en pågående förundersökning som omfattas av sekretess enligt offentlighet- och sekretesslagen (2000/400). Nu liksom tidigare kommenterar vi inte den pågående förundersökningen. Ert brev föranleder ingen övrig åtgärd.
Så bort med tassarna, Sven Anér!
Jag minns min vänskap med DN:s kände polisreporter Massi Svensson. Massi möttes aldrig av liknande dekret under sin bevakning av över hundratalet mord. Han fick nästan alltid de besked han begärde, och förundersökningssekretess var något han mycket sällan stötte på.
Det kunde sägas – och sas också – att Massi hade satt sig i knät på poliser på fältet och alltför snällt och vänligt behandlade deras åtgöranden. Någon sanning kan ligga i detta, men viktigare var att Massi fick de svar han begärde; sen fick han själv sätta sig att bedöma och gallra.
Själv får jag aldrig annat svar från vare sig polis eller vice RÅ Skarp: förundersökningssekretess. Och när jag någon gång går vidare till domstol får jag för det allra mesta samma svar: förunderskningssekr…
Jag tror inte att myndighetens spets är speciellt riktad just mot mig. Bloggbesökare och gamla PALME-nytt-prenumeranter skriver och berättar för mig att de är exakt lika ovälkomna i RÅ:s och polisens enklaver.
Walkie-talkie- förekomsten, en masse, kring biografen Grand och Dekorima, togs aldrig på allvar upp av polisens utredare, utan det betraktades som något helt normalt att 40 st w/t fanns ute på stan denna fredagsnatt – i Christer Pettersons regi? Det känns som det gamla polissyndromet. Händelser noteras en och en, jämförs inte med varandra eller med den specifika situation som råder.
Hur Palmeutredarna kunde undgå att slå larm om w/t-förekomsten är svårfattbart. Eller hade varit svårfattbart om inte poliserna varit indoktrinerade.
Det kanske värsta: att se RÅ ranta upp till högsta domstolen med, som jag har kallat det, en påse nygamla vittnesmål som kunde tänkas fräscha upp den dittillsvarande – och i HD avfärdade – gamla bingen av gnäll på Christer Pettersson.
RÅ utsätter sig alltså för hånet att avfärdas av HD, i hoppet om att äntligen få Christer Pettersson fälld för ett brott som polis och RÅ själva falskeligen har riggat mot Pettersson; det är som om ordbehandlarens tangenter inte vill lyda mig.
Jag sammanfattar: I nära nog all mänsklig verksamhet gäller det att bedöma uppkomna slutsatser efter deras sannolikhetsgrad. Om jag i skolan satte decimalkommat ett steg fel och alltså fick en produkt som var tio gånger större än den korrekta, så borde jag raskt kunna konstatera att jag räknat fel.
Men den typen av kontroll tycks polis och åklagare sällan ha ägnat sig åt, naturligtvis eftersom de inte har velat. Jag har aldrig beskyllt poliser på fältet eller andra för bristande intelligens. Tvärtom, de har fått göra våld på sitt verkliga kunnande för att bli sina överordnade till lags.
Olof Palme fick inte ens den mordutredning han förtjänat. Hans mördare tog hand om mordutredningen. Bekvämast så.
Sven Anér