Quantcast
Viewing all 415 articles
Browse latest View live
↧

Sveriges Radio, Ekot:

March 4, 2013, 9:33 am
$
0
0
4.3.2013
Jag översänder en dramatisk pm, med följebrev, avseende militär sammansvärjning i samband med Palmemordet.
Har just detta ämne behandlats av Ekot eller annan radiokanal någon av de senaste dagarna? Välkomna att använda materialet, tacksam för besked vad som händer!
Engagerad och kollegial hälsning
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. PM med följebrev


↧
Search

Öppet brev till Inga-Britt Ahlenius, varför förträngde du 15 misstänkta landsförrädare?

March 5, 2013, 9:37 am
$
0
0
5.3.2013. Inga-Britt Ahlenius, Kvarnvägen 41, Danderyd. Framträder i kväll, 5.3.2013 kl 20.00 i TV 2, ”Min sanning.”
Inga-Britt Ahlenius är alltså hyperaktuell i dag, och den svenska allmänheten hade kunnat önska sig att hon sökt sanningen även i Palmeärendet, i stället för den beskedliga tystnaden. Inga-Britt Ahlenius hade från 1995, ja, ända från 1993, möjligheten att avslöja de 15 misstänkta landsförrädare som konspirerade mot Olof Palmes liv, men där höll hon tyst. Håller tyst i ärendet än i dag – eller kommer något i TV i kväll?
F k: krkom Dag Andersson, rikskrim, justitieministern samt Ekot.
Jag går tillbaka till de gamla dokumenten, de som behandlar Ulf Lingärdes promemorior om bland andra de 15 ”landsförrädarna” och de som ordagrant återger den s k hörningen inför vad som då, under Marjasin, hette Palmekommissionen.
Jag försöker datera, vilket inte är helt lätt. Hörningen av Ulf Lingärde är ju klart daterad till den 14 juni 1995, och en ordagrann utskrift kunde av mig publiceras i nr 11 av mitt nyhetsbrev PALME-nytt för år 1997.
Men saker hade, som du vet, hänt långt innan. En första version av Lingärdes promemoria, som alltså delvis behandlar samma frågor som togs upp vid hörningen, finns redan den 30 mars 1993 registrerad och diarieförd under beteckningen Ai. 318-93 i rikskriminalpolisens arkiv, medan en något omredigerad och på väsentliga punkter kompletterad version lämnades in till Palmekommissionen, som ”Palmekommissionen, ink 1995-05-02 – Dnr 95-103”. Vilka lämnade in Lingärdes båda promemorior, dessa promemorior som skulle ha skakat den svenska rättsstaten om rejäl publicitet hade följt?
Jag komprimerar en kronologi:
1993.03.30Lingärde slår det första stora larmet, via registreringen hos rikskrim av den första versionen av sin PM Ai. 318-93. Datum då promemorian författades är okänt, möjligen redan under 1992. Vid detta tillfälle var, som du vet, den första kommissionen, Palmekommissionen under Marjasin, ännu inte tillsatt. Detta skedde först 1994, då Marjasin av regeringen under hösten 1994 utsågs till ordförande, medan övriga ledamöter, bland andra du, inte utsågs förrän vid jultid 1994.
Jag frågar dig nu idag: När fick du kännedom om att det existerade en osannolikt dramatisk och innehållsdiger rapport rörande 15 påstådda landsförrädare, anonymiserade under beteckningarna F1, F2 etc men klart möjliga att avhemligas?
”De i samhället högt uppsatta personerna, F1, F4, F7 och F8 tog ett historiskt beslut inför Gud och fosterlandet…”
När fick du kännedom? När slog du larm, om någonsin? Har du någon gång, under dina tider i de båda kommissionerna, Palme- resp gransknings-, ångrat din praktiskt taget totala tystnad? Eller fick du ingenting veta?
1995.05.02. Lingärde-rapport nr 2 anländer till Palmekommissionen/Marjasin. Det framgår inte helt klart av dokumentationen, men av allt att döma är ”hörningen” av Lingärde inför Palmekommissionen orsakad av att rapport nr 2 har lämnats in.
1995.06.14.Hörningen arrangeras, utskriften hemligstämplas. Du har deltagit vid hörningssammanträdet med Palmekommissionen, men dina inpass är korta, ute i periferin. Det klart anmärkningsvärda är att kommissionsledamöterna, som är närvarande in pleno, inte verkar att ha tagit del av promemorian från den 5 maj. Alltså 39 dagar tidigare. Kan du svara, Inga-Britt Ahlenius?
Fick du någonsin se Lingärderapporten nr 1? Duplicerades dessa sex sidor åt medlemmarna? Om den hade duplicerats i maj borde ju ledamöterna, väl pålästa, ha suttit med denna pm i sina händer under hörningen och ställt frågor i anslutning till Lingärde ytterligt dramatiska text, mot vilken vad som framkom vid hörningen känns klart ointressant. När fick du se Lingärdes andraPM? Och när fick du se Lingärdes första PM?
1997.17.11.Hörningstexten släpps av Palmekommissionen, som numera heter granskningskommissionen under Ericsson och med dig som övervintrande kommissionsledamot. Jag måste få fråga: har du i denna andra vända fått se Lingärdes andra PM? Jag har aldrig fått någon registrerad kopia från granskningskommissionens sekretariat, endast den som Marjasin stämplade in. Har inte Axberger, nu promoverad från enbart ledamot av kommissionen till ledamot och huvudsekreterare och förmodligen mer eller mindre allenabestämmande, tagit fram någon enda av Lingärdes promemorior?
Vad har hänt, Inga Britt Ahlenius? Har Axberger dolt allt som rört sig i centrum för denna mörka affär?
Inte en rad står, som du vet, att läsa i den nära tusensidiga granskningsrapporten från sommaren 1999, inte en rad om15 misstänkta landsförrädare, inte en rad om att några av dessa skulle ha tagits in till förhör. När granskningskommissionen, efter sju sorger och åtta bedrövelser, äntligen presenterar sig den heta sommaren 1999, är minsta landsförrädarbrus dolt och skyddat från insyn av garanterat ljuddämpande svarta dok. Finns ens Marjasins hörning nämnd? Jag hittar inte en rad, men säg till mig om jag har missat något.
Du sitter, Inga-Britt Ahlenius, i över fem långa år och tröskar denna gråmelerade materia, och när du kommer till en osannolikt dramatisk promemoria om misstänkt landsförräderi i syfte att röja sittande regeringschef ur vägen, så bryter du aldrig av mot den femåriga lunken, inte minsta pip av alarm.
Ännu i dag har ingenting av detta material nått utanför mitt PALME-nytt, en gång i världen, eller utanför min blogg i dag. Det här jobbet var ju skräddarsytt för dig, topprevisor med mandat att revidera allt dig behagar? Ändå sitter du som en försynt liten mus och inte ens piper.
Fick du inte protestera? Såg du aldrig promemoriorna?
Som du förstår, Inga-Britt, är det av yttersta vikt att du snarast redovisar vad du minns från den långa tid du var de båda kommissionernas högt betrodda ledamot. Den ende som egentligen rört detta otroliga ärende är jag själv, och jag har inte kunnat göra ett komplett jobb. För ett sådant fordras ett par studiedagar hos riksarkivet på Kungsholmen i Stockholm, dit all kommissionsmaterial numera är transporterat.
En sådan noggrann undersökning, gjord av myndighetspersoner, t ex av dig själv, skulle kunna rensa den sällsynt unkna luften. Men det fordras god arkivkunskap.
Jag märker, när jag läser igenom min text, att det varit svårt att skriva den helt klara och förklarande texten, eftersom mitt grundmaterial är så ofullständigt, Vad som bl a nu måste göras är en jämförande studie av de båda Lingärde-promemoriorna, vilka givetvis till en början bör datoriseras; otroligt att detta aldrig skett i statlig regi. Min egen datorisering är inte komplett.
Frågorna virvlar. Hur har den svenska rikskriminalpolisen den 30 mars 1993, medan lagföringen av Christer Pettersson pågår som bäst, i lugn och ro, och utan att slå minsta larm, kunnat formellt och officiellt registrera och diarieföra detta skakande dokument Ai. 318-93 samt lyfta in det i en av de klassiska orangeröda pärmarna?
Det handlar ju om tjänstefel så att det ryker om det. Tjänstefel även från din egen sida? Du hade givetvis under de över fem långa åren både undersökningsplikt och sanningsplikt och redovisningsplikt (i den rapport som du själv skrev, tillsammans med dina kommissionskamrater).
Men uppenbarligen har ditt arbete tillgått som det gör inom de flesta kommissioner, dvs ett lydigt lyssnande till en i praktiken enväldig huvudsekreterare, i ditt fall Hans-Gunnar Axberger, vilken sedan han totalt och aktivt nonchalerat ett landsförrädarärende avancerat till justitieombudsman, att döma över levande och döda.
Bestäm dig nu för att verkligen agera, att rädda vad som räddas kan! Jag ser på mitt bord på den inledande delen av din kommissionsrapport, där du rimligen är ansvarig för varje ord. Jag ser flygbilden över Dekorima. Jag läser den långa rubriken
GRANSKNINGSKOMMISSIONENS BETÄNKANDE i anledning av Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme.
Och jag ser tillbaka på de fem långa åren av totalt meningslös utredningsaktivitet. Tänk om kommissionen i stället, genast i starten, hade gått igenom polismaterialet kursivt och redan efter någon vecka hade träffat på dokumentet om de 15 landsförrädarna!
Kommissionsordförande Ericsson hade då, omedelbart i början av år 1995, kunnat gå till sin justitieminister och rapporterat: Vi behövs inte längre, Vi har hittat ingången till hela gåtan. Låt polis snabbutreda!
I stället gnetar kommissionen efter de fem åren fram en nära tusensidig rapport, som bl a innehåller ovidkommande nonsens om ”utredningen avseende Christer P” (128 sidor) och ”Gärningsmannaprofilen” (110 sidor) samt den avslutande förlösande slutklämmen du fick till:
”Misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts.”
Är det så en slipsten ska dras, Inga-Britt Ahlenius?
Sven Anér. Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

