18.3.2013. Krkom Dag Andersson, rikskrim.
En pensionerad polisman som jag haft kontakt med tidigare, bl a i samband med Holmérs påstådda utflykt till Borlänge mordnatten (ett rent påhitt), ger mig i dag intressant information; jag litar på hans uppgifter.
”För en månad sedan, berättar polismannen, ”hade jag bjudit Anti Avsan på lunch på NK. Jag känner Avsan sedan hans baseball-tid på 80-talet och kan tala fritt med honom.
Vid lunchen ställde jag den raka frågan till Avsan: ´Var det du som sköt Palme?´
Då fick jag ett märkligt svar. Han flög ingalunda i taket och förnekade blankt att han skulle ha skjutit Olof Palme, utan sa:
Nä, nä, vi har sån uppbackning så ni kommer aldrig åt oss…´”
Jag delar polismannens uppfattning. Detta var knappast ett svar som man väntar sig på en sådan stenhård fråga. Svaret är förstås helt avslöjande. Avsan räknar med att klara sig helskinnad hur länge som helst, men allt pekar i stället i dag, Dag Andersson, på att det går fort nu. Den svenska demokratin tål inte ytterligare påfrestningar, den fordrar klara sanningar, den kräver att hela bölden skärs. Jag menar, Dag Andersson, att du inte gärna stillatigande längre kan beskåda hur en av staten lejd mördare årtionde efter årtionde ”backas upp” av staten själv. Ta in Avsan!
Avsans sätt att försöka komma undan raka frågor är inte nytt. Jag har på bloggen redovisat två exempel. En gång, i samband med ett möte i Söderort, förnekade Avsan blankt att han över huvud taget befunnit sig vid Dekorima, och en annan gång, vid ett samtal med en riksdagskollega, bad han denne be ”Anér att ta det lite lugnt, det är så besvärligt för familjen…”
Om han skulle varit oskyldig hade det ju bara varit att stämma mig för förtal.
Polismannens lunchdejt med Anti Avsan riktar klara strålkastare mot mördaren Anti Harald Avsan. Scenen är närmast otrolig. En äldre poliskollega sitter med Avsan på NK:s lunchrum, men Avsan blir inte förbannad utan säger något så klart misstänkt som ”ni får aldrig ta på mig”; som en barnlek, ”du kan inte ta mig…”
Polismannen hade också fäst sig vid Lars Jeppssons uppgifter i Expressen i dag om en lång person med bred ryggtavla – ja, säger han, det är Avsan. En hård tuffing bland andra tuffingar i baseballgänget. Avsan säger och skriver ofta ”vi” när mordet kommer på tal. Han antyder en liga, den som efter – eller möjligen före - Dekorima fick namnet ”Föreningen Mordet på Olof Palme”.
Lars Jeppssons vittnesmål i dag är ganska magert jämfört med vad han tidigare sagt till polisen; du kan ju ta fram förhören. Jag har tidigare på bloggen skrivit om Jeppssons rätt detaljrika beskrivning av hur Avsan springer David Bagares gata ner och under ett par byggskynken försvinner in i den port som leder till Grundbergs och Östlings gemensamma kontor, där Avsan kunde pusta ut.
Jag litar inte helt på Jeppsson, men å andra sidan kan han knappast ha vetat om att de båda herrarna nära mordet, Grundberg&Östling, hade sitt kontor så lämpligt lokaliserat.
Jag föreslår, ta in Avsan. Den pensionerde polismannen hade den klara uppfattningen att Avsan, i sitt för allmänheten hemliga förhör den 14 juni 1993, aldrig blev tillfrågad om ett alibi eller om han var skytten.
Denna beskrivning stämmer ganska väl med granskningskommissionens Ahlenius&Axberger-version. Gärningsmannen kallas ”undflyende”, ”han gick aldrig att hitta” osv. Avsan går som en osynlig ande i denna version, och han påträffas aldrig – fast han hörs…
Dag Andersson, statsminister Olof Palmes mördare heter Anti Harald Avsan. Ta in honom och låt honom redovisa sitt fögderi!