5.3.2013. Formellt torde en ordförande ha samma ansvar som sina medkommissionärer, medan, i det aktuella fallet, huvudsekreterarna kanske kan sägas ha haft ett annorlunda formulerat ansvar. Men självfallet ska ett kommissionsarbete bedrivas med full och omedelbar öppenhet, vid varje tillfälle. Så har inte skett, vare sig under Marjasin eller Ericsson.
Hur kan jag säga och veta det? Jo, så fort ett ärende inkommer till och registreras hos en kommission ska ledamöterna informeras. De sitter där med uppgift att bevaka vad som har hänt och som händer nu; en självklarhet.
Men, fortfarande i det aktuella fallet: när Lingärdes promemoria nr 2 inkommer, som nr 103 under 1995, så borde hela den dåvarande Palmekommissionen omedelbart ha snabbinkallats, kompletta kopior av handlingen iordningställts och ärendet med de 15 misstänkta landsförrädarna ha granskats av samtliga ledamöter med stor akribi.
Ingenting av detta händer. Ingenting pekar säkert på att ens ordförande Sigvard Marjasin blev informerad, allting tyder på att ledamöterna inte blev informerade. Huvudsekreterare Per Kjellson har rimligtvis varit den som stämplat handlingen som inkommen, men sedan? Har han vänt sig till Marjasin? Talat med ledamöterna? Det vet vi inte.
Året efter, 1996, förpuppas Marjasins Palmekommission och allt material lagras så att den efterföljande Ericsson/Axberger-kommissionen ska kunna ta del av vad föregångarna sysslat med. Den nya granskningskommission understryker dock, tämligen sötsurt, att vissa förhör som gjorts kanske kan genomläsas, men i övrigt är det en helt ny kommission som tillträtt, från scratch.
Har Axberger läst Lingärdes promemoria nr 2, om möjligt ännu mer dramatisk än PM 1, som polisen fick 1993?? Har han larmat sina ledamotskolleger (Axberger är alltså numera både ledamot och, verkar det, tämligen enväldig huvudsekreterare)? Har han i så fall t ex informerat den administrativt så insatta Inga-Britt Ahlenius? Eller är Ahlenius överhoppad en andra gång?
Jag ser framför mig en brandkårskommission i förfall. Har det aldrig slagit enskilda ledamöter att de alltid kunnat kontrollera kommissionens diarium, alltid öppet? Är det en sekretesstyrning som råder, från de båda huvudsekreterarnas sida? Väntades ledamöterna - det gäller båda kommissionerna – bara sitta snällt och doppa sin skorpa och inte ställa irriterande frågor om landsförrädare och annat krafs? Jag tycker mig se en sjuk fars.
Jag har här sålunda vänt mig mot kommissionernas totala overksamhet i fallet med de båda promemoriorna. Men overksamheten fortsätter ju fram till i dag. Ett ansvar har hela tiden, fram till i dag under Beatrice Ask, justitiedepartementet haft. Det var detta departement som tillsatte, 1994 resp 1996, och det är tillsättande departement som har så att säga rektorsansvaret för att kommissionsarbetet löper klanderfritt, vare sig det gäller sammanträdes- och bevakningsrutiner eller traktamentsersättningar.
Ju mer jag försöker kontrollera detta vindlande ärende, desto mer blir jag övertygad om att petningen av Marjasin var dubbelbottnat motiverad. Hade Marjasin kommit något farligt på spåren? Måste han därför bort?
Det skylldes på dyr representation (inte minst jag själv fanns med i den hanteringen), men den efterföljande domstolsprocessen friade ju Marjasin? Jo, men med reducerad auktoritet har han inte haft mycket att sätta emot.
Och i förlängningen? Desto mer auktoritet till Hans-Gunnar Axberger i två hattar: ledamotens och huvudsekreterarens? Total auktoritet?
Något känns fel. Ledamöter och sekreterare ska visserligen samarbeta, men en sekreterare ska självfallet arbeta på annat sätt då han sitter med den ena eller andra hatten på huvudet. En sekreterare ska strikt följa alla regler och förordningar, medan en ordförande kan ta sig vissa friheter och spela över hela fältet. Finns prejudikat om liknande dubbeljobb?
En sekreterare har sitt ansvar inför ordförande och ledamöter, men här fick Axberger ettansvar inför sig själv som sekreterare och ett annat ansvar inför sig själv som ledamot – nej, det känns fel. Herbert Tingsten skriver i sina memoarer om sin tid som utskottssekreterare i riksdagen; han markerar den barrikad som fanns mellan ledamöter och sekreterare, dom och jag.
Axberger har aldrig velat gå ut och efteråt kommentera sitt fögderi. Kanske förklarligt. Och han påstod sig hela tiden ha trott på den domstolsfriade Christer Pettersson som ensam gärningsman.
Vilken hatt han än bar var han till skada, grov skada, för de båda kommissioner han fick bemanna.
Till sist: varför bråka? Det går inte att utreda – jag är inte så säker på det. Fram med alla de dubbla kommissionshandlingarna från deras bombsäkra förvar under Kungsklippan, försök följa vad framför allt sekreterarna Kjellsson och Axberger har gjort – och inte gjort. Det rör sig om ett viktigt skede i svensk samhällshistoria.
Ett explosivt skede, där tändhatten ständigt är nära att detonera. Detonerar den nu? SA.

PPS: Frågorna upphör inte att komma:
Det var bråttom då granskningskommissionens rapport skulle presenteras för en snabbinsatt presskonferens sommaren 1999. En blixtupplaga trycktes, vilken i stort sett oförändrad blev slutversionen.
Men hann alla ledamöter verkligen läsa och kommentera? Läsa från ett manus som hade gått att ändra? Eller har ledamöterna, utan föregående noggrann läsning, gett Axberger carte blanche i en ödesfråga? Har det gått alldeles för gesvint till?
Jag frågar inte i luften. Under Kungsklippan bör finnas sekretariatnoteringar rörande vilka ledamöter som fått läsa vilka avsnitt samt bevis för att de verkligen säger sig ha läst. Korrigeringar ledamöter kan ha gjort måste gå att rekonstruera.
Justitiedepartementet har, vilket jag kontrollerat, i princip nöjt sig med att ta emot den tusensidiga rapporten med tack för jobbet.
Det finns ingen officiell notering i Rosenbad om att någon från departementet över huvud taget läst rapporten.
Olle Alsén och jag läste den och häpnade.
SA.
↧
↧

Vad hände med akterna Ai. 318-93 hos rikskrim resp 95-103 hos Palmekommissionen?

March 6, 2013, 3:50 am
$
0
0
6.3.2013. Till justitieministern, justitieutskottet (ordf samt Anti Avsan) samt krkom Dag Andersson vid rikskrim,
F k: Tommy Lindström, Bengt Schuback, Peter Wallenberg, P-G Vinge. Per Kjellsson, H-G Axberger samt Dagens Eko.
Mina frågor gäller:
Vad hände med ärendet Ai. 318-93 hos rikskrim och hos de båda kommissionerna, vad hände med 95-103 hos de båda kommissionerna?
De båda ärendena avser två versioner av Ulf Lingärdes promemoria rörande bl a 15 misstänkta landsförrädare, kopplade till mordet på Olof Palme, av vilka fyra nämns ovan.
”De i samhället högt uppsatta personerna tog ett historiskt beslut inför Gud och fosterlandet” – har två stora statliga kommissioner i ett svenskt ödesärende inbillat sig att detta varit ett sjukt skämt? I så fall borde ju Lingärde ha fått stå till svars, men den ”hörning” som arrangerades av Marjasin behandlade inte landsförrädarfrågan.
318-93 inkom till rikskrim 1993 03-30, medan 95-103 inkom 1995-05-02 till Palmekommissionen.
Jag har till min förvåning noterat att dessa enligt min mening mycket centrala, 6-sidiga dokument så vitt jag kan finna inte på minsta sätt satt något avtryck i Palmekommissionens resp granskningskommissionens arbete. De finns registrerade och arkiverade hos rikskrim (med skyldighet att visa all väsentlig dokumentation för resp kommission) resp hos Palmekommissionen men där slutar alla spår, och jag ber mina adressater hjälpa mig. Jag har delfrågor:
Nr 1: Tog båda kommissionerna del av båda PM-versionerna?
Nr 2: Kunde resp kommissionsledamöter, i de flesta fall vid två tillfällen, ta del av de båda PM-versionerna? Skedde detta?
Nr 3: Skedde någon form av överarbetning av de båda versionerna inom resp kommissionssekretariat?
Nr 4: Om inte – varför inte?
Nr 5: Det förefaller som om båda kommissionerna och båda kommissionssekreterarna har betraktat de enligt min mening sensationella promemoriorna som adiafora, utan värde för resp granskning – är det en korrekt beskrivning?
Nr 6: I promemoriorna refereras och kommenteras, möjligen för första gången utförligt och genomtänkt, de båda paramilitära organisationerna Stay Behind och Arla Gryning (AGAG), men jag ser i granskningskommissionens rapport inget omnämnande heller av dessa företeelser. Har jag missat något, eller passade ingen av dessa båda paramilitära organisationer in inom ramen för gällande utredningsmandat?

Det känns mycket angeläget att klarhet nås. När ledamoten av båda kommissionerna, Inga Britt Ahlenius, i gårdagens TV-sändning utfrågades om sitt arbete inom dessa båda kommissioner avfärdade hon helt varje diskussion rörande Palmekommissionen, medan hon rörande granskningskommissionen omtalade att hon under senaste tid blivit intresserad av uppgifter hon nu kunnat ta del av rörande just Stay Behind och Arla Gryning, vilket förvånar, eftersom den utförliga dokumentationen ju funnits tillgänglig för kommissionerna sedan 1993 samt, med ytterligare tyngd, sedan 1995.
ww
Fråga nr 7: Pekar detta förhållande på, mina adressater, att ingen av de båda PM-versionerna under senare delen av 1990-talet någonsin visades upp för Ahlenius eller några andra ledamöter inom de båda kommissionerna?
I så fall har ju båda kommissionernas arbete blivit mer eller mindre illusoriskt, om man, som jag, tillmäter promemoriornas innehåll en avgörande viktig roll i detta sammanhang.

Fråga nr 8: Jag frågar alltså: anser mina adressater att promemoriorna varit och är ointressanta?
Fråga nr 9: Eller har promemoriorna skuffats undan för att de pekade på ytterligt allvarliga missförhållanden i samband med mordet på Olof Palme?
Fråga nr 10: Stod det från början klart, i varje fall för den avslutande granskningskommissionen, att något militär-/polisspår aldrig borde i grunden utredas? Hade i varje fall granskningskommissionen ett klart avsnävat mandat? Konstitueras därmed brott?
Jag är medveten om att de båda kommissionerna formellt har avslutat sina arbeten, men detta bör inte få hindra en noggrann fortsatt utredning. Jag anhåller, med vändande post, om svar med uppgift om dnr och handläggare.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A. 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
↧

Begäran om besked betr allmänna handlingar

March 6, 2013, 3:52 am
$
0
0
6.3.2013. Till krkom Dag Andersson, rikskriminalpolisen.
Jag önskar besked beträffande Ai. 318-93:
Hur ankom handlingen till rikskrim? Vem sände/överlämnade den? Har denna sexsidiga handling genererat även annan dokumentation, kanske med nära anslutande dnr? Finns någon överarbetning, finns av rikskrim gjorda kommentarer?
Jag önskar besked beträffande ”Palmekommissionen 95-103, 950502”.
Förvaras denna handling i kopia hos rikskrim? Hur har rikskrim i så fall fått in handlingen?
Enligt en kopieringsmarkering på sista sidan av 95-103 är min version av denna promemoria daterad ”11/18´93”, dvs redan den 18 november 1993. Var har denna kopiering gjorts? Kan rikskrim hjälpa mig? Har promemorian funits registrerad någonstans på detta datum eller tidigare?
Beträffande båda handlingarna:
Finns noteringar hos rikskrim rörande vilka handlingar som de båda kommissionerna fått ta del av? Jag önskar i så fall dessa noteringar?
Vänlig och engagerad hälsning,
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
↧

Leif GW, vår egen gullige diktator?

March 6, 2013, 3:54 am
$
0
0
Lotta Olsson i DN: ”Leif GW skulle kunna lura i oss vad som helst…”I en kulturkommentar i DN skriver Olsson avslutningsvis under rubriken ”Vi tror på dem vi uppfattar som smarta”:
Deckargenren arbetar mycket med den mänskliga naiviteten, särskilt Agatha Christie lurar gärna läsarna att tro att en otrevlig människa nog också är den som är skurken.
Om vi däremot tycker att någon låter intelligent så accepterar vi nästan allt de säger. Sånt tänker jag ibland när jag läser eller ser kriminologen och författaren Leif GW Persson. Han är ju så oemotståndligt trovärdig! Han skulle kunna luta sig tillbaka i sin stol, sucka lite trött och säga ”ja det är ju fint med frihet, men ALL erfarenhet visar ju att vi mår bättre av diktatur”, och hela svenska folket skulle resa sig som en man och jubla.
Det är tur att han inte ställer upp politiskt. Han skulle kunna lura i oss vad som helst, vi skulle ändå välja om honom gång på gång som statsminister. Han skulle inte ens behöva införa diktatur.
Det kusliga är att sanningen inte ligger så förtvivlat långt borta. SA
↧
↧

Mordets raka, logiska linjer, från militärer till Dekorima

March 7, 2013, 3:55 am
$
0
0
7.3.2013. Till krkom Dag Andersson, rikskriminalpolisen.
Dag Andersson. Det finns, och har länge funnits, en risk att det stora Palmemordet fastnar i de små detaljerna. Jag ska här försöka att hitta den raka, logiska linjen, från den huvudsakligen militära upptakten till flykten från Dekorima.
Efter vad på senare tid framkommit om den sammansvärjning i landsförrädiskt syfte, som skedde månaderna före mordet på Olof Palme, börjar bilden klarna. Poliser finns med, framför allt ute på fältet, men jag ser i dag inte poliser, av högre eller lägre grad, som avgörande utlösande faktor. Poliser fanns med i slutplaneringen, men den tändande gnistan var militärt inspirerad.
Jag följer nu, i mycket stora drag, mordet från dess koncipiering fram till mördarens ankomst till sitt flyktmål.
Sammansvärjningen.Denna sammansvärjning, av, som Leif GW Persson vid flera tillfällen ordagrant har preciserat den,
poliser, militärer och säkerhetspersoner,
tar form kring årsskiftet 1985-86. Ulf Lingärdes promemoria nr 2, Palmekommissionen 95-103, som är det avgörande dokumentet, preciserar ingen exakt tidpunkt, men uppenbarligen har förberedelserna intensifierats vid nyssnämnda årsskifte.
Ett avgörande skede har självfallet inträtt då ledande personer inom sammansvärjningen för första gången tar direkt kontakt med vad som kommer att bli mordplaneringens exekutiva del.
Här måste länspolismästaren i Stockholm, Hans Holmér, ha spelat den stora rollen. Om ett mord av detta slag över huvud taget framgångsrikt ska kunna utföras i Stockholms city, måste den högsta polisen i Stockholms city inte bara vara informerad och införstådd utan måste också aktivt engageras.
Holmér hade alla erforderliga kvalifikationer. Stora delar av Stockholms polisstyrka var direkt gripbar, han hade ett direkt befälsförhållande som uppenbarligen sällan eller aldrig ifrågasattes. Skulle ett arrangemang av detta genomgripande slag kunna genomföras måste, som sagt, Holmér finnas med i bilden, inte bara som stödjande utan som direkt och engagerat agerande.
Kontakt tas alltså, kanske i första hand mellan sammansvärjningens ledare (enligt Lingärde) P-G Vingeå ena sidan och Hans Holmér å den andra. Från Holmér tar planerna fastare form framför allt åt två håll, det ena åt Stockholmspolisen, den andra åt säkerhetspolisen.
På polissidan är Carl Östling den självskrivne andre mannen, ”överstelöjtnanten” i statskupper, medan Holmér ju själv är mycket initierad på Säpo-sidan, med egna personkontakter från sin tidigare säkerhetsbakgrund och vänskapsförhållande till bl a Säpos byråchef PG Näss, ”överstelöjtnant” inom Säpo.
Holmér och Näss sågs, enligt aldrig dementerade uppgifter, veckan före mordet tillsammans vandra i Dekorimaområdet, antagligen rekognoscerande.
För Östling gällde det nu att skaffa en ”hit man”, och valet föll mycket naturligt på piketmannen och baseballpolisen AntiAvsan, som var gammal god vän till Östling och dennes framstående elev inom Stockholms försvarsskytteförening. Antagligen var Avsan den polisman som hade de lägsta samvetsbetänkligheterna inför mordet. Avsan torde helt ha delat den inom Stockholmspolisen spridda uppfattningen att Olof Palme vore skadlig för Sverige.
Jag övergår nu till själva mordhandlingen. Poliser för mordövervakning är kommenderade och kan sina roller, Avsan kan sin uppgift: att skjuta Olof Palme vid Dekorima med ett enda avgörande påsittande skott.
Avsan, och alla mordplanerare, vet nu att Lisbeth Palme, någon gång efter kl 23 denna fredagskväll den 28 februari 1986, ska komma fram till Dekorima samt att hon kommer att befinna sig i Olofs sällskap. Lisbeth Palmes roll är självfallet avgörande viktig; det är endast genom hennes insats som garanti kan uppnås för att Olof Palme verkligen kommer, enligt planerna, till Dekorima.
Lisbeth Palme och Olof anländer. Avsan skjuter Olof till döds på öppen gata. Jag anser inte att det är helt bevisat att även ett andra skott avlossas, eftersom ljud kan ha rikoschetterat mellan husväggarna, men om ett andra skott verkligen avfyras så är detta definitivt inte riktat mot Lisbeth Palme utan ut i luften. Lisbeth Palme har aldrig behövt vara rädd för att Avsan skulle skjuta henne; hade han velat detta hade han inte kunnat missa på en knapp meters håll.
Efter någon sekunds dröjsmål springer Avsan mot trappan upp mot Malmskillnadsgatan. Han når utan besvär krönet och fortsätter David Bagares gata ner mot Regeringsgatan. Lars Jeppssons vittnesmål är ingalunda invändningsfritt, men det är inte troligt att han hittat på denna viktiga flyktdetalj: Jeppsson uppfattar att någon springer in under byggnadsskynkena i hörnet David Bagare/Regerings. I detta hörn finns en port som bl a leder in till Östlings och hans kompanjon Grundbergs kontor. Avsan kan pusta ut. Ingen kommer att genomsöka detta kontor, i varje fall inte under de närmaste timmarna. Mordet är i hamn.
Vilka faromoment har funnits? Det går att urskilja några klara sådana moment. Framför allt har ju hela tiden risk funnits för att Lisbeth Palmes och Olofs dödspromenad skulle störas av ovidkommande händelser, och två sådana händelser har varit nära att stjälpa alla planer för den här gången: den nattvandrande gruppen från personalfesten, samt, inte minst, Anneli och Ankki som hamnar mitt i den aktuella mordminuten.
Östling, som håller walkie-talkie-kontakten med Avsan, på finska, tvingar dock Avsan att ”göra vad du ska”, och nattvandrarna har försvunnit. Det andra faromomentet är givetvis att Avsan blir igenkänd, men detta faromoment undviks i möjligaste utsträckning genom att Avsan tar raka och kortaste vägen till Östlings kontor, som antagligen under lång tid före mordet tjänstgjort som mordets kansli.
Varför Avsan? Allt pekar på Avsan, som bevisligen höll till rätt ofta på Väsby-gymet, där han egentligen inte själv tränade men hade kontakter med andra som tränade. Ankki har sett Avsan på gymet, detta är helt klart, och ett trovärdigt vittne, som ser den bild Olle Alsénvisar upp, förklarar att bilden föreställer just Avsan. Ankki säger att mannen har ”ett kort finskklingande namn med två korta ord”, vilket förstås stämmer med Anti Avsan.
Så långt min snabba sammanfattning. Återstår det väsentliga: vad göra? Och vad görs? Jag har på senaste tid fått indikationer om att i dag någonting verkligen görs från förundersökningens sida, att åklagare och polis i dag går ”from sounds to things”, att det är slut med den rena sorgliga bladvändningen.
Jag har dessa senaste dagar också fått prov på att mitt och t ex Olle Minells arbete, efter 27 år och en vecka, kanske börjar bära frukt. Om jag skulle ge dig ett råd, Dag Andersson, vore det: släpp den minutiösa, enorma vittnesbevakningen och följ de stora linjerna, med den intuition som vi alla har men som just poliser i ledande ställning torde ha mest av.
Engagerad och möjligen något mindre oroad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
↧

Debattartikel, erbjuds SvD

March 8, 2013, 3:58 am
$
0
0
Ett snabbt omtänkande sker i dag bland Palmeutredare. Nya kvastar sopar, tyngdpunkten flyttas från RÅ:s passivitet till rikskrims nyväckta energi. Förbrukade Christer Pettersson-ikoner som Inga-Britt Ahlenius - ”attbrottsmisstankarna mot Christer P successivt stärkts”– mönstras ut till förmån för en snabb, realistisk och målinriktad planering.
Med Christer Pettersson ute ur bilden kan fokus i dag riktas i relevant riktning: mot militär- och landsförrädarspåret, mot den polisiära infrastrukturen runt Dekorima.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 30 Uppsala. 028-15 12 79.
↧

Ingen i kommissionerna såg helheten

March 8, 2013, 3:59 am
$
0
0
8.3.2013. Öppet brev till Inga-Britt Ahlenius
Inga-Britt Ahlenius – det finns två sorters utredningar. En sort utförs av en enda person, den andra sorten utförs av många personer. Det finns fördelar och nackdelar i båda fallen.
En enmansutredare har inga formella rådgivare, han eller hon kan vara omedvetet partisk, kan hamna snett från början.
De enskilda personerna i en flerpersonsutredning löper å andra sidan den stora risken att hela tiden snegla på ”de andra”, varvid det egna ansvaret dras ner, kanske ner mot noll.
När du utsågs till ledamot av Marjasins Palmekommission och fick följa upp i Ericssons granskningskommission hade du vissa klara egna kännemärken. Du var Sveriges klart ledande revisor, så småningom skulle du bli en av världens klart ledande. Du var känd för en produktiv oppositionslusta, riktad mot myndighets-Sverige och inte minst mot regeringens makt-Sverige. Ingen fick sätta sig på dig, några försökte men gjorde knappast om det.
Maktfördelningen inom en kommission är klar. Alla ledamöter, ordföranden inräknad, har lika ansvar. Skulle oenighet uppstå inom en kommission, vilket ju ingalunda är någon märklighet, har en fronderande ledamot den självklara optionen att avgå ur kommissionen; han eller hon är inte livegen.
Men om en ledamot bestämmer sig för att sätta sitt namn under en kommissionsrapport har vederbörande därmed också skrivitdenna rapport, inte bara hängt med på några texter som huvudsekreteraren, eventuellt tillsammans med ordföranden, petat ihop.
Inga-Britt, du har alltså skrivitgranskningskommissionens nära tusensidiga slutrapport, den som skulle
granska polismäns eventuella medverkan till mordet,
enligt rapportens inledning. Det noterades också i direktiven från justitieministern att
kommissionen har frihet att behandla andra till uppdraget anslutande frågor, som kan aktualiseras under kommissionens arbete.
Fritt fram, sålunda, ingen hämsko.
Du var en av kommissionsledamöterna, ja. Men du hade också, med din närmast formidabla bakgrund i branschen, ett stort eget moraliskt ansvar. En revisor ägnar sig inte åt siffer- eller annan detaljgranskning. En etablerad revisor, med vunnen bakgrundserfarenhet och inte minst vässad intuition, ska sätta luppen på helheten.
Vilken var – och är – helheten i det konkreta fallet mordet på Olof Palme? Den från granskningens början avgörande frågan har varit:
Mördades Olof Palme av en ensam, fristående, antagligen opolitisk gärningsman, eller låg någon form av sammansvärjning bakom? Eller, än värre: låg själva rättsstaten bakom? Låg rättsstaten bakom inte bara själva dådet utan bakom den i så fall grovt och grymt avsiktligt snedvridna efterföljande rättsliga behandlingen?
Men dessa båda klara frågeställningar tog varken du eller kommissionens övriga ledamöter till era egna. Du och kommissionen ägnade fem år åt smågnet kring detaljer, aldrig åt den stora frågan: en stor kupp av staten mot staten?
Hade det varit för mycket begärt att redan kring julen 1994 och åren närmaste efteråt en sådan frågeprecisering kunnat vara tänkbar? Fanns moln vid horisonten?
Ja, sannerligen. Men de allt gråare skyarna skockades nästan enbart som ett resultat av fristående journalisters och författares arbete. Det fanns böcker att läsa, jag nämner några författare, med verk utkomna under 1990-talet:
Gunnar Wall, Kari och Pertti Poutiainen, Tomas Kanger, Lars Borgnäs, Sven Anér, med tillsammans tiotalet böcker, alla med den klara inriktningen (jag kan citera bröderna Poutiainens omslagstext till ”Inuti Labyrinten”):
Där kommissionen undvikit denna och andra svåra frågor har bokens författare gått vidare för att komma närmare sanningen. Det visar sig att mordutredningen under hela sin existens, från de första minuterna efter skotten till dags dato, präglats av halvsanningar och rena lögner. Något i själva fundamentet tycks vara ruttet. Boken är ett försök att lyfta fram rötan i dagsljuset.
Övriga böcker har samma tendens – men tog du och dina kommissionskamrater intryck, Inga-Britt Ahlenius? Nej, det går inte att utläsa ur den i praktiken läsdödande tjocka rapporten. Och ni ger i inledningen en lång förklaring som närmast syns innebära att kommissionen borde vara försiktig med all sådan dokumentation som inte kommer från staten själv eller från myndigheter. Kommissionen vidtar själv inga anstalter för att informera sig om pågående, i princip obyråkratisk forskning, och det går inte att ur rapporten utläsa att en enda av nyssnämnda författare och forskare finns refererad eller excerperad i den mammutlånga rapporten.
Däremot syns kommissionens förtroende för polisväsendet och andra inblandade myndigheter, alltså de instanser ni var satta att granska, redan i utgångsläget vara i princip obrutet; jag hittar få exempel på att en tjänstemans förhörsutsaga ifrågasätts, det får räcka med att ”han är hörd”, så har den fulla sanningen kommit fram.
Men bröderna Poutiainens och andras sanningar berörs aldrig av kommissionen. Du bidrog med ett alternativt förslag, nämligen att två av dina från riksrevisionsverket handplockade och av dig garanterat lysande revisorer skulle göra något slags övergripande bedömning.
Hrr Sandberg och Skogwik tillsattes med visst buller: nu skulle här vädras, men resultatet av deras arbete blev en flop, eftersom de aldrig insåg att de bort mönstra ut alla konstruerade misstankar mot Christer Pettersson (ej fälld av Svea hovrätt!) utan ägnade sig, med grafisk uppfinningsrikedom, åt att jämställa alternativen ensam gärningsman (läs: Christer Pettersson) och flera gärningsmän.
Och här ligger, Inga-Britt Ahlenius, inte bara dina revisionsexperters utan hela kommissionens totala misslyckande. Bland andra jag själv hade redan i början av 1990-talet utan att på minsta sätt dementeras kunnat konstatera och redovisa polisens falskt uppfunna och konstruerade vittnesmål mot Christer Pettersson. Några av dessa var och är groteska, som att ett framdraget gammalt bandat telefonsamtal till Sigge Cedergren aldrig ringts av polisens med stor pompa presenterade huvudvittne Roger Östlund utan av Sigges bror Roger Cedergren!
En skamlig förfalskning, utförd av en kriminalinspektör men presenterad med åklagares och poliser fulla support.
Här kommer de stora linjerna in, Inga-Britt Ahlenius. Inte minst du, efter dina kontakter årtionde efter årtionde med presumtiva brottslingar i kritstrecksrandig kostym, borde ha tagit exemplet Roger/Roger som bevis för, inte ett litet missförstånd utan för den grövsta brottsförvanskningen (ja, det finns knappast något bra ord) i den svenska rättens annaler.
Landsförrädisk konspiration för att röja en statsminister ur vägen? Eller en i sammanhanget oskyldig person, med tveksam ”handel och vandel”, för att använda hans egna ord, men utan koppling till statsanknutet högförräderi?
Hur kunde vi journalister och författare se verkligheten, hur kunde stora medier någon gång se denna verklighet? Bara inte den stora ämbetsmannakorporationen i vilken du, Inga-Britt Ahlenius, så glatt ingick med professionell tyngd, föregången av obefläckad moral?
Någon som helst tanke på Christer Petterssons oskuld har du, i kommissionen, egentligen aldrig haft. När du kommer fram till det evigt långa och grymt överflödiga Christer Pettersson-kapitlets sammanfattning skriver du, till din skam och nesa, följande ganska krångliga och inkrökta text som i praktiken mynnar ut i den så svårutrotade folkliga kommentaren till detta svarta mord:
”Det var nog fan Christer!”
Utredningen mot Christer P har genom åren dragit stora resurser. Vid bedömningen av rimligheten häri måste beaktas att den lett till att brottsmisstankarna mot Christer P successivt stärkts, särskilt genom målsägarens utpekande. Mellan 1989 och 1997 är skillnaden i misstankarnas styrka i och för sig inte påfallande. Vad som därvid även bör beaktas är att brottsmisstankarna heller aldrig har försvagats. Vår bedömning, som måste utgå från det förhållandet att det enligt svensk rätt är möjligt att driva en brottsutredning vidare även mot den som frikänts för brottet., är att det ända sedan mordet och alltfort har funnits och finns skäl att vidta varje laglig utredningsåtgärd som kan kasta ytterligare ljus över misstankarna mot Christer P. Det ligger i sakens natur att många sådana åtgärder inte har lett någon vart och att en del av dem i efterhand kan verka mindre ändamålsenliga; med den bedömning vi gör ter det sig därför inte meningsfullt eller rättvist att anlägga synpunkter på alla de enskilda åtgärder som vidtagits. (Rapporten sid 766-767, 1:a uppl)
Vad är det du skriver? Vad är det du försöker säga? Att visserligen har några av försöken från åklagares och polisens sida att en gång för alla sätta dit Christer Pettersson kanske inte varit helt lyckade, men kvar står enligt min och kommissionens bestämda mening att Christer Pettersson är den i särklass hårdast misstänkte, ”brottsmisstankarna har aldrig försvagats.”
Alltså: polisens egna vittnen friar Christer Pettersson till full evidens, men du vet bättre. Christer är den skyldige, i den falnande rättvisans namn.
Rodna av skam, Inga-Britt Ahlenius!
Sven Anér
↧
Search