Angelägen hälsning – mordet blir löst denna vår!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala, 018-15 12 79.
PS– jag lägger till ett PS, Dag Andersson, eftersom detta aldrig får ett slut. T ex: vad måste göras för att ”rätta till” vad den lejde Avsan, och inte minst de som lejt honom, har ställt till?
Listan blir oändlig:
Avsanhar varit och är fast anställd rådman vid Stockholms tingsrätt, och han har som sådan haft hundratals ärenden att handlägga, dömt ut straff, dömt i civilmål – allt detta måste gås igenom och fingranskas.
Ärenden där Avsan funnits med som rådgivare inom tingsrätten måste granskas. Jävsrisker måste granskas. Över huvud taget har ju Avsan, som mördare, varit jävig i en domstol. Domstolsverket måste samarbeta med Sth tingsrätt för att försöka skapa någon slags ordning, men båda instanserna sitter ju självasynnerligen illa till, eftersom de utan minsta granskning antagit en redan vid antagningstillfällena även utåt djupt misstänkt mördare. Avsan avlade jur kand-examen i Stockholm 1995.
Då hade han, sedan två år tillbaka, mycket klart och synligt figurerat inom rikskriminalens Palmeutredning och av två aldrig dementerade vittnen utpekats som Olof Palmes mördare.
1998 gick Avsan domarkurs I i det kriminellt sömniga domstolsverket, medan RÅ springer till HD och bönar för, eller rättare sagt mot, Christer Pettersson.
Och 1999 var det dags för domarkurs II, just medan granskningskommissionen påstår sig kunna konstatera att denne blivande domare naturligtvis vore oskyldig till Palmemordet samt egentligen aldrig ingått i något polisspår. Domstolsverket och Stockholms tingsrätt borde givetvis med egna resurser ha gått ini ärendet för att omedelbart konstatera att Ahlenius&Axberger slirar på sanningen.
Minsta granskning från de anställande myndigheternas sida borde ha gett utslag. Bl a hade ju de åtta (!) förhören med de unga kvinnorna med viss finsk bakgrund funnits att tillgå, läsa och ta till sig. I förhållande till domstolsverket och Sth tingsrätt har ju all Avsan-dokumentation varit en öppen bok, i motsats till för t ex mig. Otroligt, som så mycket.
Granskning av polisenmåste nu göras från scratch, på alla punkter – men vilka blir granskarna? Sitter inte alla tänkbara granskare i en jävsax? Ska åklagare granska? Knappast, däremot ska de själva granskas. Av vilka?
Antagligen ger granskningen av åklagarnadet fylligaste resultatet samt drar med sig hela Sveriges samlade åklageri i fallet. Med undantag för den rättrådige KG Svensson, i Palmeaffärens inledning, har samtliga åklagare spelat med i denna svarta fars, vilken de självfallet omedelbart har genomskådat, eller rättare sagt själva regisserat. I stället har de markerat arbete genom att sitta med en del polismaterial i knät, bara för att efteråt konstatera att ”han är hörd”, ”han är färdigutredd”, ”ingenting pekar på att poliser skulle vara inblandade” och liknande nonsens. Åklagare ska självfallet inte leka Följa John efter polisen. Åklagare är polisers förmän i viktiga avseenden, bl a som förundersökningsledare, och ska givetvis granska polisers verksamhet, medan denna pågår samt efteråt.
Detta har aldrig skett i Palmeärendet. Se t ex på den låtsasmarkering som Holmér och Nässägnade sig åt så tappert längs polisspåret i flera år, men som bara ledde till att alla poliser friades från alla tänkbara felgrepp och inrangerades i den stora grupp som, enligt Holmér/Näss, aldrig ingått i ett polisspår, fattas bara det!