Förundersök polisiär förfalskning av Olof Palmes patientjournal!

March 11, 2013, 5:26 am
$
0
0
11.3.2013. Till förundersökningsledningen i Palmeärendet.
Undertecknad Sven Anér anhåller härmed att förundersökningen i Palmeärendet omedelbart inriktas på de förhållanden som redovisas i separat skrivelse denna dag till krkom Dag Andersson:
Nr 1: Polis inom den tekniska administrationen manipulerade tekniska data i storleksordningen 6 minuter och 20 sekunder, med påföljd att alla tidpunkter kopplade till själva mordet och de efterföljande minuterna, fram till Sabbatsbergs akutintag. försköts just 6 minuter och 20 sekunder, varefter en korrekt mordutredning blev omöjlig att utföra.
Nr 2: Poliser ingående i mordutredningsgruppen förvanskade och förfalskade i ond avsikt den avgörande tidsuppgiften på Olof Palmes patientkort, varvid ankomsttiden till Sabbatsbergs akutintag försköts treminuter bakåt, varefter en korrekt mordutredning blev omöjlig att utföra.
De enda båda tidsdokument, som föreligger i samband med mordet på öppen gata av statsminister Olof Palme blev sålunda av utredande polis under ett fåtal minuter efter detta mord förvanskade, varför korrekta tider inte längre kan rekonstrueras.
Det rör sig uppenbarligen om en samordnad aktion för att dölja den sanna händelseutvecklingen efter mordet, och olika grupper av poliser har samarbetat gemensamt i detta kriminella syfte.
Skulle mina uppgifter anses innebära felaktig angivelse från min sida utgår jag från att förundersökningsledningen mot mig vidtar de åtgärder som kan anses bli aktuella.
Jag anmodar förundersökningsledningen att omedelbart agera, i en n situation där den svenska rättsstaten skakas. Jag ber krkom Dag Andersson om ärendenummer samt namn på handläggare, med vändande post.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
./. Bil 1. Olof Palmes patientkort, förfalskat original. Bil 2: Förfalskningen, i tre klara bilder.

↧
↧

AB: ”Mordet på Palme måste klaras upp” – ja visst, det är bara att gå till de öppna källorna!

March 11, 2013, 5:28 am
$
0
0
11.3.2013. En stor debattartikel i Aftonbladet – visst, tack för intresset! Men för den som är någorlunda insatt i dessa problem ter det sig aningen märkligt när appellförfattarna presenterar den politiska motivbilden bakom mordet som mer eller mindre outredd.
I själva verket, som mina bloggbesökare vet, var det redan 1993 – eller möjligen enligt nya rön redan 1992 – som den aldrig dementerade sekretessexperten Ulf Lingärde presenterade sina klart identifierade 15 presumptiva landsförrädare, med en tidigare Säpo-chef i täten och med ”mullvaden” Tommy Lindström på sladden.
Promemorian – i två versioner – har refererats av forskaren Ola Tunander men datoriserats och publicerats först av mig, delvis i mitt nyhetsbrev PALME-nytt på 1990-talet, och nu,dessa senaste månader, med acceleererande emfas på min blogg, www.svenanerpalmemordet.blogspot.com.
Debattartikeln antyder att ett stort arbete förestår om dessa mordmotiv ska kunna kartläggas, medan jag menar att motiven för länge sedan är tillfullo kartlagda, bara inte slututredda i botten.
De potentiella landsförrädare, som fortfarande är i livet, borde givetvis höras (av vem?), men detta har ännu inte skett på ett officiellt plan. Jag har själv tillskrivit P-G Vinge, Bengt Schuback, Peter Wallenberg samt Tommy Lindström, med två brev till vardera, men jag har, knappast oväntat, inte fått något svar. Dessa fyra har i varje fall fått den totala dokumentationen, vilken de knappast har sett tidigare, inte i dess helhet.
Om det är något som står klart efter AB-appellen är det självfallet behovet av genomlysning, utfrågning av personer som varit aktiva före mordet på Olof Palme. När granskningskommissionen presenteras som skarpa efterlysare av åtgärder går det onekligen att replikera: varför gjorde kommissionen ingenting själv? Varför slog inte kommissionen larm hos justitieministern och begärde utökat mandat,utökade resurser. Eller tog sina hattar och gick; det är inte förbjudet. Då hade mycket kunnat hända redan (nå ja, redan?) hösten 1999.
Men kommissionen viftade med vissa små pekpinnar och lät det bero därvid. Granskningskommissionen satte aldrig något definitivt spår i Palmeärendet, utan lämnade arenan med den uttryckta avsikten att aldrig lämna Christer Pettersson ur sikte; ett märkligt slutackord.
Men ok, vad ska nu göras? Bland annat: lusläs skrifterna! Lusläs källor som finns på min aldrig dementerade blogg, gå in i händelseförloppet, från Sari till Sabbatsberg, aldrig utrett. Hör Lisbeth Palme om det fejkade skottet och om det märkliga ambulans- och kappbytet, hör inblandad polis om Olof Palmes förfalskade patientkort, en helt grotesk händelse.
Jag själv väljer i dag att hoppas på den nye förundersökningsledaren, på polissidan, kriminalkommissarien Dag Andersson, som bl a tycks ha skaffat sig reella möjligheter till reell kontakt med vice RÅ Kerstin Skarp, som hittills, med knapp styrfart, tagit på sig att ansvara för ett mörkt, mörkt statsministermord.
Jag har en uppfattning att Dag Andersson inte tänker nöja sig med diskret vändande av samma gamla blad; han vill nog ut på fältet, med klara ögon.
Och glöm vad granskningskommissionen anser sig ha gjort eller inte gjort! Kommissionen gjorde ingenting som i dag har lett Palmeärendet en millimeter framåt. Bisarrier som ”speciarevisorer” och ”gärningsmannaprofil” kan ha varit lämpade för galleriet, men galleriet var not amused..
”From sounds to things” krkom Dag Andersson, om du i dag har ett så brett mandat att du inte behöver snegla åt höger eller vänster, uppåt eller neråt. Och passa dig, åtminstone för dagen, för allt vad kommissioner heter. Spåren förskräcker. Demokratisk granskning, då? Låt den komma när manegen krattats av hederliga kunniga poliser, om de finns att tillgå. Gärna kompletterade med hederliga och kunniga åklagare. Dit räknar jag inte Kerstin Skarp hos RÅ.
Sven Anér
↧

Händelser, personer, indicier och bevis i Palmeärendet

March 12, 2013, 5:31 am
$
0
0
12.3.2013.
Listan är självfallet inte komplett, Men gör så här: printa ut och markera, i någorlunda bokstavsordning, mellan raderna vad du saknar. Här och där har jag tagit ut svängarna, men det bjuder jag på. Mycket kommer du att känna igen, en hel del kommer att vara nytt. Välkommen! SA.

Aftonbladet, förnekar koppling till Ulf Karlssons Lisbeth-bilder från Sabbatsberg
Aftonbladet i dag, appell om intensifierad utredning. ja. vi får se…
Ahlenius, Inga-Britt, har inte dragit tillbaka sin syn på Christer Pettersson ärendet
Alexandra, restaurang, aldrig helt utredd
Almblad, Jörgen, åklagare, falska uttalanden om bl a det centrala vittnet Ulla
Ambulanserna 91 och 951, se Dekorima
Anstrin, Bo, en av de 15 nisstänkta landsförrädarna
Avsan, Anti, är Olof Palmes mördare:
Avsan aldrig hörd annat än upplysningsvis
Avsan aldrig konfronterad med Ankki eller Anneli
Ankki fåt se sex fotografier, inget föreställande Avsan
Avsan talat på finska i walkie-takie
Avsan burit vapen vid Dekorima
Avsan aldrig eftersökt på Östling/Grundbergs kontor
Avsan fått avsevärda, ej identifierade studiebidrag till jur kand
Arvidsson, Per, FMV, identifierar påstådda Dekorimakulor mm
Axberger, Hans-Gunnar, i dag JO, har aldrig släppt Christer P som skyldig

Baseball-ligan, där Avsan var framstående medlem
Bergenstrand. Klas, bl a RÅ, förföljde Christer P med resningsansökan till HD
Berggren, Nils-Olof, juristkomm, slog förgäves larm om påhittade Lisbeth-skottet
Bildt, Carl, regeringschef, utrikesminister, aldrig särskilt intresserad av Palmeärendet
Blidberg, Agneta, Palmeansvarig åt RÅ kring millennieskiftet, föga aktiv
Bodström, Thomas, passiv som justitieminister
Borgnäs, Lars, ledande Palmebevakare, med ytterligare ett steg hade gåtan öppnats
Bundeskriminalamt, se Bundesmaterialprüfungsanstalt
Bundesmaterialprüfungsanstalt, Wiesbaden, narrad i kappärendet

Carlsson, Bernt, central i gåtan, dog vid Lockerbie
Carlsson, Ebbe, god vän och nära knuten till mordets Hans Holmér
Carlsson, Ingvar, aldrig hörd i botten som nära Dekorima-anknuten
”Classe” Björklund, rättrådig polis, avslöjade hela Ulla-affären

Dagens Nyheter, stor tidning som aldrig grävt djupt i Palmeärendet
Dalsgaard, Christian, central mordnatten kring Avsans flykt
Dekorima, den stora oredan. Ambulanser, hemgjorda klockslag, Lisbeth Palme...
Djurfeldt, Claes, outredd polis uppe på åsen
DN-fotografen Åke Malmström, illa behandlat huvudvittne; bilradio ”statsmin skjuten”

Edenman, Ragnar, politiker med mörkblått förflutet som ledde kommission
Enerström, Alf, Palmeförföljare, klent förhörd
Engström, Stig, ”Skandiamannen”, klent förhörd
Engström, Pia, avgörande viktigt Grandvittne, välter ensam hela Christer P-affären
Ericsson, Lars-Eric, mycket tyst och blek efterträdare till Sigvard Marjasin
Expressen, bland de aktivaste vid förföljandet av Christer P

”Fantombilden” tillkom för att snärja den helt oskyldige Christer P
Feldt, Kjell-Olof, en av de få i toppen som varit skeptiska till Christer P-spåret
Fischer, Tomas, med outredda bevekelsegrunder till Holmér-hjälp
FOA (i dag FOI), FRA, Palmekoppling aldrig utredd i botten

Grand, biografen, huvudvittnet mot Christer P kom först eftermordet till Grand
Granskningskommissionen, vidhåller fram till 1999 (och efter!) Christer P:s skuld
Grundberg, Ingvar – hos G på Regeringsgatan upphör alla spår efter den flyende Avsan
Guillou, Jan, nästan helt tyst i Palmeärendet, smågläfser mot ”privatspanare”
Gärningsmannaprofilen, GPS, bisarrt, meningslöst inslag i Gr-kommissionen
Göteborgs-Posten publicerade 2.3.86 avgörande Lisbeth-bild, men har sedan varit tyst

HD, högsta domstolen, beröms för avfärdande av RÅ:s resningsansökan mot Chr P
Heimer, Ingvar, mördad i kampen för klarhet i Palmeärendet
Holmberg, Erik, hovrättslagman: ”Säpo-analys om Palmemordet måste utredas”
Holmér Hans, länspolismästare, inblandad före, under och efter, i Palmemordet

Industriförbund, Sveriges, centrum för de 15 misstänkta landsförrädarna: Vinge
Vittnet ”Inga” avslöjade mordförberedelser i Gamla stan, blev ej trodd
Vittnet ”Ingrid” avslöjade mordförberedelser i City, blev ej trodd
”Inuti labyrinten”, avgörande viktig Palmebok av Kari och Pertti Poutiainen
Irvell, Arne, chef för Stockholms mordkommission, fick inte utreda Palmemordet

Jeppsson, Lars, vittne, såg gärningsmannen försvinna in genom Grundbergs port
Journalistförbundet, Svenska, mycket tyst i Sveriges största mediafråga
Juristkommissionen, oväntat skeptisk, misstror Lisbeth Palmes påskjutning
Jutterström, Christina, chefred DN, höll Holmér om ryggen i anmärkningsvärd kampanj

KU: ”Warmland och Carlsson hade talats vid…”
Kammarrätten i Stockholm, limmad vid lagboken, såg inte helheten
”Kanalen”, ljudradion, ett salt innan den tappade sin sälta
Kanger, Tomas, skicklig författare i Palmeärendet
Karlsson, Alf, spindel i Säpos nät, en av de 15 misstänkta
Koci, Hans, följde inga mordrutiner i polisens sambandscentral
Kohut, Annette, gåtfull inne på Skandia
Kramm, ”österrikarn”, Holmérs falska spår

LAC, länsalarmeringscentralen, arbetade inte trovärdigt
Lambertz, Göran, justitiekansler, hovrättsråd, på väg att se sanningar
Lange, Wincent, chefstekniker: ”Det var inte de här kulorna…”
Leijon, Anna-Greta, en bisarr aktris från sin taburett
Lidbom, Carl, hann aldrig bli ordentligt förhörd av ovilliga förhörare
Lindencrona, Alvar, i outredda ”Stay Behind”
Liljeros, Arne, Christer P:s försvarsadvokat, klarade inte av Lisbeth Palme
Lindström Tommy, avskedad rikskrimchef samt en av de 15, mullvad hos Holmér mm
Lingärde, avslöjade de 15, förträngd av kommissioner, död ung
Ljunggren, Lars, en av de 15
Lundin Alf, ljög ett långt vittnesmål, avslöjad, ändå lite grann trodd

Machnow, död i polislokal, bildar mörk fond till Avsans mord på Olof Palme
Marjasin, Sigvard, ordf Palmekomm 1994-96, offer för justitiemord? Visste för mycket?
Mellin, Lena, orädd AB-journalist men tam i Palmeärendet
Miekkalina, Harri, användbart vittne för rikskrim och RÅ
Minell, Olle, författare, i tidig attack mot Anti Avsan, Minell och jag de enda
Morath, Axel, chefsåklagare, en av de många åklagare som blundade
”Mordet på Olof Palme”, tyska NDR- och WDR-program för TV resp radio, sänds än
Mårtensson, Gun-Britt, i grkommissionen, såg aldrig bortom utanverken
”Mörkläggning”, Gunnar Walls båda böcker som tillfälligt (?) öppnade en dammlucka

Nilzén, Åke, dermatolog, professor, ”baddade” Lisbeth P:s axel, fann ingen skottskada
Nilson Ulf, världsreporter Expresssen, var på ett ABF-möte – vart tog du vägen?
Nylén, Lars, en gång rikskrimchef i Tommy L:s spår, men vände bara blad
Näss PG, hög byråchef vid Säpo, handgången och lydig man åt vännen Holmér
Nässén, Thure, fixade och riggade Christer P, mot bättre vetande

Obduktionsprotokoll, Olof P:s och Christer P:s. aldrig offentliggjorda
Olovlig kårverksamhet har baseballpoliserna aldrig bedrivit…
Ormstad, Kari, obducent, kåserade om sin obduktion av Olof Palme
Oxen, nattklubb, fick hållas öppen, för märklig hållhake på besökare

Palme, Claës, bekräftade för Sven Anér att hans svägerska Lisbeth ej påsköts
Palme, Lisbeth, ledde Olof till döden vid Dekorima
Palme, sönerna, har aldrig berättat öppet
Parisambassaden, svenska, en Dekorimafilial
Parlamentarikerkommission under mörkblå fana, rev aldrig i
Persson, Göran, statsminister, bland de tysta
Pettersson, Christer, vållade en våg av medvetet falska anklagelser
Pistolskytteförbundet, Svenska, betalade glatt ut stöd till ”försvarsskytteförening”
”Polisspåret”, term skapad nästan samtidigt i Olle Minells och Sven Anérs böcker
Poutiainen, Kari och Pertti, skarpa författare av ”Inuti Labyrinten”

RÅ, totalt desavouerad instans sedan HD förgäves approcherats
Regeringen, ja , har det stora övergripande ansvaret
Rikskrim, engagerad på fel sida men kanske byter i år, 2013?
Rikspolisstyrelsen, d:o?
Röst, Åke, sekretessansvarig krkom i Palmeutredningen, vet allt, men är ej hörd

SKL, det statliga kriminallaboratoriet, lyder statens order, ingen annans
SVT, njaa, inte så mycket härifrån. Ingen Janne J
Sabbatsbergs sjukhus, blev ilsket surrande bikupa efter en statsministers död
Sandberg Bo, en av Ahlenius båda ”specialrevisorer” som i praktiken förseglade mordet
Scandic Hotel i Borlänge, en annan falskt och ilsket surrande bikupa, till Holmérs värn
Schuback, Bengt, amiral, marinchef, en av de 15 misstänkta
Sjödin, Nicke, färdledare längs polisspåret
Skarp, Kerstin, har i Polisspåret endast slagit back
Socialdemokraterna – nej, knappast deras bord. Varför inte, kan jag tycka
Stay Behind – vargen utklädd till får??
Stenholm, Olle, gav ett första larm om Lingärde, men förtydligade aldrig bakgrunden
Stenström, Carin, viktig pressröst
Stockholms försvarsskytteförening – med Avsan och Östling - början till högmålsbrott?
Stockholmspolisen, sidsteppad från första sekund
Striptease med efterföljare, lysande TV men klent genomslag
Sundgren Per-Erik, gick med machete genom de falska mordspåren
Ståhlberg, Knut, ett fan från Oxelösund; gav mig en tjuga som jag ramat in
Svea hovrätt, friade Christer P men fick aldrig ta tag i Avsan
Säkerhetspolisen, Säpo, segt inblandad med herrar som Vinge, Alf Karlsson och PG Näss
Svensson, KG, hederlig åklagare som tyvärr tog sin hatt och gick
Södermalmspolisen, på plats med Söderpiketen på Norr, jaha?
Söderström Gösta, poliskommissarie, en ikon i röran, som aldrig svek
Söderström, Henry, son till G, skicklig, flitig och välstrukturerad Palmeskribent

TV 3, herostratiskt ryktbar kanal, högtalare för poliser, inte för polisspår
Talmannen, helt ointresserad av vad en moderat rådman tagit sig för
”33-åringen”, falska beskyllningar från mordets forntid

UD, har inte velat smutsa tassarna
USA, nämns ofta. Men med små bokstäver

WACL antikommunistiska världsförbundet, d:o.
Walkie-talkies, otaliga kring Dekorima. Ledda av Christer P? Knappast, väl?
Wall, Gunnar, skapade sensation, som nämnts, med ”Mörkläggning”.
Wallenberg, Peter. En av de 15 misstänkta, aldrig hörd.
Warmland, Sten, upplevde Ingvar Carlsson på nära håll
Sven Anér mindes.
↧

Gör något skarpt, Bengt Svenson! Avgå, t ex!

March 13, 2013, 5:39 am
$
0
0
13.3.2013. Till Rikspolischef Bengt Svenson. F k: justitieministern.
Bengt Svenson, jag har vid mina kontakter med dig på senare tid fått viss respons, jag har fått ett intryck av att du inte är en stillasittande betongkoloss.
Nu gäller det HJULSTA-KATASTROFEN, Bengt Svenson!
Jag är denna soliga eftermiddag ingalunda färdiginformerad, av poliser eller media. Jag vet inte med vilka handgrepp en vakthavande, vid desken på Uppsala fina polisstation neråt Svartbäcken till, lyckades med konststycket att öppna Hjulstabron på egen hand? Från Uppsala. Var det bara att trycka på en knapp? Var saken sedan länge förberedd? För ett eventuellt krigsfall, kanske?
Frågorna känns hagla. Vad hade hänt om en annan bil ovetande också hade missat bommarna framför denna polisiära dödsfälla? Hur var det tänkt? Ingen polis fanns ju på plats för att ta hand om de båda unga påstådda snattarna (det hann ju aldrig bli någon förundersökning, med de båda unga männen tillkallade). Kan ”smitningen” ha skett av misstag, genom något förbiseende? Det får vi aldrig veta. Osv.
Ansvaret för något så kusligt aktivt dilettantmässigt som Hjulstakonceptet, i dödens absoluta närhet, blir till sist ditt, Bengt Svenson. Du arbetar med personal, både ute i radiobilar och vid de knäppande datorerna på dina expeditioner, men du har inte lyckats lära ditt folk att broar aldrig får svängas för att ta två unga människors liv.
Vad som måste ske nu är att du, innan du avgår, blixtstoppar allt vad bilförföljande av misstänkta brottslingar heter. Dina unga poliser är inte utbildade rallyförare, och kombinationen av kanske dödligt stressade smitare, om vi kallar dem så, och likaså stressade jagande poliser, bjuder in till ond bråd död. Stoppa allt vad biljakter heter! Det finns andra sätt att lagföra misstänkta personer än att köra ihjäl dem.
Sen bör du gå till Beatrice Ask och omtala att du inte klarar av det här jobbet.
Jag önskar, med vändande post, uppgifter om dnr och handläggare samt en omedelbar kommentar, från handläggare eller helst från dig själv.
Låt mig tillägga: jag har ganska rejäl klaustrofobi, och den makabra Hjulstahändelsen har stört min nattsömn. ”Antagligen har de båda dött omedelbart”- hur vet någon det? Du har, med hjälp av outbildad och omdömeslös personal, gett dessa båda unga män en död i den iskalla Mälaren, värre än det heta helvetet.
Avgå!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-5 12 79.
↧

Den falska utredningen kunde ha avslöjats redan den 1 mars 1986!