När RÅpå sin tid, tidigt 1987 efter Holmér, sattes att leda Palmeutredningen var givetvis detta RÅ-ämbete fullt medvetet om att mordet var Stockholmspolisens egen lilla affär, men RÅ protesterade aldrig utan snitsade tvärtom, tillsammans med rikskrim, till en alldeles egen syndabock, 1988, som väl skulle kunna passa, alltså den knark- och alkoholskadade Christer Pettersson. Att folk med någon insikt kan ha låtsats tro att den vinglige Christer P skulle kunna organisera och leda en bred vapen- och mordorganisations tillblivelse och infrastruktur har självfallet hela tiden varit orimligt.
De många åklagare som markerat medverkan, från Solveig Riberdahl och Axel Morath, från Zeime, Almblad och Helin m fl i starten, fram till den totalt intetsägande Kerstin Skarp i dag, representerar, som skock, det svenska åklageriets branta nedgång och fall.
Svenskt åklageri finns i dag knappast kvar, står inte på benen.
Svenska myndigheteri övrigt – ja det är ett ämne utan gränser, utan hejd. Alla myndigheter har, under hela den långa s k utredningen, spelat med i valsen ”ja det är Christer, ja det är Christer”. Statens kriminaltekniska anstalt, sjukvården (ambulanser, märkliga turer vid Sabbatsberg, läkare som aldrig klart konstaterar att något rättsintyg om Lisbeth Palmes påhittade skottskada aldrig hade kunnat upprättas), skojet med Lisbeth Palmes påstått påskjutna mockapäls, det gemena skojet med Bundeskriminalanstalt, som fick arbeta med falska klädesplagg, osv.
Att detta nödtorftigt hållit och inte rejält avslöjats under 27 år är otroligt.
Mediernas roll har varit oförlåtligt svag, med få undantag. Under de första åren fanns vissa andningshål, men sedan Christer Pettersson placerats på estraden blev den korrekta rapporteringen allt tunnare. Om jag tar mig själv som exempel – eftersom det är det exempel som jag onekligen känner bäst – har jag aldrig, av t ex Hans Ölvebro, någonsin behandlats på ett korrekt sätt – självfallet inte, eftersom Ölvebro utgjorde en av de viktigaste länkarna i denna dödens kedja, som inte fick brista. Om jag skulle begära ersättning med 10 kronor per dag för bortkastade taxiresor, telefonsamtal, fax och frimärken, skulle det uppstå ett belopp med en etta och 5 nollor.
Regeringen– ja, dess ickeverksamhet är ju i backspegeln helt otrolig – eller högst självklar, om förutsättningarna äntligen ligger på bordet:
Håll tyst, medge aldrig ett misstag eller besvara knepiga frågor, håll fast vid Christer Pettersson fram till hans död – och efteråt, låt aldrig Christer Pettersson vila som Olof Palmes lämplige mördare, jaga honom med blåslampa och med en knippa hemmagjorda vittnesmål att springa till HD med, efter, ja vad blev det, 12 år.
De 15 sammansvurna, från PG Vinge ner till Tommy Lindström, har hittills behandlats med silkesvantar, sedan sekretessexperten Ulf Lingärde, aldrig dementerad, avslöjat deras högförräderi (ja, högförräderi är aldrig dementerat).
Mordet på statsminister Olof Palme har sedan årsskiftet 1985/86 varit svenska regeringars, oavsett partikulör, magnum opus, dvs stora grej. Regeringarna, omfattande alla partier utom v och mp och Ny Demokrati, om jag räknat rätt, har i kuslig enighet i över ett kvartal konstaterat:
Ensam gärningsman!
Detta kunde ha blivit en proper bonad i korsstygn, om inte Anti Harald Avsan för ett tag sedan hade deklarerat att ”ni kan inte ta mej, ni kan inte ta mej…”
Där avslutar jag mitt snabba svep genom 27 år av ett helt kungarikes grova, genomtänkta brottslighet.
Står våra samhällsforskare nu möjligen beredda att förklara för oss i den enklare allmogen hur i helvete detta har kunnat hända, detta som i dag har lett oss raka spåret, raka polisspåret, in i helvete