March 15, 2013, 5:25 am
$
0
0
11.3.2013. Krkom Dag Andersson, rikskrim.
Jag talade vid ett tillfälle med en av polisens Palmeutredare, som beklagade sig över den enorma mängden vittnesmål:
”Jag fastnar i alla papper! Det går inte att veta var jag ska börja…”
Nej, det var ju sant. Men det gäller då att börja någon helt annanstans. Om, till exempel, två viktiga tidsuppgifter från själva mordförloppet inte stämmer inbördes måste något vara fel, måste någon ha varit inne i materialet, på ett mycket tidigt stadium, och myglat, fifflat och raderat. Jag ska genast utreda; det är inte särskilt svårt:
Jag tar som avgörande viktigt exempel
tidpunkten för ambulansens ankomst till Sabbatsbergsakuten.
Vid ett mord är det inte alltid, långt ifrån alltid, som den exakta tidpunkten för attentatet kan preciseras, på sekunder när eller ens på minuter när, men ambulansens ankomst till sjukhuset finns alltid instämplad och bör alltså användas som fixpunkt: härifrån går det att räkna bakåt och framåt.
Vilken är då denna fixpunkt, i Palmeärendet? Den är, i tillgängligt patientkort, noterad till 23.35, men redan denna fixpunkt är manipulerad. Rätt ankomsttid har varit 23.38. Därefter har siffran ”8”fövanskats/förfalskats till siffran ”5”.
Hur kan jag påstå att en förfalskning skett? Jo, som jag, och även tidningen Internationalen, noggrant påpekat, så visar siffran ”5” vid förstoring att denna siffra ursprungligen utgjort en siffra ”8” vilken förfalskats, av allt att döma mycket snabbt efter mordet. Förfalskningen går inte att missa; den syns med blotta ögat, utan förstoring, och blir mycket tydlig vid förstoring.
Bra, härmed är mycket vunnet – och hade varit vunnet, om saken uppmärksammats av noggranna utredare. Men det märkliga är att granskningskommissionen från 1999, bemannad av toppjurister, topputredare och topprevisorer, aldrig syns ha efterfrågat en registrerad ankomsttid till Sabbatsbergsakuten, vilket är egendomligt, minst sagt.
Vilken var den faktiska ankomsttiden? Jag svarar alltså kl 23.38, ett klockslag som stämmer med övriga, angränsande tidsuppgifter. Men vad säger den granskningskommission som borde ha gett oss den finala sanningen?
Jo: kommissionen nöjer sig med att referera till en elektroniskt noterad tidsuppgift: 23.31.40, dvs vi har då ett spann på 6.20 minutermellan av kommissionen garanterad tid och verklig tid! Och samtidigt ett ytterligare bevis för att manipulering ägt rum, av tekniker i en radiocentral!
Det som skulle ha varit den exakta fixpunkten, en mördad statsministers hederligt klockade ankomsttid till Sabbatsberg, förvrängs dels inne i teknisk apparatur, dels av förfalskare som gått in i det avgörande viktiga manuellt noterade skriftliga grundmaterialet. Vilka förfalskare? Har andra än poliser haft tillgång och möjlighet?
Vad har polisutredarna haft för möjligheter att upptäcka manipuleringen redan första dagen efter mordet? Alla möjligheter, eftersom hederlig undersökande polis redan den 1 mars 1986 kunnat begära fram Olof Palmes patientkort/tidkort och därvid inte kunnat undgå att se, redan utan förstoringsglas eller förstoringskopiering, att journalen var grovt förfalskad: ett tidkorts minutprecisering förflyttad 3 minuter bakåt, från
korrekta 23.38 till falska 23.35.
Hade allt därmed varit vunnet? Nej, men det väsentliga: en hederlig utredare måste omedelbart ha sett den blinkande varningssignalen: något är allvarligt fel, något har fixats! Därifrån, säg från den 1 mars 1986 skulle utredningen, i komprimerad men intensifierad form, ha bedrivits med utgångspunkten: är polisen grovt inblandad?
Nytt fokus, ny inriktning, konceptet Christer Pettersson skulle aldrig ha kunnat uppstå. Perspektivet blir hisnande. Personen som fifflat med Olof Palmes tidkort skulle ha eftersökts och rimligen identifierats inom timmar, i varje fall inom några dagar.
Och vad sen? Hela förundersökningen skulle ha rivits upp och annan, om möjligt säkrare form för utredningen påträffats, regeringen inkopplats. Ett blixtrande nytt läge skulle ha inträtt: sjukhusdokumentation förfalskad!
Skulle mördaren ha påträffats i samma blixtfart? Detta blir förstås hypoteser. Men eftersom sökarljuset redan så skarpt skulle ha riktats mot den mordutredande Stockholmspolisen, borde ju rimligen samtliga medlemmar av Stockholmspolisens piketsektion ha hörts av en förstärkt grupp internutredare, rimligen med ett pregnant resultat.
Om jag då övergår till den viktiga frågan:
”Vad hade granskningskommissionen bort märka?”
Allt. Har jag, och några av mina journalistkolleger, kunnat ta fram denna bakgrund, med start tidigt på 1990-talet, borde självfallet en statlig granskningskommission, med statligt reglerad, absolut och total tillgång till all myndighetsdokumentation, omedelbart bort hitta i varje fall de mest iögonenfallande diskrepanserna:
23.31.40 – 23.38.00 – ja men det stämmer ju inte!
Någon har raderat i Olof Palmes tidkort – vad är detta? Varför är inget av detta undersökt?
Jag ser än en gång från det hisnande perspektivet. Ingen ”världens största mordrättegång” hade behövt starta, det borde ha blivit en av världens kortaste mordutredningar: polisen är mördaren och arrangören. Inga många meters rader av orangeröda pärmar i rikskriminalens valv (ja, rikskrim kanske aldrig hade behövt tillkallas!), kostnader i miljonklassen och inte i miljardklassen – och inte minst en snabb självsanering som kunnat förhindra den svenska rättsstatens totalförlust av heder, struktur, samvete. I stället räfst och rättarting så att strån har rykt.
I stället tar en granskningskommission sig rätten att, 8 (!) år efter mordet, snitsa till några lögner och halvsanningar som skulle kunna verka aptitliga hos en luttrad allmänhet:
”Så det var inte Christer Pettersson, då?”
”Njaa, det kan vi ju inte lova er, vad vi lovar er är att vi ska hålla ett öga på den luringen till döddagar… visst ja, han är redan död – vi håller ett öga på honom i alla fall,
för bevisningen mot Christer Pettersson har ju successivt stärkts…”
Jag trampar i dy. Sven Anér
Dag Andersson, här original och två förstoringar. Översta lilla ”5” kan du kolla med ett förstoringsglas. Mellan-”5” har två räta vinklar, medan stora ”5” ser ut som ett ”S”! Förfalskningen är helt klar. SA.
Original från det förfalskade tidkortet
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Äkta ”5” i viss förstoring. Här ses två skarpa räta vinklar!
Image may be NSFW.
Clik here to view.
”5” i förstoring från det förfalskade tidkortet. Ett slingrande ”S”, utan räta vinklar!>
Image may be NSFW.
Clik here to view.
↧
↧

Kan mobbning hända mig? Dig och mig?

March 15, 2013, 5:36 am
$
0
0
12.3.2013. .
Det ringde en man i telefonen i dag. Han berättade att han heter Peter, bor i Onsala och följer min blogg. Han har hittills nöjt sig med bloggen, men han önskade sig nu en mera personlig kontakt. Hans mjuka göteborgska, som jag så väl känner från Avenyn och Järntorget, fyllde min lur.
”Jag har länge följt dig och jag är imponerad av vad du gör. Jag inser att arbetar i motvind. Ständig motvind?”
”Ja, det kan jag nog säga. Det händer över huvud taget ingenting om jag inte rör på mig själv. Då kan jag få ett motvilligt svar, för det mesta inte.”
”Svarar inte folk på brev? Svarar inte myndigheter?”
”Myndigheter svarar ganska regelbundet, men svaren är tomma och torra som kexen från Göteborg när de fått stå i bleckburken. Jag är inte särskilt önskvärd, för att uttrycka mig kort.”
Peter verkar inte direkt förvånad.
”Jag talade med ett kommunbibliotek här ute på västkusten och undrade om de hade några böcker av dig, men de hade inga inne. Och när jag frågade på stadsbiblioteket i Göteborg blev bibliotekarien i fråga närmast lyrisk, fast åt fel håll:
”Nej, du ska inte ta en bok av Anér, den ska du absolut inte ta, jag vet inte om vi har någon precis nu. Men en sån ska du absolut inte ta, den avråder jag från…”
Jag fick lov att tänka till, men bibliotekariens replik förvånade knappast heller mig. Av den här anledningen. Jag har, som jag någon gång nämnt på bloggen, fått genomgående goda recensioner från kommunbibliotekens egna recensenter. Inte lysande, men klart goda; Bibliotekstjänst går nog knappast högre, och det grundläggande värdet för en författare är givetvis att en recension, en anmälan, över huvud taget kommer till. Tystnaden har dödens klang, bokdödens.
Tanken konkretiserades: är jag konsekvent mobbad, från flera håll, med alla hållen liksom styrda? Jag går inte dagligen omkring och känner mig mobbad, men naturligtvis upplever jag ofta hårda vinddrag. Egendomligt hårda vinddrag.
Jag har denna tisdagskväll, sedan jag följt TV Nyheterna och Rapport rörande det osedvanligt bisarra och bistra vållandet till snabb död som skett vid Hjulstabron över Mälaren, ställt mig den konkreta frågan:
Är jag mobbad?
Och går detta i så fall att belägga?
Den enskilda, enstaka mobbningen kan ganska lätt viftas undan; en person som inte tycker om mig, en myndighetsperson som vaknat på fler sida. Men när det blir många?
Sedan min senaste bok kommit ut, för över en månad sen, sände jag till 18 tidningars kulturredaktioner ett stort vykort med, på framsidan, ett Goodwin-porträtt av författaren år 1928 i tidens påbjudna sjömanskostym. Jag står och läser, deklamerar ur Lillebrors segelfärd, som jag detta år i maj drog för Jerring i Barnens brevlåda.
Spännande att se hur många som skulle ringa eller maila efter sina kostnadsfria recensionsex.
Antalet blev noll. Ingen bad att få se min bok. Visste 18 kulturredaktörer – de är namngivna strax - att min bok från ett fjärran 20-tal, rimligen med utblickar bak mot människor och miljöer från 1850-talet och framåt – vore ointressant makulatur, inte värd att ens kort anmäla: ”En bok har utkommit med titeln ”Mitt 20-tal---”? Nej inget livstecken, bara vad jag ville tolka som ett dödstecken.
Jag skyndar mig att nämna att jag är mycket väl medveten om att en författare ska hålla tyst och inte komma och be om recensioner; det passar sig verkligen inte.
Men jag struntar i den pekpinnen.
Ja, jag räknar först upp de 18 tidningar som aldrig bad om recensionsexemplar:
Folkbladet Östergötland, Norrtelje Tidning, Södermanlands Nyheter, Piteå-Tidningen, Sala Allehanda, Norra Västerbotten, Sundsvalls Tidning, Dagbladet Nya Samhället, Länstidningen Södertälje, Bohusläningen, Västerbottens Folkblad, Västerbottens-Kuriren, Värnamo Nyheter, Vestmanlands Läns Tidning, Nerikes Allehanda, Örnsköldsviks Allehanda, Länstidningen Östersund, samt Östersunds-Posten.
18 tidningar, alla med en pappersupplaga på över 10 000 ex, de flesta med mycket högre upplaga.
Dessa stora vykort, med mig på Nils Holgersson-färd över Sverige, skickades ut några dagar innan boken var färdigtryckt. När boken sedan utkommit sände jag den i tryckta exemplar, med samme Sven i sjömanskostym på framsidan, till 29 dagstidningar. Jag ger inte alla de namnen, men dessa tidningar hade genomgående större upplagor än de vykortsförsedda.
Så vitt jag vet i dag, den 12 mars, har ingen av dessa tidningar recenserat, men jag säger inte detta med säkerhet. Recensioner kan ha undgått mig, recensioner kan ha skrivits och publicerats alldeles nyligen.
Men genomslaget är så extremt torftigt att det må förlåtas mig om jag anar en kall hand, någonstans. En god vän med viss insyn sa till mig att ”landsortstidningar har inte folk som kan recensera”, men jag kan inte godta det skälet. Skulle inte skickliga landsortsjournalister kunna recensera en bok om svenskt 20-tal och 30-tal? Prat. Dessutom har alla tidningar kontakt med läskunnigt och läsvilligt folk på trakten, som mer än gärna skriver mot gängse påvert honorar.
År det synd om mig? Ja, lite. En författare skriver även för att få viss reveny av sina alster. Men det är som om slantar från böcker är förbehållna storsäljarna, medan vi som inte når dit upp ska vara tacksamma för att vi får skriva över huvud taget. Och bli tryckta.
Så vårt yrke är ett kall, och vi ska inte mopsa oss.
Synd om mig? Kanske, i så fall framför allt därför att jag inte vet varifrån denna stormande motvilja kommer. Men naturligtvis är det också om inte synd så retfullt för alla framför allt provinsstädernas läslystna och Privatgelehrte som aldrig får reda på att den lille sjömansgossen vid snart 92 års ålder berättar om sin forntid, ”medan det ännu fanns halvöres Aroma-kolor”, som han skriver.
Böcker ska inte förvaras under lock och utan insyn. Böcker ska spridas och recenseras, få goda recensioner eller usla. Böcker får inte med några medel, öppna eller mera subtila, stoppas från att kunna läsas. Då kan vi lika gärna ha bokbål, som under den mellankrigstid jag skildrar.
Av en tillfällighet, som jag inte råder över, har jag kunnat förskottsbekosta denna bok som Scandbook i Falun så förnämligt tryckte, men det är sannerligen inte min förtjänst. Arvepengar kunde inte gå till bättre ändamål, tyckte jag.
Men åter till den centrala frågan: vem har drivit, vem driver detta trakasseri i ett ganska rejält format? Jag vägrar tro att kulturredaktören på Haparandabladet eller Ystads Allehanda – kanske är det chefredaktören som dubblerar – skulle ha något ont i sinnet gentemot mig; vi känner inte varandra och har aldrig mötts. Jag vikarierade ett kort tag på DN:s kulturredaktion på 50-talet och noterade att erbjudna recensionsex självfallet alltid rekvirerades in; det var fast rutin på DN Kultur.
Skulle den rutinen i dag ha brutits, från Ystad till Haparanda? Det vägrar jag att tro.
Vad tror jag då? Jag tror att jag inte är särskilt populär inom rättsstaten och den kulturella demokratin Sverige. Jag är en vrång person som gärna kan nitas till (och 30-talet dyker upp på min synrand…) och få veta av att han lever. Se till att några av mina brev försvinner, se till att dvd-skivor destrueras, se till att ett konvolut med alla ingredienser, färdiga för tryckning, nu efter nyår sänds till mitt vänliga Scandbook i Falun, men, lustigt nog, tar en paus på vägen mellan Göteborg och Falun i fjorton dagar och lämnar författare, förläggare och tryckeri med deras hjärtan i halsgroparna.
Polisen gör, under tiden, knappt ens nominella ansträngningar, och när den så småningom meddelar, att försändelsen inte går att hitta, har denna försändelse ett par dagar tidigare faktiskt kommit till rätta hos produktionschefen Anna Johansson i Falun, som inte hört ett ljud från någon polis.
Inte ens nominella ansträngningar, sålunda, bara datorprogrammet inkopplat på knappen med ”den här mannen bryr vi oss inte om att hjälpa”. Inte ett steg tas från polisstationen och ut på fältet, datorn letar så bra själv…
Jag sitter med ett antal ex, och det vore verkligt nöjsamt att få sälja.
”Tyst, Sven Anér, du har fått nåden att arbeta inom ett kall, och då håller du tyst…”
Nej, det gör jag inte. Ni kan ju hacka er in på min blogg om ni känner för
att sabba till det lite extra en stund.
Sven Anér
PS: Jag skulle nog inte ha skrivit så här från ett öppet hjärta, om jag inte skakats av klaustrofobi och ilska mot ett samhälle som lär sina poliser att rigga dödsfällor för snattare. DS
PPS: Och beställ gärna boken om den lille Sven, knappast särskilt farlig för rättssamhället. 169 kronor i Scandbooks fina tryck som ingen lyckades totalsabotera. Beställ på nätet, ”karretforlag.wordpress.com” eller via mitt pg, 750555-5. DDS Er Sven Anér.
↧

Vad skrev du i dag till USA, Bildt?

March 13, 2013, 10:07 am
$
0
0

13.3.2013. Till UD.
Utrikesministern uppger i dagens Aftonblad bl a:
Mina medarbetare har kontakt med /amerikanska/ ambassaden på daglig basis och informerar dem.
Jag önskar i kopior utfå samtliga informationer som UD under denna fredag, 13.3, i enlighet med ovanstående, har vidarebefordrat till USA:s ambassad.
Jaag utgår från att inget hinder för utlämnande föreligger, eftersom min begäran ställs i linje med av Carl Bildt i dag i AB formulerad policy.
Jag önskar omedelbar handläggning samt namn på handläggare och dnr.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79. Inget svar.
↧
Search

Ahlenius&Axberger, kriminologiskt finlir

March 13, 2013, 10:08 am
$
0
0

13.3.2013.
Angelägen skrivelse till krkom Dag Andersson, rikskrim.
När granskningskommissionen, med inte minst Ahlenius&Axberger som författare, ska sammanfatta ärendet Dekorimamannen inleds ett kriminologiskt finlir som knappt går att analysera. Jag ger de båda avslutandena styckena, ”Dekorimamannen”, sid 353, urspr version.
Dekorimamannen själv, dvs mannen på ”gymet”, synes särskilt undflyende. PU har av förhörsdokumentationen att döma gjort stora ansträngningar för att identifiera vederbörande med ledning av de uppgifter kvinnorna lämnade, utan framgång.
Det bör understrykas att detta uppslag alltså inte kan betraktas som något egentligt polisspår. Kvinnorna själva har aldrig påstått att dekorimamannen skulle ha varit polis. Detta är i stället journalisten A:s hypotes, en hypotes som inte gått att få bekräftad. Den i uppslaget förekommande polismannen Anti A har så vitt kan bedömas inget med dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.
I denna text finns mycket få helt sanna uppgifter, däremot många skruvade och några osanna, i varje fall i sammanhanget osanna. Jag försöker analysera, vilket inte är helt lätt:
Dekorimamannen undflyende. Endast om granskningskommissionen menar att ingen misstänkt kunnat påträffas, men Avsan påträffades ju, och förhördes rent av, 14.6.1993. Vid en konfrontation mellan de ”finska flickorna” och Avsan hade saken enkelt klarlagts, men någon sådan konfrontation arrangerades aldrig.
PU gjort stora ansträngningar. Ja, och lyckats. Hittat Avsan.
Inget egentligt polisspår. Hur ser i så fall ”egentliga polisspår” ut? Avsan är polis, och om han som sådan presenterats för Anki och Anneli hade saken varit klar.
Olle A:s hypotes. Inte en hypotes utan ett klart faktum: Olle A:s uppvisade fotografi föreställer ostridigt Avsan, men denna bild har tydligen aldrig visats för de kvinnliga vittnena, vilket knappast var Olle A:s fel.
Såvitt kan bedömas… är Avsan helt utanför. Ja, det är Ahlenius&Axbergers bedömning, och säkerligen polisens också. Men denna bedömning skulle inte stå sig en sekund efter en regelrätt konfrontation.
Även anlitad åklagare, Anders Helin, håller gärna med. Efter ett antal osannolikt flyktiga genomgångar. Jag ger hela den aktuella texten, under ”förundersökningens roll”, sid 270 urspr version:

---Inget polisärende har nått någon grad av misstanke i mordutredningen, och de har därför stannat inom polisen, även om de har varit föremål för något slags granskning av åklagare.
Kommissionen har vid några tillfällen upplysts att Riksåklagaren låtit gå igenom polisärendena och att promemorior upprättats över dessa genomgångar. Kommissionen har sedermera också fått del av dessa promemorior. De är emellertid extremt kortfattade och innehåller ingen annan information, än upplysningen att en uppföljning av tips mot polismän skett och att ingenting i materialet givit anledning till skälig misstanke mot någon enskild polisman eller grupp av polismän.
Den senaste promemorian är daterad 1995-10-25 och har i sin helhet följande lydelse:
Tips angående polismän. Denna dag har uppföljning skett av ifrågavarande tips. Tidigare genomgångar har gjorts dels under tiden april-maj 1993 dels ock under september-oktober 1994.
Ingenting i det tillkommande materialet ger anledning till skälig misstanke mot någon enskild polisman eller grupp av polismän. Anders Helin
Den andra promemorian, också den undertecknad av Anders Helin, är daterad 1994-11-23 och har en snarlik lydelse.
Förundersökningens arbete med polisärendena syns alltså ha bestått i en genomgång i efterhand av företagna utredningsåtgärder samt bedömning av om dessa varit tillfyllest, vilket de bedömts vara.
…under tiden april-maj 1993… Under denna mycket dramatiska tidsperiod, då hela det omfattande Avsan-ärendet är under slutbehandling, gör åklagare Helin inte minsta försök att koppla de polisutredningar han har i knät till den dramatiska faktiska utredning som pågår, vilket ter sig nära nog otroligt. Har han inte fått se alla rapporter? Har han aldrig, genom åren, tyckt att något enda uppslag berörande polisspåret varit det minsta intressant? Helin sitter med mordets själva essens framför sig, men han hittar ingen skälig misstanke mot polisman. Ingen mot Avsan.
Varje klok person skulle självfallet ha suttit skakad och frågat sig hur en så påver utredning av Avsan-ärendet kunnat godtas, men Helin har inte varit lätt att skaka. Han släpper hela mordet ifrån sig, det mord om vilket granskningskommissionen har fått speciellt stränga tillsägelser i departementsdirektiven:
…skall omfatta --- misstankar om polismäns eventuella medverkan till mordet.
Så illa kan det väl inte vara, sa sig Helin och friade varje levande polisman in blanco.
Ahlenius&Axbergers hantering av detta det absolut centrala ärendet i hela mordutredningen är lätt akademiskt syrligt, vilket går att utläsa mellan de avslutande raderna, men kommissionsledamöterna har inte haft arvode och traktamentsersättning och eftermiddagskaffe för syrlighet. De borde ha rutit till eller åtminstone begärt ett breddat mandat, inkluderande även ”ställningstaganden som ankommer på de rättsliga instanserna”, något som, hur underligt det än kan låta, var förbjudet för denna kommission.
Läsningen ovan blir kväljande. Försvinner från i utgångsläget kloka och kvalificerade kommissionsledamöter varje sans, varje vett, varje heder, så att de kan göra en brottsligt tam och tämjd åklagare vänligt sällskap till en gravt misstänkt polismans fromma?
Här står saken, krkom Dag Andersson. Vad hade du själv gjort, i krkom Hans Ölvebros ställe? Skulle du ha släppt Avsan lös, utan föregående konfrontation, rimligen en mordutredares primära åtgärd?
Jag ber dig gå in i detta centrala ärende!
Angelägen och oroad hälsning! Sven Anér
↧

Mitt 20-tal…

March 15, 2013, 10:13 am
$
0
0

15.3.2013. Jag puffar för min senaste bok, ”Mitt 20-tal---”. Jag saknar än så länge några tunga recensioner, men de kanske kommer. Personer som läst ringer och berömmer, tack för det. Om någon månad kommer Bibliotekstjänsts recension, Btj recenserar, till skillnad från medier, alla nyutkomna böcker de fått in som recensionsex.
Jag skulle kunna skriva en egen bok, eller i varje fall ett rejält häfte, om en möjligen vrång författares liv, utanför gallerior och torg. Jag känner mig ibland som den luffare, ”clochard”, under Paris broar, levande i ett annorlunda samhälle och under egna lagar, när Simenon låter sin Maigret vandra längs Seines kajer.
Huvudpersonen kallas för ”le toubib” som är nordafrikansk slang för ”läkaren”. Han bröt upp från ett parisiskt societetsliv och drog sig tillbaka under sin bro, där han skaffade sig några egna kvadratmeter. Några flaskor uselt rödvin, ett stetoskop som hade gått sönder.
När livet känns dystert kunde jag tänka mig att flytta in där under bron tillsammans med le toubib, om han ville maka åt sig en aning. Med ett par Figaro om magen kanske jag inte skulle frysa i första taget, men när vinterstormarna drog in skulle jag nog flytta ut till något varmare. Våra bekymmer förminskas när vi betraktar den stora fattigdomen. Och det är inte stor fattigdom att än så länge inte ha sålt så många böcker som jag kunnat önska.
Men köp den gärna, på karretforlag.wordpress.com eller på pg 75 05 55-5.
169: inkl porto, vilket i dag är ett skapligt pris för en bok som berättar om tider då 55:ans buss till Brunkebergstorg kostade 20 öre och Aroma-kolan ett halvt, jag måste köpa två.
Jag ser i TV den engelska tillbakablicken på Hitlertiden och kan raskt placera mig mitt i denna folkrevolution, somrarna 1936 och 1937, som jag beskriver i ”Mitt 20-tal…”. I tv-filmerna visas mest klapprande parader och smattrande marschmusik, men i det vanliga Tyskland, en bit från allfarvägarna, hade Goebbels sett till att livet kunde ledas ganska normalt, till turisters förvillelse. Jag kom hem hösten 1937 till mitt Uppsala utan att märka någon större skillnad mellan Östra Ågatan och Unter den Linden. Diktaturen kunde dölja klorna.
Och i min svenska skola förflöt lektionerna jämlikt läroböckerna, utan att förvillas av sådana kusligt makabra händelser som kristallnatten och avrättningen av SA-ledaren Ernst Röhm.
”Vad vet Anér om Kristian Tyrann?” SA.
↧
↧

Vad talar för Avsan? Ingenting.

March 16, 2013, 10:13 am
$
0
0

16.3.2013. Krkom Dag Andersson, rikskrim:
Uppenbarligen finns i dag ingen annan rimligt misstänkt i Palmeärendet än Anti Avsan. Det finns alltså all anledning, enligt min mening, för dig, som ny chef för Palmeenheten vid rikskrim, att gräva vidare just kring denne ende misstänkte.
Jag börjar med vad som talar för Anti Avsan:
Han har fått hustrualibi,vilket har mycket lågt bevisvärde. Han har uppgetts tala klen finska.
Det är ungefär allt, och uppgiften om den klena finskan stämmer inte. En estländare talar och förstår finska ungefär som en svensk förstår norska.
MotAnti Avsan talar mycket. Här en lista som inte är komplett:
Granskningskommissionen konstaterar:
Det finns dock knappast skäl att anta annat än att en händelse som gett upphov till tipset ägt rum, men dess koppling till mordet kan vara en efterkonstruktion eller ett misstag.
Kommissionen slår dock fast att de båda unga kvinnorna inte fritt har uppfunnit händelsen, och vidare finns två unga kvinnor noterade i bevismaterialet från sekunderna efter mordet. Att en så sensationell händelse skulle ha kunnat utgöra en efterkonstruktion eller ett misstag är inte troligt.
Det finns, i tillgängligt material, inte belagt att Avsan skulle i det enda förhöret den 14 juni ha förnekat skotteteller förnekat närvaro vid Dekorima. Det är ju troligt att han gjort åtminstone det ena av dessa förnekanden, men det är egendomligt att inte detta konstateras av granskningskommissionen.
Avsan har ostridigt varit trägen besökare vid gymet i Väsby, dock oftast utan att själv träna. Besökare, som fått ett fotografi uppvisat för sig av Olle Alsén, bekräftar att detta fotografi föreställer Avsan.
Någon konfrontation mellan Avsan och de båda kvinnorna har dock aldrig företagits, vare sig bild eller live, vilket enligt min bestämda mening utvisar att förundersökningsledningen inte önskade få bekräftat att Avsan varit på plats vid Dekorima. Att Ankki fick se sex bilder, ingen föreställande Avsan, väcker djup undran, riktad mot förundersökningsledningen.
Det förhållandet att Ankki får syn på Avsan vid Dekorima och direkt frågar honom på finska vad klockan är, framstår som djupt avslöjande. En kvinna, som framför allt är svenskspråkig, tilltalar inte en okänd man i Stockholms city på finska; detta vore ju orimligt. Ankki har känt igen Avsan.
Både Anneli och Ankki har sett vapen och walkie-talkiehos Avsan.
Båda har hört mannen tala finska i sin walkie-talkie samt fått svar på finska.
”Skit i det /att paret Palme närmar sig/ och gör vad du ska”
är ett oerhört graverande uttalande från den anonyma w/t-rösten.
Efter mordet: Avsan gör inget försök att dölja sitt ansikte för Lisbeth Palme. Det påstådda andra skottet, om det verkligen avlossats, sköts i luften och var ej riktat mot Lisbeth Palme.
Att Avsan snarast dröjer någon sekund innan han springer bort mot trappan, visar att han inte var rädd för att i efterhand avslöjas av Lisbeth Palme.
Han springer, av allt att döma direkt, på ca en minut till Grundberg/Östlings kontor, där han givetvis känt sig säker.
Avsan i dag: Han känner sig även i dag säker och skyddad från lagföring. Sin omfattande mailseriefrån 2007 och framåt, riktad inte minst mot mig och mina anförvanter, har Avsan försökt dölja genom lätt genomskådade akronymer, men han försäger sig minst en gång, då han skriver ”jag” i stället för ”han”.
Det förhållandet att Avsan, på ej redovisat sätt, får sin utbildning finansierad fram till en jur kand, är anmärkningsvärt. Avsan tillhörde de tuffaste av sina ökända baseballkamrater och borde inte normalt ha setts som ett lämpligt domarämne.
Så långt mina noteringar, som vid behov kan kompletteras.
Mitt förslag: håll omedelbart ett tungt, genomgripande förhör med Anti Harald Avsan!
Med vänlig och engagerad hälsning,
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.
↧

Sven Wollter, snygg AB-intervju

March 16, 2013, 10:15 am
$
0
0

16.3.2013,
Sven Wollter – en snygg intervju i AB, den manar till eftertanke. Ålderdomen, en gåta som ingen lyckas lösa åt oss. Jag önskar dig allt gott, med lagom aktivitet.
Jag har själv fyllt de 91, och förstår när jag läser dig att jag haft stor tur. Efter en förlängd Sturm und Drang-period, som verkade att hålla i sig till pensionsåldern men som avbröts av händelseutveckling typ 1A; slut med kröken, ett sprucket äktenskap ersatt av ett nytt, fyra barn lite vind för våg ett år ungefär men upplockade, av mig och av en accepterad Lena. Slut med allt vad kröken heter, alltså, det var förutsättningen.
Inför det oundvikliga har jag ungefär samma inställning som du (även om jag peppar peppar undsluppit allvarligare sjukdom): låt döden komma när den vill, hoppas den blir någorlunda smärtfri, men här kan vi ju bara hoppas. Värre än döden är förstås de sega perioderna innan, med, som du säger, bl a minnesförlust som ett hot, naturligtvis i högsta grad för folk i din yrkeskår.
Själv håller jag mig dåligt i gång fysiskt (lite motionscykel) men det är bra fart på mig andligen. Jag har en blogg med flitigt besök:
som en vänlig och klok kvinna som kallar sig Pantertant administrerar åt mig, med min tumme mitt i handen. För många i min generation är dataåldern en företeelse vi aldrig hinner i kapp.
Och så skriver jag böcker då andan faller på; du har antalet på försättsbladet. Start med kärnkraften (det var då vi träffades, bl a i Gävle en gång), sen Palme och Estonia och Palme igen, aldrig släppt. Jag kände Palme en aning, bara som tidningsman, och vi hade visst god personkemi. Jag tog knappast politisk ställning den gången, men i samband med kärnkraften gick ju min aktivitet brant år vänster.
Ja, jag ber dig läsa. Göteborg blev ju under några år min tredje stad, efter Stockholm och Uppsala, och före Lund. Jag blev snabbt svag för Göteborg, där jag bodde mest inhyses hos föräldrarna på Vasaplatsen, i samband med inkallelser och studier (kallade jag dem för) och besök på Stadsteatern (där Myggan långt senare blev en god vän).
Göteborg, ja, det var kriget. Och gengasen. Min far hade tagits som chef till Turitz & Co därför att tyskarna krävde en arier i spetsen för EPA. Att han hette Josef i förnamn tillhörde livets små förtretligheter. Hur pass nazistiskt rumsren min far egentligen var – eller skulle ha blivit – har jag någon gång försökt analysera. Om vi nu kan analysera hypoteser. Han tog hand om Morgonposten några år, knappast rekommenderande, men inte fan vågade jag hosta. Konflikten far – son går som en ilsken röd tråd genom mina minnen: trots, far åt helvete, gråt, förlåt – m/ 1 A här också.
Antagligen är det så här enkelt: en skicklig affärsman måste vara ett antal procent djävlig, annars kan han ta sin hatt och gå.
Min mor var lite höjdare i Gbgs kvinnliga diskussionsklubb, och en dag kom Moa Martinson hem på fin middag; Josefs skjutsades hem av chauffören Ottosson från Gamlestaden. Någon själarnas harmoni uppstod knappast över sjötungan.
Har jag många minnen, mer än 20- och 30-tal? Kanske, men jag kommer inte att kunna skriva ner dem, tror jag. Jag var säkert en god reporter under många år, men min yrkesbana var så vattnad av Club Soda med tillbehör att jag bara skulle sitta där och skämmas om jag skrev. Skämmas över mina, i efterhand o så tråkiga eskapader, respektive skämmas över att jag inte redovisade alla svängar jag varit med om.
Men oskuldens mellankrigsår var roliga att skriva, tillsammans med det lilla Gbg-förlaget Kärret. Där är en del Göteborg med, fast jag inte kom till Gbg förrän 1941, när Hitlers trumpeter kallade Josef till Gamlestaden – där är jag förstås elak. Men hur elak?
God framtid, Sven, ett gott liv!
Din tillgivne
Sven Anér 
↧

Vägd och befunnen för lätt? Ok. Men aldrig vägd?

March 18, 2013, 10:17 am
$
0
0

18.3.2013.
Till SvD:s nye kulturredaktör Daniel Sandström.
Daniel Sandström – kort men i en tung fråga. Dessutom en knorr.
Den 1 februari gav Bokförlaget Kärret ut ”Mitt 20-tal och mitt 30-tal”. I dag är det den 18 mars och hittills har Tidningen Ångermanland recenserat (Hervor Sjödin, jag bifogar hennes recension eftersom den ger en god bild av bokens format och framtoning).
Att av 29 tidningar, som erhållit boken, endast en recenserar är sorgligt, möjligen märkligt.
Klart förundransvärt märkligt är att av 18 andra dagstidningar, som på ett tidigt stadium före tryckningen, fick personliga meddelanden till chef/kulturredaktörerna att det ginge bra att rekvirera rec-ex, ingen endagjorde en sådan rekvisition. Det må förlåtas mig om jag säger att detta verkar samplanerat.
Kulturredaktörer har ett stort och kanske tungt ansvar. Mot förlag, mot författare, mot den egna tidningen, mot den överlevande vittra allmänheten. Böcker får absolut inte sorteras bort på någon slags farlig känsla: nej den tycker vi inte om, den ska vi inte skriva om…
Om det skulle förhålla sig så, att mitt namn som författare har solkats så till den grad av mitt 27-åriga arbete med Palmeärendet, att solket spiller ut även över mina barn- och ungdomsminnen, då är vår litteratur på väg ut i en situation som osar 30-tal. Då är fri åsiktsyttring död. Jag skriver i min bok om
”Die Fahne hoch! Die Reihen fest geschlossen! SA marschiert…”
Jag kanske överdriver, men en sårad författare, som blivit frånryckt sitt lindebarn, är en känslig person. Kan du utreda?
Förslag till remedium: inför en spalt där böcker som inte får recension ändå blir uppmärksammade med en kort bedömningsfri anmälan:
Av trycket har utkommit…
Med angelägen och kollegial hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
./. Tidningen Ångermanlands recension
↧
Viewing all 415 articles
Browse latest View live
Search